bild 76 – hypatia, poppea och den gudomliga

Idag skulle vi firat 20-årig bröllopsdag, Malin och jag. Porslinsbröllop. Istället firar jag den med min frånskilde bror som har (hade) samma bröllopsdag.

Det är allt lite tragikomiskt.


Inramningen i Monteverdis opera Poppeas kröning är en strid mellan dygdens, lyckans och kärlekens gudinnor över vem av dem som har den största makten över människan. Se där något att grunna över.


Gasljus är en film från 1944 med Ingrid Bergman i en av huvudrollerna. Hon belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för insatsen.

Filmen handlar om ett gift par där mannen långsamt försöker manipulera kvinnan att tro att hon är galen. Han försöker uppnå detta genom att få henne tvivla på sin övertygelse om vad som är verkligt. Han flyttar på saker, ställer om gasljusets styrka, med mera, och målet är få henne att tvivla på allt, till och med sina sinnen.

Fenomenet har nått vetenskapen och med Gaslightnining avses när populister försöker vinna inflytande genom att få människor ifrågasätta fakta, sanningen. Därför ljuger de mot bättre vetande. Så jobbade Hitler, Stalin och så jobbar (avstår från att namnge).

Ibland har också jag funderat. Stod inte lampan därborta igår? Pratade jag inte med henne senast igår? Knarrar det i trappan? Håller jag på att långsamt bli galen?


Jag har alltid levt omgiven av starka kvinnor. Det har påverkat mig och jag har beundrat dem eftersom de ofta fått kämpa hårdare än män för att åstadkomma och uppnå saker. Kanske är detta en anledning till att jag reagerar så starkt på sexism, kvinnofridsbrott eller när jämställdheten är skev (alltså ständigt).


En återkommande uppgift jag ger mina elever är att lära känna Hypatia av Alexandria, en filosof och matematiker som levde ungefär 370-415 e.v.t.

Hon är lite som Sokrates då det som är känt om henne mestadels är återgivet av andra. Inget hon själv skrev finns bevarat. Myt och vittnesmål har blandats genom århundradena.

Alexandria var på 300-talet en intellektuell smältdegel, bärare av den hellenistiska kulturen efter att Grekland gått under och ett Rom på dekis. I Alexandria fanns biblioteken, föregångarna till våra dagars universitet, där fanns den spirande kristendomen, islam och judendom allt i en salig hellenistisk röra.

I Alexandria och Aten verkade Hypatia som lärare i matematik och filosofi och ”den kvinnliga filosofen” var mycket uppskattad. Hon älskade att diskutera och använde sig (likt Sokrates) av förnuftets betydelse i argumentationen.

Från det monoteistiska perspektivet var hon att betrakta som hedning. Hon var dock inte enbart filosof och matematiker utan även verksam inom astronomin och fysiken.

Det är som sagt svårt att veta vad som är sant och vad som är myt i berättelserna om hennes liv. Det berättas att hon växte upp i en synnerligen gynnsam akademisk miljö som dotter till en grekisk matematiker inne på biblioteksområdet i Alexandria där både far och dotter sedermera verkade.

Hypatia beskrivs som en mycket skicklig föreläsare (alltså var hon även retoriskt kunnig) och som en stor skönhet. Genom sin berömmelse drogs hon snart in i storpolitiken.

En av maktspelarna, Oregenes, ville göra sig populär för att ta makten och hans strategi var att gifta sig med den berömda Hypatia. Men hon avslog frieriet då hon ville ägna sitt liv åt vetenskapen.

Oregenes gav sig dock inte och till sist gav Hypatia efter mot löfte om skydd för den hellenistiska (grekiska) kulturen i konkurrensen med de tidigare nämnda religionerna.

Det blev inte mycket av det löftet och Hypatia såg sig därför som ovärdig sin position vid akademin och sökte avsked. I den inhemska maktkampen utpekades hon dessutom som syndabock.

Det slutade brutalt. En dag hejdades hennes ekipage av en kyrkans representant. Denne drog med våld henne ut ur vagnen varvid hon överfölls av en folkmassa. Det sägs att man skar köttet från hennes ben med porslinskärvor (porslin igen, vilket obehagligt sammanträffande) och att hon därefter, man gick uppenbarligen grundligt tillväga, brändes till döds.

Det brutala mordet tystades ner och de som ställdes till svars mutade sig ur anklagelserna. Hennes tragiska öde och stora begåvning har dock givit genklang i historien. Exempelvis var en av de giganter vars axlar Newton sa sig stå på Hypatias.


Galenskap eller ej: man ska inte slarva med orden. Det är för min del sorg det handlar om och under sådan kan man ibland tvivla på mycket hos sig själv. Nyckeln är att träffa nya människor, att komma ur bubblan, att präglas av så många perspektiv det bara går. Det finns ingen konspiration – ljusets styrka är intakt. Hon dog och lämnade mig försiktigt med en önskan att jag skulle fortsätta att älska.

Ja, jag vet, det är Greta G som är den gudomliga. Men för mig är alla starka kvinnor i det här blogginlägget gudomliga – både de som nämns och de som inte gör det. Starka kvinnor är i mina ögon så oändligt mycket mer mänskliga än starka män. För, vad är egentligen styrka? Jag vet inte så noga men om jag får tycka något som saken säger jag följande.

Styrka är att vara nyfiken på allt och alla. Styrka är att vara generös med sina tillgångar: sinnliga, andliga och materiella. Styrka är att vara empatisk och styrka är att kunna älska.

Detta kan alla, kvinnor som män. Men kvinnorna, vill jag påstå, leder.


Jag skulle ha firat 20-årig bröllopsdag idag, men så blev det alltså inte. Istället slutade det brutalt. Jag tänker ändå att mer än två decennier tillsammans med en mycket stark, egensinnig och vacker kvinna onekligen sätter sina spår.

Det är bra (o)lustigt, ändå. Förr, när allt var som det skulle, hade jag visst sjå att hålla reda på alla bemärkelsedagar av olika slag. Nu sitter de i mig som vore de inbrända av glödgat järn.

Men samtidigt kan jag trots allt inte hävda, precis som Monteverdi, annat än att kärlekens gudinna i alla lägen segrar. Jag vill gärna tro att också Hypatia håller med mig där. Med risk att spoila en film från 1944: Ingrid blir inte galen i Gasljus.

Tvekar du inför mitt påstående därför att världen är grym? Lyssna på den fantastiska arian och övertygas. Själv är jag säker: jag kommer att älska igen. Jag gör det strängt taget redan. Eller som librettot lyder översatt till engelska:


I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.
I am yours
You are mine
My hope, say it, say,
The idol of mine, Yes, my love,
You are mine, tell me so
The idol of mine,
Yes, my love,
Yes, my heart, my life, yes.
I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.

Foto: Mina Adolphson

Jag hoppade över den automatiska stenfabriken begravningsbyrån erbjöd och vände mig istället till min vän stenhuggaren Annika på Inscriptorum. Nu är stenen klar och på plats. Jag tänker att det är dags att sätta någon sorts punkt, därmed.

Jag är inte galen. Mitt förnuft och känsloliv säger mig att jag sörjer en stark kvinna, min bästa vän, en människa som varje dag i 24 år funnits i mitt huvud. Nu har hon sin plats.

Så jag firar bröllopsdag med min bror, igen. Det är inte så illa. Måhända blir det en vana?

Foto: Annika Pettersson

Källor:

Margaretabjorndahl.se

Wikipedia

Filosofilexikonet

Monteverdi: Poppeas kröning


relaterade blogginlägg;

19-årig bröllopsdag

Bild 19: 20 år