Jag drömmer ibland om en plötslig insikt om att förstå vad mitt syfte är i livet. Allt tog liksom slut när hon dog. Så, vad är nu meningen? Tänk om jag på något sätt kunde greppa det.
Så kan man ju inte säga. Var och ens syfte är aldrig en annan människa. Inte ens barnen är mitt syfte. Mitt ansvar är de självfallet, men knappast syfte. Flickorna är så stora nu, vi lär oss hela tiden av, med och om varann. En sak de lär mig är att det inte finns något mänskligt syfte utöver att så långt det är möjligt försöka vara god och glad.
Jag gillar Styrsö pappa. Kan vi åka dit?
Problemet är att mycket numera är så tråkigt. Utan henne har jag förlorat mycket av glädjen över allt man kan hitta på. Den mentala transportsträckan att komma igång med något överhuvudtaget är lång. Och det är heller inte utan att omgivningen ibland reagerar. Kom igen nu, pappa. Det är lite som i filmen ”Scent of a woman”: A ride?
Var inte ledsen nu igen, pappa. Jag vet! Kan vi inte inte åka till Getskump?
A ride to Getskumpa. Likt Pacino i filmen spetsar jag faktiskt öronen en smula när en möjlig joyride kommer på tal. Mina vänner försöker nämligen också muntra upp. De vet att jag trivs runt ett bord. De lyckas därför för det mesta i sitt uppsåt varför mina döttrar gillar mina vänner. Logik.
Flickorna gillar att se mig glad så jag försöker i konsekvens namn att i möjligaste mån omge mig med glada människor. Det är dock svårare än man kan tro att betvinga håglösheten. Men jag älskar att höra mina döttrar skratta. Min äldsta dotters skratt påminner också mycket om hennes mors. När hon avfyrar det är det som en enda stor adrenalinspruta av glädje rakt in i hjärtat. En viss Pontus Lindgren sa en gång att man borde spela in Malins skratt och lyssna på när man någon gång är lite nere. Jag borde lytt hans råd. Men jag har ju trots allt våra döttrar att lyssna till. Som jag förr alltid försökte locka Malin till skratt gör jag nu det samma med flickorna. Jag älskar skrattande människor.
Nu är du som (vän till familjen), en riktig dysterkvist utbrister ibland Viktor varvid han serverar en gt. Min bror hör nämligen till den kategori människor som tror att ginåtonic utgör en mirakelkur mot allt. Nå, man får ge honom det att han funnit sin godmodiga balans här i tillvarons stora orättvisa tombola. Ett bad och en gt så är han nöjd.
Vi åker till Fiskeboa på Donsö. Där, på företagarön, finns också många källor till glädje. Människor och mat.
Och för den som gillar dialekter kommer här mer. Jag blir varm ända in i själen när jag hör, ser, det.
Jag kommer att tänka på människor som känner sig rotlösa, utan tillhörighet. Själv njuter jag förmånen att känna mig hemma på flera platser. Visst, det ligger några mil mellan mina två hem men på båda mina platser är jag otvunget hälsad och välkomnad, jag har en plats där. Vilken ynnest, när man tänker närmare på det.
Det kanske inte behövs så mycket för att uppnå sitt syfte, egentligen. Om man nu har något. En vishetslära jag försöker följa menar alltså att människan bör vara så god och glad det bara går i väntan på sitt frånfälle. Livet är helt enkelt för kort för att ge trollsvansen företräde. Så jag tar ett andetag och börjar ännu en dag där någon som vanligt saknas men där det också finns utrymme för… ja, vad som helst hoppas jag.
Styrsö en vacker kväll. Getskump en annan. En jämtländsk fjällhed och så mitt i Dalarnas residensstad – platser med goda människor.
Om nu något måste ta slut så är det ju ofrånkomligen även på det viset att något också måste börja. Jag är nyfiken på vad. Säkert är det något gott och vackert.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.