Räkenskapens tid. På ett eller annat sätt drabbar den oss alla. Man får ofrånkomligen skörda det man sår. Ursäkta det något bibliska anslaget men stanna gärna, trots det, och läs några minuter.
Jag och min bror diskuterar ofta vår far. Inte så att vi bygger luftslott eller river ner honom från en piedestal han själv aldrig beträtt, nej, snarare analyserar vi hans eventuella bevekelsegrund för olika händelser under vår uppväxt. Själv säger han inget utan låter i godan ro oss fortsätta fundera och grunna över saker som sedan länge förlorat sig ålderdomens dimmor. Samtidigt tror jag det roar honom att inte bidra till diskussionen.
Jag funderar för egen del över faderskapets olika faser. Först är man guden, sedan landsfadern sedan nörden därefter ikonen sedermera analyserad, tolkad och omdiskuterad. Har man tur fortsätter man hyllas annars rivs man väl slutligen ner från sin sockel.
Zeusstatyn i Olympia. Alltings början. Ett av den klassiska världens sju underverk och helig mark i många hundra år. Vi vet inte mycket om underverket utöver att det var tolv meter högt, placerat i ett tempel i Olympia (på västra Peloponnesos), att det var alla grekers gemensamma fest/kultplats, att romarna flyttade det till Konstantinopel där det förstördes år 463 och att det givit avtryck in i vår tid.
I entrén på Nordiska museet tronar vår egen Zeus. Han som möjligen kröp ut genom ett dass i Dalom och enligt vissa formade det moderna Sverige. Statyn av Gustav Vasa skapades av Carl Milles 1925 och placerades i ett av våra sekulära tempel från vilket han allt sedan dess, omgiven av ett moln av stordådlig överlägsenhet, strängt blickar ner på oss nutida.
The founding fathers kan ungefär översättas till grundlagsfäderna. Historiker har olika uppfattningar om vilka som faktiskt ingår där men begreppet är hur som helst mycket viktigt för amerikanerna. Namn som George Washington, James Madison och John Adams är självklara. Möjligen kan Thomas Jefferson anses vara grundlagssfarsa men inte den berömde presidenten Abraham Lincoln som istället är att betrakta som närmast helig. Liksom Zeus blev Abbe förevigad i marmor genom Daniel French och bröderna Piccirilli försorg 1922.
Men historien kan vara en nyckfull domare. Tack och lov, kanske man bör tillägga. Statyn över slavhandlaren Edward Colston revs förra året och slängdes i havet. Den nerrivna statyn finns numera att beskåda på stadsmuseet i Bristol som ett monument över ett monument. Även Lenin och Saddam har mött liknande öden.
På den tiden jag undervisade i kulturhistoria gav jag ibland uppgiften att jämföra statyerna ovan eller Capitolium med Capital hill. Det tycks, insåg eleverna upprört, som om både vi och jänkarna har gjort som romarna: snott zeusstatyn.
Men hur axlar jag egentligen själv faderskapets mödor? Vare sig som gudom eller landsfader är jag rädd men däremot som någon som måste vara både mamma och pappa. Och jag har utvecklat mina strategier. Jag gynnar all sorts social aktivitet flickorna vill ägna sig åt och jag försöker minimera den eventuella skada mina infall och humörsvängningar kan åsamka. Jag har ofta röda rosor hemma. Om allt sammanhanget leder till monument eller glömska är inte för mig att sia om. Han och hon, hon och hon, han och han, bär vi väl alla inom oss.
Alla barn, oavsett bakgrund eller hur svårt eller bra de har det, visar ibland tro, tillit, kärlek, respekt, ja, till och med vördnad. Föräldraskapets inneboende kärna, som jag ser det, handlar om hur man reagerar och bemöter barnet i just dessa ögonblick. Allt kokar i slutändan ner till det, chansen att visa kärlek kommer kanske aldrig tillbaka.
Jag och min bror har nog inte så mycket att beklaga oss över, egentligen. Inte mer än att vi saknar dem som alldeles förtidigt lämnat oss. Under vår uppväxt var sång, litteratur, mänsklig värme och starka känslor ständigt närvarande. Men det finns baksidor med det, självfallet. Så våra samtal fortsätter.
Min egen avslutande hobbyanalys lyder som följer. Som förälder skapar man barnens konstitution. Detta är ett oomkullrunkeligt faktum. Alltså hur barnet och den vuxne individen framgent i livet kommer att känna, uppleva och reagera. Man får sålunda ofrånkomligen skörda det man sår. Men möjligen läker också tiden alla eventuella sår.
Källor:
Nordiskamuseet.se
Wikipedia
Relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.