Jag tänker ibland på Margareta Olsdotter. I fyrtiotvå år vankade hon omkring på Elsborg. Vad hon måste ha undrat.
Jag brukar, när inte pandemi råder, som en del av undervisningen genomföra någon form av lokalhistorisk dag. Tanken är att träna eleverna i att se sin omgivning, den man upplever varje dag, med nya ögon. Att fundera över begreppet (historisk) identitet.
Även om varenda unge i stan redan besökt gruvan, ibland flera gånger, handlar det som sagt om att försöka se saker med nya ögon. Så det blev en dag av gruva, Dalarnas museum och undertecknad som höll hov vid stora torget. Och, givetvis, uppgifter att kämpa med. Som grädde på moset fick jag med mig Dotter 2, besöket i gruvan lockade även henne.
Jag trivs i gruvan. Du är ju en native resident!, som en elev uttryckte saken. Jag är rädd för Gruvfrun, sa Dotter 2. Det här är naturvetare, replikerade jag, de tror inte på Gruvfrun. Jag är estet, genmälde Dotter 2, så jag tror på henne. Jag har läst allt om Gruvfrun. Nu går Dotter 2 visserligen inte estetprogrammet (än) men budskapet var i alla händelser tydligt.
Jag håller mitt hov vid speakers corner på torget. Speakers corner. En blinkning till såväl originalet i Hyde Park som antikens torg. Det var på agora, forum, man röstade, dömde och handlade. Vem som helst får tala och det står alla och en var fritt att inte lyssna. Lite som i våra dagars demokrati. Jonas Lennerthson, förre ordföranden i kultur och fritidsnämnden, tillika lärare, cyklade förbi. Han stannande till och berättade att just den här stenen tillkom under hans tid i nämnden och är tänkt att påminna om landets sista uppror 1743: Stora daldansen. Då stod de på torget, upprorsmännen. Så lärde sig också magistern (om stenens ursprung) något nytt denna dag.
Ständigt denne Fetmats. Men visst fascinerar han. Förolyckad 1677, återfunnen välbevarad 1719, utställd att begapas som sevärdhet, begravd under pompa och ståt i koret på Kopparbergs kyrka, 1816 upptagen och flyttad till kyrkogården, 1862 uppgrävd och lagd i en låda att förvaras på den kyrkliga vinden, bortglömd men återigen funnen för att slutligen begravas ordentligt först 1930.
Det trodde han inte när han en dag efter arbetet 1677 smög ner i gruvan. Varför gjorde han det? Jag tror han tidigare under arbetsdagen funnit någon vacker metall han i hemlighet ville smussla ut för att ge sin tilltänkta, Margareta Olsdotter. Så fick han plötsligt en sten i huvet. Så kan det gå. Vila i frid, Mats!
Elevernas uppgift handlar inte om Mats. Nej, de har i uppgift att diskutera världsarv, stadsdelar, byggnader och kända falubor. Men jag gillar också att utmana just naturvetarna lite extra med en något filosofisk uppgift:
Om ungefär 100 år kommer vi att vara döda. Varenda människa du känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kompis, alla kändisar, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn.
Platserna du besökt idag har varit miljoner människors hem, arbetsplats och vardag. Ett världsarv innebär att för all framtid spara något. Hur kommunicerar man med människor som lever om 100 000 år? Vad är värt att spara? Hur gör man det? Vem är du? Vilken är din historiska identitet? Vilket är ditt ansvar?
Vad är det här för flum, utbrast någon upprört. Ett världsarv är något som är så viktigt för mänskligheten att det är tänkt att bevaras för all framtid. Historieläraren i mig tvekar om det ens är möjligt att bevara något för all framtid. Jag menar, vi är ju i full färd att krafsa under pyramiderna för att förstå människor som levde för tretusen femhundra år sedan.
Genom att bli uppmärksam på allt det sköna och viktiga runt omkring oss, genom att stanna upp och tänka på alla de människor som gått före oss, kan vi iallafall ta ut en ungefärlig kompassriktning mot den framtid som ofrånkomligen drabbar oss alla. Det är iallafall syftet med dagen.
1998 förlovade jag mig i gruvan. Stora stöten, så att säga. Tyvärr drabbades min tilltänkta många år senare av ett metaforiskt ras och omkom. Sedan dess har jag väntat. Oklart på vad. En framtid, kanske. Men, som historien om Mats och vitriolet lär oss, det går inte att bevara något för all framtid.
Min äldsta dotter, vars passion är teater, följde inte med på skolbesöket. Nej, hon beställde en egen tur, tog med sig sin bästa vän och iscensatte förlovningen. Hon lät en norsk dam föreviga tilltaget. Sedan skickade hon bilden till mig för att göra mig glad.
Jag tänker mig Margareta Olsdotter som lycklig. Javisst, åren går. Men plötsligt drabbar kärleken den dystre vandraren i Elsborg. Vid gruvan påbörjas en ny, vacker promenad. Livet tar en annan väg. Framtiden är här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid, men definitivt kär. Jag såg aldrig Gruvfrun i gruvan. Men nog skymtade jag Margareta Olsdotter? Och visst log hon mot mig.
Det finns något att lära sig här. Det är fullt möjligt att både gestalta historien och på avstånd kyligt studera den. Det är inte enkelt att avgöra vilket som är bäst. Vad eleverna inte omedelbart tänker på är att endast kärleken är evig. Det är inget flum. Det är svaret på frågan. Men säg inget.
Relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.