Men mamma, det fanns ju ingenting att köpa!
Jag brukar vara försiktig med att öppna den ungdomliga pandoraasken i offentligheten men ska göra ett undantag.
Jag brukar också ibland, när mina elever vill åka till Rhodos eller motsvarande, berätta om min egen studentresa. Den gick till Leningrad i Sovjetunionen. Eleverna gör stora ögon. På riktigt? Jajemän, någon berättade inlevelsefullt om vodkans gyllene land och dit åkte min klass, S3, den 28:e april 1990.
Finlandsfärjan var väl då som nu. Loafers, tubsockor och midjelång kavaj. Äventyrligheterna började först vid sovjetiska gränsen där vakter med kalashnikovs noggrant kontrollerade föremåls införande i landet. Den första verkliga kontakten med Sovjet var Viborg, en stad en gång i svensk ägo. Därifrån gick resan vidare mot Leningrad med buss.
Resan ägde rum endast ett drygt år innan Sovjetunionens kollaps och nog, sett i historiens backspegel, kunde man ana sprickorna i sömmarna. Bussen gjorde noga planerade stopp där champagne, klockor och allsköns bråte såldes. I varje gathörn i Leningrad såldes resterna av landets militärmakt ut. Alltså kläder och prylar.
Hotell Sputnik, där vi bodde, höll inte riktigt den klass min avgångsklass förväntade sig –förutom i antalet personal. Massor av människor fanns att tillgå i arbetarnas paradis. Maten passade tydligen inte heller våra västerländska läckergommar. Ickeförty kostade en liter fin rysk vodka 13 kronor.
För att bli insläppt på ett av stadens mer fashionabla etablissemang, Hotel Leningrad, krävdes någon sorts hotellkort som givetvis inga ryssar hade råd med. Glada i hågen mutade vi oss in till ännu en brakfest. Efteråt betalades en busschaufför 100 kronor, en för honom astronomisk summa, för att köra tjugotalet beskänkta svenska ungdomar till sitt hotell.
Det festades inte bara, vi besökte minsann Vinterpalatset, tsarernas forna residens, numera konstmuseum. Vi såg även rysk cirkus, en fantastisk upplevelse.
En av de första (?) västerländska kedjorna som etablerade sig i landet var Hard Rock Café. När personalen såg att vi var i antågande tömde man helt sonika stället på människor. Mitt framför näsan på oss lämnade ett femtiotal personer, med nedsänkta huvuden, restaurangen. Sedan dukades det upp två långbord med rätter – och vodka. Jag minns min oro för vad kalaset skulle kosta. Jag minns också min förvåning när det kostade 200 kronor. Inte per person utan för oss allihop. En astronomisk… I övrigt har minnet av middagen förlorat sig i historiens dimmor.
Jag samlade redan då på gamla tidningar från olika länder. Jag köpte därför en Pravda och blev, helt rimligt, tilltalad på ryska. När jag uppenbarligen blev svaret skyldig fortsatte försäljaren: “good luck reading this”. Tidningen återfinns idag på Styrsö. Jag köpte också andra saker jag fortfarande har kvar. Särskilt vårdar jag min variant av Larionovs matchtröja från CSKA Moskva (världens mest framgångsrika klubblag, tror jag) som skymtar fram under jackan på sista bilden nedan.
Det fanns inget att köpa, berättade jag alltså vid hemkomsten för min bekymrade mor. Känslan av att vara en bland några naiva svenska snorungar som köpte ett helt land förmådde jag inte sätta ord på. För det är vad jag minns. Känslan av fattigdom och äcklig mat. Tårarna hos en servitör när jag inte kunde förmå mig att dricka det finaste han kunde erbjuda: färsk mjölk. Den underdåniga tacksamheten för en tia i dricks vilket fick personen att springa efter gåvor som tack. Mitt snidade ryska hantverk hade jag länge kvar.
Eleverna av idag då? Jo, de fortsätter åka till medelhavets strand. Just i år är det mer rätt gjort av dem än någonsin.
Jag kommer givetvis inte ihåg allt detta jag beskriver. Jag har haft god hjälp av min egen artikel i studenttidningen Galder från 1990. Lycka till med att finna den. Men resan sticker ut, det gör den. Och man bör komma ihåg att trots det fruktansvärda sovjetiska systemet fanns kontrollmekanismer. Diktatorn kunde avsättas. Som Chrustjov. Idag finns inget sådant.
Och snart finns inget att köpa.
Källor:
Relaterade blogginlägg:
Musik:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.