Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad! Detta säger jag som replik till en utomjording från 70-talet vid mitt köksbord.
1970-talet var, utöver min födelse, ett i mitt tycke bra årtionde. Leksands IF, valet 1976, ABBA, Borg och Stenmark. Carter. Franco dog. Liksom Mao men tyvärr också Evert Taube. Fred i Vietnam.
Någon har räknat ut att samhället fungerade som bäst bäst i mitten av årtiondet. Visserligen på bekostnad av individuell frihet, men ändå. Och det ändrade ju 80-talet senare på med besked.
Det gjordes också massor av bra film och musik under 70-talet. Jag lärde känna Tintin, Mumintrollen och Bamse. 1976 satt jag som klistrad framför tv:n när Kapten Zoom besökte jorden. Programmet handlar om en utomjording som besöker människorna. Programmet har stannat i min generations sinne, det hade något.
Det är mycket som är märkligt, nuförtiden. Under pandemin, alltså. Eller så är det kanske som det alltid varit. Något, säger oss om inte annat statistiken, har dock förändrats påtagligt under de senaste 1,5 åren. Här i Falun har vi en fördubbling av skadegörelse på ett år. Allmän misshandel har ökat, så även våld i hemmet/nära relationer. Personalen i skola vård och omsorg är utmattad. Människor mår inte bra, helt enkelt. Kapten Zoom ser ledsen ut. Ni som har så bra förutsättningar. Häng med till Indien ska du få se. Och på 70-talet sprängde man en ambassad i Stockholm. Det du!
Jag är, har jag kommit på, strängt taget min egen arbetsgivare eftersom jag är ledamot av kommunstyrelsen som i sin tur har ett arbetsgivaransvar för kommunalt anställda. Lärarfredrik har inte lysande arbetsförhållanden. Årets löner ger i praktiken många en reallönesänkning. Nej, jag får nog ge politikerfredrik sparken genom att rösta på någon annan. Andra förslag? Kapten Zoom ler och rycker på axlarna.
Jag ger Dotter 2 bannor. Hon replikerar omedelbart: Kom igen pappa! Make your life memorable! Jag tror, vid närmare eftertanke, att hon har alldeles rätt.
Jag hade nyligen slutseminarium för gymnasiearbete. En deltagare satt i en sporthall, en annan åkte tåg och en tredje satt hemma. Jobbet har onekligen förändrats en del på 23 år. En spaning jag gör i sammanhanget är att elever i hoodie respektive slöja beter sig rätt lika, de visar ogärna upp sig i kameran utan dessa plagg.
Kanske en grund för lyckad integration? Kapten Zoom skiner upp. Möten på Zoom. Meet. Teems. Alla är vi dagligen något av en Kapten Zoom men somliga av oss tittar på stjärnorna.
Far och jag handlar. Han undrar om den där Tusse är en man eller kvinna, för han, far alltså, ser inte så bra. Sedan säger han, mest för sig själv, att det ju inte spelar någon roll egentligen. Avslutningsvis undrar han om det bara är Borlänge nuförtiden? Finns det ingen från Falun som uppträder? Kapten Zoom nickar gillande.
På vägen hem från affären tar vi vägen igenom gamla Dalregementet. Far påminner mig, jag vet inte för vilken gång i ordningen, om Dalregementets ställning som elittrupp i Karl XII:s armé och, inte att på något sätt förglömma, att han själv är utbildad på haubits. Kapten Zoom vet inte hur han ska processa den informationen.
Visst är det mycket som är förändrat. Både sedan 1970-talet, under mina 23 år i yrket, två år som änkeman och under pandemin. Men mycket är sig också likt. Jag engagerar mig mot våld, jag värnar mina elever och ser efter förmåga om far. Mig själv har jag svårare att hantera.
Vad skulle månne en random utomjording på besök uppleva här på Tellus? Mycket, förmodar jag, både bra och dåliga saker. I mitt kök, exempelvis, skulle hen kunna studera en man som till synes klarar sig ganska bra, drar omkring på ett par tre (okej, fem) kilos övervikt, springer mycket långsamt 2-3 mil i veckan och som gillar mat och vin lite för mycket.
Eller för mycket och för mycket. Kom igen! Alien! (Kanske 70-talets top 3-film) Make your life memorable! Det är hursomhelst nyttigt att försöka se saker ur olika perspektiv. Det är hela poängen med berättelsen om Kapten Zoom. Kyrkogårdarna är under alla omständigheter fulla av oersättliga människor, jag har själv följt minst fyra dit. Så jag förklarar tålmodigt min ståndpunkt för rymdfararen vid mitt köksbord:
Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad!
Relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.