bild 185: Delila

Från storhet till fall. Fåfänglighetens fåfänglighet.

Så du har sett ut så där genom dubbla konferencieruppdrag, studenten och dubbla fullmäktige, alltså? Amanda ser klentrogen ut. Gör något, säger Ragna dystert.

Man är den man är hårlängd oaktad. Eller? Kanske kan något av ens personlighet utläsas av ens namnteckning. Vem var Delila? Verklig styrka kommer inifrån. Alla har vi flera personligheter. Eller möjligtvis beror det på sammanhang vilken persona vi för tillfället visar. Vi gör livet igenom val baserat på omständigheter.

I gamla religiösa texter berättas om Israels väldige krigare Simson som fick sin styrka från Gud. Han lovade av diverse skäl att inte klippa sig och hans långa hår blev symbolen för att han hållit sina löften samt på hans enorma styrka. När en viss Delila klippte av hans hår förlorade han sin styrka.

Varför ser jag numera ut så här? Åldersnoja? För att jag på allvar vill ikläda mig rollen som femtioplussare med grandios självbild och taskig självinsikt? Vill jag se ut som Viktor, Peaky Blinders, Wikings eller är det månne konferencier-frippan som vädras? Har jag äntligen mött min Delila?

Jag ser allas namnteckning och din är min favorit. Jag har just undertecknat årets betyg och möts av den lite oväntade kommentaren. Så vänligt sagt. Den är tänkt som en blandning av mina två förnamn, berättar jag, man ska inte tydligt se om det står Per eller Fredrik. Beroende på humör låter jag lite mer eller mindre av något av de två namnen synas.

Det var kanske inte helt lyckat när Astrid i sitt följebrev till manuset Pippi Långstrump beskrev huvudpersonen som en ”übermensch i ett barns gestalt”. Året var 1944 och den fruktansvärda omfattningen av Förintelsen började bli känd. Hon blev refuserad. Men jag förstår hur hon tänkte. Sedan 1938 hade amerikaner och snart också svenskar kunnat följa Stålmannens äventyr. En vanlig människa som går in i en telefonkiosk och kommer ut som en superhjälte. Astrid inspirerades i skrivandet av Stålmannen som gick att följa i svenska tidningar. Vi är som sagt alla förmögna att begå både goda och onda handlingar. Stålmannen och Pippi använder sina krafter till att göra gott i en mörk värld. Det klart det blir succé, med tanke på hur världen ser ut då som nu.

Vi vet inte mycket om Delila. Hon lär ha haft en relation med Simson. Hon lär ha erbjudits pengar för att ta reda på hemligheten bakom hans styrka. Hon lyckades ta reda på att hans styrka var kopplad till hans hår. Hon klippte av håret medan han sov och han blev därefter tillfångatagen. Vi vet inte mycket om hennes bakgrund eller motiv. Delila har traditionellt setts som en symbol för svek och förförelse men vissa mer moderna tolkningar försöker förstå henne som en komplex person med egna drivkrafter och omständigheter. Kanske trodde hon inte på våld. Kanske var Simson elak mot henne. Jag intresserar mig i alla händelser mer för slutet av berättelsen. Simsons hår växte nämligen ut (!) och styrkan återvände. Han rev då ett tempel varvid både han själv och hans fiender gick under. Detta borde dagens Israel begrunda närmare, tänker jag i min nya frisyr.

Jag bryr mig föga om glesnande hårsvall eller fåfängans krumbukter. Jag kan gå in i en telefonkiosk (eller motsvarande) och byta om till frack superfort. Ut kommer jag som en fullfjädrad superhjälte. Pennan är mäktigare än frisörens sax. Jag har, hårlängd oaktat, en inre styrka som jag försöker använda omdömesgillt samtidigt som jag försöker bemästra mina svagheter. Jag tror Delila symboliserar livets gång och att berättelsen ska lära oss att rå styrka leder till undergång. Det visste säkert Astrid.

Konferencier på konsert (med cool frisyr).
Foto: Karyna Semenova

Under studentlunchen fick jag äran att vara konferencier. Jag inledde med att hävda att jag genom min frisyr kunde sägas vara down with the kids – en av er. Visserligen blev döttrarna galna när de fick höra talas om detta (ryktet färdas snabbt, svordomar kan ha förekommit), Ragna var inte heller särskilt imponerad, men jag tycker verkligen att vi alla oftare borde locka fram vår inre Bart Simson. Jag tycker, till skillnad från samtiden, att Pippi är briljant. Jag gläds i dessa filtertider åt att någon uppmärksammade min analoga signatur och jag vet att jag lät ungdomarna klippa mig för att jag inte orkade gå till en frisör. Man får inte roligare än man gör sig. Så är det alltid. Därför väljer jag alltid glädjen.

Oavsett om min frisyr var resultatet av fåfängans krumbukter eller eller ett ironiskt mästerverk lovade Amanda att åtgärda saken varvid aftonen avslutades i frisörstolen. Ordningen får därmed betraktas som återställd och att jag återbördad till min plats i det breda lager av grå medelmåttor som tronar på minnen från fornstora dar.