bild 187: Små grodorna

Idag är det min dag. Fredrikdagen. Jag är därmed mer än halvvägs in i ledigheten. Fredrikdagen, alltså. Den vitt omtalade, den stort emotsedda. Den som borde vara allmän helgdag. Och här går jag och bär hundhuvudet, fattig som en kyrkråtta, dansande små grodorna sittande på pottkanten. För det är sånt ledigheten gör med mig.

Det är så här års jag samlar energi inför det kommande året. Sol, lathet och morgonbad under stila frid, varats olidliga lätthet. Det är mitt recept för att klara resten av året. Det är emellertid en något annorlunda sommar på Styrsö i år. På grund av en omfattande vattenskada, rör frös sönder i vintras, står vi för närvarande enbart med en gammal toa i källaren och rinnande vatten i köket för att klara livets nödtorft. Havet ersätter dusch, rakningen blir sparsam, döttrarna arbetar hemma i Falun. Men Ragna kom och firade sin semester med mig, hon gillar fäbodliv säger hon.

Sången Små grodorna spårar troligen sitt ursprung till franska armén under Napoleon. Senare sjöng brittiska soldater en version där de gjorde narr av fransmän. Dessa kallades i deras variant för “frogs”. När melodin kom till Sverige fick den en helt ny text. Små grodorna, små grodorna är lustiga att se. Ej öron, ej öron, ej svansar hava de. Den svenska varianten har inget med fransmän att göra utan är ett krasst konstaterande att grodor minsann skiljer sig från många andra djur – de har ju varken öron eller svans. Så typiskt svenskt. Sången kom troligen hit via västkusten. På Nääs slott bedrevs nämligen i slutet av 1800-talet ett internationellt slöjdlärarseminarium. Dit kom deltagare från många länder, bland annat Storbritannien. Teorin är att engelska kursdeltagare lärde ut sången. Kanske skrevs den nya texten av en full (alternativet nykter verkar långsökt givet den märkliga texten) slöjdlärare. Slöjdlärare är hyggligt folk, då som nu.

Uttrycket “fattig som en kyrkråtta” betyder att någon är utfattig. Det bygger på iakttagelsen att råttor i en kyrka har mycket svårare att hitta mat än råttor annorstädes. Kyrkor innehöll nämligen i princip inga matförråd. Möjligen fanns oblater att tillgå. Därför tänkte man sig att en kyrkråtta rimligen måste vara mager och fattig.

Uttrycket “att sitta på pottkanten” betyder att befinna sig i ett osäkert läge, ofta precis innan en avgörande händelse. Det avser någon som tvekar. Uttrycket syftar bildligt talat på ett barn som sitter på en potta. Barnet befinner sig i ett sorts övergångsläge – något väntas hända. Bättre med en ålderstigen toa i källaren, måhända. Där medges inte tid för vankelmod.

Ett annat uttryck, “att bära hundhuvudet”, betyder att få skulden, att bli syndabock. Bakgrunden är inte helt fastställd, men jag läste någonstans att formuleringen går tillbaka till medeltiden med koppling till hundens låga status. Hunden betraktades inte som ett uppskattat sällskapsdjur utan snarare som ett orent eller föraktat djur. Att förknippas med en hund var nedsättande. Det finns dock inga säkra belägg för att människor tvingades bära ett verkligt hundhuvud. Det vi med säkerhet vet är att hundhuvudet fungerat som en symbol för skam och skuld, vilket har gett oss detta uttryck.

Blicken faller på brunnen i vår trädgård. Den är sedan morföräldrarna fick rinnande vatten fylld med sand. Inte duschade vi på 1970-talet när vi på somrarna besökte mormor och morfar. Vi spolade av oss med en vattenslang. Mamma och moster föddes i det här huset utan rinnande vatten, kanske rengjordes de för första gången i sina liv med vatten från just den här brunnen. Det är åttiosju respektive åttiotvå år sedan. Försök att i lika sedelärande som sentimental anda berätta sådant för tonåringar som inte gillar konceptet gammal toa i källaren, den som kan.

Många drar sig för att sjunga och dansa Små grodorna. Det känns möjligen pinsamt. Men vi måste våga genera oss i tillvaron. Mamma lärde mig exempelvis vikten av att fuldansa till Bonnie Tyler som en sorts lektion i självdistans.

Det är förvisso dyrt med vattenläckor men jag känner mig rik i anden när jag efter morgonbadet dricker mitt kaffe tillsammans med Ragna på altanen. Rikedom är relativt. I slutändan är det relationer som räknas, alltid är det så.

Beslut fattas ständigt och vissa saker som blir fel beror på mig. Men jag släpper hundhuvudet och bröstar läget eftersom jag minns uttrycket från lumpen: bröst och bringa som en cornflakesflinga.

Men strunt samma. För idag är det Fredrik-dagen. Min dag. Den firas på sedvanligt sätt med flaggan i topp, grovdoppa, findoppa bakat av Ragna och tvesölva. Dessutom ska vi träffa Löven för en lunch på Långedrags värdshus. I övrigt tänker jag ägna dagen till att fortsätta agera som en liten groda med hundhuvud som dansar kyrkråttans stolta dans på pottkanten.