Barn. Först drömmen om, sedan graviditet, följt av småbarnsår och tonår. Nu är allt det där passé. Barnen har blivit unga vuxna. Mitt grundläggande jobb är klart. Häften av dessa år har de hankat sig fram med endast en förälder. År av toppar och dalar. Det känns vemodigt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.
Död. Ungdomens frigörelse. Skilsmässa. Avsked. Av Victor Hugo formulerat genom den något slitna frasen ”att skiljas är att dö en smula.” Klyschan lär oss att man utvecklas mer av motgångar, misslyckanden och svårigheter än av framgångar och tillvarons oerhörda lätthet. Förlåt ett något galghumoristiskt utlåtande men jäklar vad utvecklad jag måste vara.
Mina döttrar förlorade sin mor alldeles för tidigt och det har påverkat dem för all framtid. Jag tror att barn mår bäst av att ha tillgång till alla sina föräldrar. Det där är inte ett oproblematiskt påstående och jag använder termerna ”tillgång” och ”alla” fullt medvetet. Jag är också och fullt medveten om att det finns människor som är olämpliga som föräldrar. Många, fler än hälften, av alla relationer slutar i separation. Även om det påverkar föräldraskapet behöver det inte vara något dåligt, tvärt om. Rätten att skilja sig står över rätten att inte vilja det. Iallafall i en demokrati.
Tiden som ensam förälder har påverkat mig. Jag har blivit ett kontrollfreak som besegrar tillvaron genom minutiös planering. Men att möta varje ögonblick med känslan av att en potentiell katastrof väntar runt hörnet är inte bra. Det är stressande, oroande och jag har härigenom förlorat något av mitt spontana jag.
Minnen. Hon kommer, strax innan hon ska gå ut, och sätter sig, inväntar min uppmärksamhet. Hon säger lite tyst att pappa, du har så många kompisar, alla gillar dig. Jag svarar med ett stort skratt att så är det minsann inte. De flesta har sannolikt ingen åsikt men många gillar mig inte alls. Hon ser undrande på mig. På riktigt? Ja, så är det. Hon undrar hur jag löser det. Jo, jag ägnar mig åt att hänga med dem som verkligen bryr sig, de riktiga vännerna. Sådana som inte är snabba att döma men heller inte viker med blicken när vi pratar allvar. De andra bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Hon tystnar. Dröjer lite till. Man märker vilka det är va, undrar hon. De riktiga vännerna? Ja, det gör man. Det är dessa ytterligt få som hjälper en igenom varje tornado och som också jag gör detsamma för. Jag kallar dem ibland för ”band of brothers” eller ”hemmalaget”. Det har inget med kön att göra, det handlar om hjärta och sinne. Lyft blicken, de finns överallt. Vänner väljer man med omsorg.
Minnen. Döttrarna växer och vi befinner oss i en butik för att införskaffa nya underkläder. En ur personalen, en ung kvinna på några och tjugo, har slutit upp redo att assistera. Jag harklar mig, tar befälet. Då så tjejer! Då börjar vi! Vad behövs? Döttrarna himlar sig mot expediten vilken i samförstånd himlar tilllbaka. Jag blir plötsligt osäker. Så där man lätt blir, ensam, långt ute i okänd terräng. Nytt försök. En sån? (Pekar på en i mina ögon fullt ändamålsenlig bh). Tystnaden är öronbedövande. De tre himlar sig åter i tyst samförstånd. Eller den… pappa, avbryter en dotter. Du kanske kan sätta dig därborta så länge? Så säger vi till när du ska betala? Jag känner mig nedstämd på vägen hem. Jag vill ju kunna hjälpa till med allt. Suckar, tar en kopp. Flickorna kommer småningom trampande. Vi ville bara tacka för hjälpen, pappa. Du skötte dig jättebra! Det sa (expediten) också. Hon fattade tydligen att vi inte hade någon mamma. Du förstår pappa, när man är ensam förälder måste man vara dubbelt så bra! Jag funderar ytterligare en liten stund. Livet är ibland svårbegripligt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.
Jag skulle kunna fylla bloggen med underbara ögonblick av den här typen. Men också med tillfällen av fruktansvärd vrede eller avgrundsdjup sorg, misslyckanden och idiotiska grejer jag gjort som förälder. Och det är ju tydligen ur dessa man utvecklas. Min filosofi är emellertid enkel. Man ska inte vara så hård mot sig själv. Man ska inte rucka på sina principer oavsett skitstormen det medför. Ös sedan på med så mycket kärlek det bara går. Jag säger inte att jag lyckats med detta. Jag talar om principen, inställningen, inte om mig själv. Jag försöker dock alltid vara konstruktiv. Och när jag säger ”därför att det är en princip” vet flickorna att mitt beslut står fast.
Vi åt vid båda myndighetsdagarna tillsammans med delar av släkten en storslagen middag för att fira. Jubilaren bad faktiskt om ett tal, hör och häpna. För det är ju sånt du gör, pappa. Jasså, det har de snappat upp. Talet som helhet ska jag inte återge. Det jag i korthet försökte förmedla, som jag under hela deras liv försökt förmedla, var att aldrig ta någon skit i livet. Att inte göra sig beroende av någon, att tjäna sina egna pengar – för det ger frihet. Att aldrig hålla tillbaka utan ge livet allt de har. Att låta sin röst eka i världen. Till sist sa jag att trots att de redan varit med om det mest fasansfulla någon kan, att förlora en förälder, så bör de inte fokusera på det. Fokusera på oss som lever istället. På oss som sitter här runt bordet och firar. Här och nu.
Nu är de unga vuxna. Jag tänker bitterljuvt att det inte är mycket vi hinner tänka, känna och uppleva under vår ytterst lilla stund på jorden. Så därför bör man ta sig igenom sin lilla skärva av existens leendes.
Barn. Ungdom. Vuxen. Att skiljas är att dö en smula. Det övriga är liv. Så mycket liv. Mitt grundläggande jobb är över. Det känns lite vemodigt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.
Relaterade blogginlägg
Musik
Post scriptum: En väldigt dålig sak är att jag blivit portad från Dublin. Restaurangen, inte staden. Och inte av personalen som i min värld ser mig som en kärvänlig gammal inventarie i direkt anslutning till karaoken. Nej, av min dotter. Det är tydligen hennes ställe nu.
Post post scriptum: Nu är de båda i lagens mening vuxna och vi firade båda deras myndighetsdagar på ungefär samma sätt. Och karaoken på Dublin förblir ett minne blott. Den här sommaren (2026) har flickorna fått klara sig själva hemma i Falun. Ett första steg mot något större. Och jag arbetar hårt med att släppa taget, att inte oroa mig. Det går sådär.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.