bild 186: putovanjes rajom

En bro trip. En resa med en vän till en bro tillsammans med andra vänner. Bron i Mostar förbinder de kristna och muslimska delarna av staden. En bräcklig, uråldrig, raserad och återuppbyggd bro. Broar är, iallafall metaforiskt sett, bättre än bunkrar.

Att återvända hem begåvad med erfarenhet, viss förvärvad skicklighet och en tro på, och vilja att bidra till, en fredlig framtid. Eller annorlunda uttryckt: hur kommer det sig att jag plötsligt befinner mig på en internationell modevisning på en historisk plats?

Stilla flyter floden Miljacka genom Sarajevo. Vad den måste ha sett. Underbara ting men samtidigt: så många skott som ekat här. Hela staden är en historisk kosmopolitisk metropol. På gränsen mellan Bysans och västromerska riket ligger den, staden som var en del av osmanernas och Habsburgarnas imperier, starten på första världskriget, Jugoslavien och ett blodigt inbördeskrig.

”Före kriget brydde sig ingen om etnicitet. Vi var kamrat eller bror med varandra.” Guiden, som understryker att han beskriver kriget ur sitt perspektiv, sänker blicken och fortsätter dämpat: ”vi var tvungna att försvara oss annars hade de dödat oss alla. Vi stod mellan våra familjer och fienden.” Det blir tyst i den lilla gruppen.

I Sarajevo blandas kyrkklockor med muslimska böneutrop. Detta är mitt Europa. När möjligheten att besöka ett nytt hörn av kontinenten, att tillsammans med Mange besöka Johan och Helena, dök upp väcktes mitt intresse. Resa utan flickorna? Klart du ska åka på bro trip, pappa.

Första anhalten blev Bryssel. Det var mycket varmt men Johan tog oss gott emot och grillade, en konst han behärskar till perfektion, i sin lilla trädgård. Jag och Mange gjorde dagen efter en utflykt till Gent, enligt AI en av kontinentens mest underskattade städer, besökte katedralen och åt enligt egen uppfattning en av kontinentens mest underskattade luncher.

Nästa dag hade Johan vänligheten att förevisa sin arbetsplats tillika NATO:s högkvarter. Jag kan tyvärr inte visa bilder därifrån. Efter en gedigen säkerhetskontroll där bistra vakter tog befälet, fick vi en rundvandring i detta enorma komplex med över fyra tusen anställda. Men du – vi kan gå runt själva, kanske fota lite, om du behöver arbeta. Eh, nej, det kan ni inte. Sedan bar det via Wien vidare mot Sarajevo där Helena tog lika gott emot.

Vi besökte också hennes arbetsplats och bodde hos henne mitt i Sarajevo.

Någon dag senare: Titos bunker, ett enormt underjordiskt komplex nära Konjic. Det byggdes i största hemlighet som skydd för Tito och den övriga ledningen vid ett eventuellt kärnvapenkrig. Bygget pågick 1953-1979 och kostade 4,6 miljarder dollar i dagens penningvärde. Lika mycket som Jugoslaviens statsskuld 1979. Anläggningen ligger cirka 280 meter inuti ett berg och kunde hysa omkring 350 personer utan kontakt med omvärlden. Där finns sovrum, sjukhus, ledningscentral, kommunikationsutrustning, kök, vatten- och elförsörjning samt luftfiltrering mot radioaktivt nedfall. Dåtidens top-notch. De som arbetade med bygget togs till platsen med förbundna ögon, ytterst få kände till projektet. När Jugoslavien föll samman upptäcktes bunkern men förstördes aldrig och är därför ovanligt välbevarad. Tito själv var dock aldrig där, han dog året efter dess färdigställande, efterlämnade sig en bunker och en statsskuld men den förra räknas som en av de mest fascinerande lämningarna från kalla kriget.

Sedan åkte vi till den lilla pärlan Mostar, en av regionens mest kända och vackra städer. Den ligger vid floden Neretva och är berömd för den ikoniska bron Stari Most (Gamla bron). Mostar grundades under 1400-talet under det osmanska rikets styre. Stadens namn kommer från ordet mostari, som betyder “brovakter”. Bro trip heter förövrigt (enligt AI) putovanjes rajom på bosniska.

Under århundradena utvecklades Mostar till en viktig handelsstad där människor från olika kulturer och religioner levde sida vid sida. Skräddare och historielärare, exempelvis. År 1993 förstördes bron under strider mellan kroatiska och bosniakiska styrkor men har restaurerats. Skräddaren, den bosniske och svenske Armin, har startat företaget Aros i Sarajevo och detta firades genom en internationell modernisering. Under en timme stänges bron och vi fick se allt från första parkett varefter följde allehanda festligheter.

Hotellet vi bodde på i Mostar, Muslibegovic Kuca, är också ett museum. Vi fick en guidning i detta turkiska adelshus från 1700-talet. Men hettan tvingade oss åter till Sarajevo – och jag ville se var skottet föll. Det var en ren slump att det skedde just på årsdagen. En mycket varm dag den 28:e juni, exakt 112 år senare, besöker sålunda en svensk historielärare platsen för mordet på den österrikiska tronföljaren. Då som nu ett myllrande gathörn. Två skott, två döda. Fyra år senare: miljoner dödsoffer. Bilen står där som replika, originalet finns i Wien. Vad hade hänt om chauffören inte kört fel? Eller om Gavrilo missat? På något sätt känns det lämpligt att besöka just den här platsen just den 28:e juni. Vördnad infinner sig för händelser som förändrade världen. Jag ställer medvetet ena foten utanför de turistiga fotspåren. Vi både kan och bör snegla mot det förflutna men varje tid måste ta sina egna steg.

Mellan 1992-1995 var Sarajevo en belägrad stad. Konflikten är för komplicerad för att här återges men vi tog en guidning av en krigsveteran genom krigets stad. På ”Snipers allé” måste vanliga människor springa om de ville undgå att skjutas från krypskyttar på hustak, guiden berättar om hur människor bjöds in för att likt en dödsbringande safari skjuta på andra människor, vi besökte en av tunnlarna, ”tunel of hope”, som under en tid var den enda länken med omvärlden, den gamla judiska begravningsplatsen – en av de största i Europa (när judarna förvisades från Spanien bosatte sig många i Sarajevo). Nu är begravningsplatsen skadad av kriget för här låg fronten. Vi besökte den berömda rodelbanan från OS 1984 – använd som skyttegrav bara några år senare. OS-symbolen från Sarajevo, spelen som såg Gunde födas som stjärna, påminner människorna här om en bättre tid innan kriget. Veteranen säger med kraft att han måste förlåta, för han vill inte förgås av hat. En klok man.

Många flydde under kriget vilket ger en stor diaspora, däribland skräddaren Armin. Detta är anledningen till modevisningen på bron i Mostar. Armin har kopplingar till Västerås, därav företagsnamnet Aros. En start på en verksamhet från någon som vågar återvända med kunnande, tro på landet och med en syn på sig själv som en del av dess framtid. Vi får våra mått tagna och investerar bokstavligen i kvalitet för och i livet.

Att strosa runt i Sarajevo är en mycket angenäm sak. Ett (par) besök hos Aros, handla på marknaden, njuta av ett efterlängtat regn, dricka bosniskt kaffe, äta chervati. Uppleva glädjen när Mange avvisas från ett kafé på grund av hans kvalitet på skor och shorts medan jag välkomnades samt den välsignade känslan av att det inte finns ett enda Donken i hela landet. Bosnien Herzegovina är billigare än Kroatien, det ligger ju utanför Schengen. Ett stolt men artigt folk där man inte prutar, inte stressar.

Det är slutligen en ynnest att återvända hem till Sverige med ytterligare erfarenhet, kanske en viss skicklighet och en tro på mig själv, mitt land och en fredlig framtid. Om fler tänkte som skräddaren i Sarajevo är det min fasta övertygelse att Falun, Dalarna, Sverige, Europa och världen vore en bättre plats. Jag bär hans kavaj med stolthet.

Jag tänker att man bör restaurera gamla och bygga nya broar snarare än att skjuta sönder dem. Man bör besöka dem, gå över dem. Vem vet vad som möter dig? Kort sammanfattat: en bro trip som blir till en brotripp är aldrig fel.