Amanti di Valdaro

De fattade grejen. I min fantasi begravdes de tillsammans för att de var så oresonligt förälskade i varandra. Hur de levde och varför de dog är faktiskt inte det väsentliga. Det gäller att leva rätt för att värdigt kunna dö, sägs det någonstans. Men varför lever vi? Och hur vill vi begravas?

Fredrik, när gjorde du ingenting en hel dag senast? En sjuksköterska påtalade vid ett rutinbesök det faktum att kombinationen lärare, ensamstående förälder och lokalpolitik är, ja, krävande. Genast hänfaller jag åt existentiellt grubblande. Så frågan varför, och hur, vi lever känns relevant. Det måste hursomhelst dras i någon form av nödbroms, känner jag.

En väldigt uppmärksammad studie vid Harvard har bland annat visat att ett fåtal nära relationer är mycket bättre än många ytliga. Studien, som inleddes i början av 1930-talet, ville undersöka faktorer bakom ett lyckligt liv. Forskare följde fem hundra individer genom deras liv och studien pågår fortfarande. Vissa deltagare har varit med hela livet. Studien fastslår något vi egentligen redan vet: pengar, makt och status betyder i det långa loppet mindre än goda sociala relationer. Nyckeln till ett hälsosamt liv är relationer. Vetskapen att någon finns där när det behövs. Ensamhet är en stor faktor för mående. Vi är flockdjur.

Flocken

Kärleksparet i Valdaro är två skelett, cirka sex tusen år gamla, som upptäcktes 2007 i norra Italien. Det vackra är att de ligger begravda ansikte mot ansikte med armarna om varandra, som om de ville omfamna varandra i evighet. De var unga, troligen omkring 18–20 år, när de dog. Vi vet inte dödsorsaken. Det finns inga tydliga spår av våld på skeletten. Fyndet är ovanligt eftersom dubbelgravar från den här perioden är sällsynta och ännu mer ovanligt är den medvetna positioneringen av kropparna. Det går inte att säga vilken relation de hade – älskande, makar eller något annat – men deras grav har blivit en symbol för närhet och kärlek som eviga mänskliga värden.  

Bild: Wikipedia

Vetenskapen håller säkert inte med men jag har läst någonstans att under sju minuter efter kroppens död fungerar hjärnan. Om jag fantiserar kring tanken att man faktiskt har sju minuter på sig att rekapitulera sitt liv – vad blir den viktigaste insikten? Vad ungdomarna i Valdaro tänkte på är inte så svårt att föreställa sig.

Nu ska jag ut och löfsa runt Tisken, sa far ibland. Man får inte ha för bråttom genom livet, tillade han sen. Han halvsprang, löfsade, därefter sin lilla runda. Jag har ett mer modernt uttryckssätt och kallar det slow run. Jag är glad för att jag fortfarande kan röra mig hyfsat obehindrat. Det är vad jag vill. Det är egentligen allt jag vill – att kunna röra mig obehindrat. Det ger välmående.

Det är tyst i köket. Ungdomarna sover. Jag älskar de här tillfällena, de tysta små ögonblicken innan trisslotten är skrapad. Löften om framtida välstånd dallrar i luften. Det blir ännu en nitlott. Skillnaden mot livets lotteri är att resultatet på lotten inte går att påverka genom vunna erfarenheter. Så slår det mig: jag skulle faktiskt inte förändra särskilt mycket om jag vann. Betala av något lån, kanske.

Jag inser att jag har realiteter emot mig när jag säger att meningen med livet är kärlek. Trots svek och skilsmässor, krig och annat elände påstår jag detta. Det finns inget sen, bara ett nu. Resonemang som att jag ska bara klara av den här perioden, snart får vi semester och DÅ ska jag göra det och det, må bra och fixa relationer. Nej. En vunnen Trisslott må lösa vissa tillfälliga problem men jag slår vad om att det inte är finansiella framgångar man tänker på de sista sju minuterna av livet. Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år.

Flocken

I hela mitt liv, så länge jag kan minnas, har jag sökt mig till positiva miljöer. Barndomen, gymnasiet, lumpen (faktiskt), året i Frankrike, studietiden i Uppsala och sammanhang i mitt vuxna liv: allt har varit och är positivt, inkännande, bejakande och glädjefyllt. Mitt jobb är visserligen krävande men ger också otroligt mycket energi. Annat är det med politiken. Den är ofta negativ, vilket kanske är nödvändigt eftersom vi tycker olika. Men ändå: efter tio år frågar jag mig fortfarande om jag har vad som krävs. Och vad jag offrar längs vägen. Men jag ger vad jag kan för mina värderingars skull. Men jag gör det löfsande.

Flocken

Frågan jag ställde inledningsvis gällde varför vi lever. Det är en stor fråga. Tänk att när det hela en gång är över få begravas som paret i Valdaro. Då spelar livslängd ingen roll. Svaret är kärlek, det är ju alltid så. Här och nu, i evighet.

Jag måste bli bättre på att göra ingenting. Jag är omgiven av kärlek. Det är sannolikt vad jag kommer att tänka på mina sista sju minuter i livet. Sedan går en stund och min aska blir förhoppningsvis nedgrävd på Styrsö. Blandad med familj och släkt ligger den därefter.

Kärleksparet i Valdaro blev en forntida hälsning till framtiden om livets viktigaste budskap. Så enastående, eller strängt taget tvåsamstående. Ett så vackert sätt att kommunicera med framtiden.



Musik:

A te o Cara

En fattig trubadur


Relaterade blogginlägg

Cha cha cha


Källor:

Hansen: Depphjärnan

Wikipedia