Gunnar Sjögren

En god vän till mig heter Gunnar.
Jag lärde känna honom i Uppsala, även om jag hört talas om honom redan under falutiden. Gunnar är nämligen en person som man gärna hör talas om. Han är en genuint god person som odlar livets goda.
Tyvärr träffar jag honom inte så ofta som jag skulle vilja, men när jag gör det mår jag väldigt bra efteråt.
Man pratar fortfarande om Gunnar på IKEA i Uppsala. Han arbetade där samtidigt som han studerade under 80-talet. Det sågs som lite ovanligt att gå i kostym till den typen av arbete som det innebar att hantera reklamationsärenden.
Gunnar hade varje dag en liten leksaksapa med sig som han trädde på sin hand. Varje kund tvingades att först hälsa på apan Mocko, innan vederbörande kom vidare med sitt ärende.
Hälsa på apan, först.
En kund hade köpt en soffa vilken hade repskador. Gunnar uppmanade kunden att be sin man klippa tånaglarna i stället för att besvära företaget med bisarra reklamationskrav.
En annan hade köpt en servis vars dekorativa emalj förstörts i diskmaskinen. Gunnar menade att den kundgrupp som normalt köpte den produkten oftast inte hade råd med diskmaskin varför detta måste ses som ett olyckligt sammanträffande.
När Gunnar ledde V-dala var inte allt som det brukar på den drygt 350-åriga inrättningen. Berättelserna är otaliga, men jag nöjer mig med att lyfta fram en episod.
När medlemmar får barn, i alla fall om de varit aktiva på nationen, kan man få låna hem en vacker vagga med kurbitsar på, den så kallade nationsvaggan. Därefter får man fästa en silverplakett med barnets namn på vaggan. Extra festligt blir det om barnen också blir nationsmedlem när vederbörande i framtiden studerar.
Gunnar öste ner halm i vaggan och lät sin kanin bo, äta och orena i den under sitt år som nationens ledare.
Någon kanske börjar förstå varför jag älskar honom.Jag fick tillfälle att läsa en arbetsansökan Gunnar skrivit. Jag tror den var ställd till Cloetta, särskilt har den sista formuleringen etsat sig fast:Jag måste erkänna att jag tills dags dato föredragit er konkurrent Marabous produkter men om ni anställer mig kan ni räkna med min fullständiga lojalitet även på detta område.

Vad tyckte jag, undrade Gunnar. Briljant, förstås. Det blev inget arbete på Cloetta, Gunnar återfinns i dag på japanska ambassaden.

När jag tänker på Gunnar tänker jag på det gamla talesättet med innebörden att det inte handlar om att leva längst, utan att leva varje minut. Att leva här och nu.
Han är på många sätt en fantastisk inspiration, Gunnar Sjögren, och det är ett privilegium att känna honom.

Minnesvärda getingstick

Lite senare än alla andra har jag blivit uppslukad av TV-serien Downton Abbey.
Jag är så svag för den typen av serier och filmer. Jag och Den Änglaljuva har just sett första säsongen och del två är redan beställd. Lite kontakt har jag dock haft med verklighetens ädlingar. Kanske är inte dagens svenska adel riktigt att jämföra med dåtidens, som tur är.
Greve Mörner från Skaratrakten är en härlig figur. Det var släkten Mörner som en gång introducerade ätten Bernadotte i Sverige.
Den sjungande greven, som jag kallar honom, och jag har alltid roligt när vi ses. Han arbetar med historiska trädgårdar och är även pomolog.
En gång berättade han en historia från sin uppväxt. Som liten hade hans farfar, greve Mörner den äldre, högtidligt försäkrat honom om att getingar inte sticker grevar. Vilket höll på att sluta med en katastrof.
Annars är nog min favoritgreve Sten von Essen. Tillsammans styrde vi var sin nation i Uppsala 1997-1998, han Västgöta och jag V-dala. Vi kom att finna varandra och trivdes väl tillsammans: jag hade mina excentriciteter för mig och han sina.
Och vi uppskattade varandras upptåg.Särskilt minns jag när vi var på en frackmiddag i Lund (för det här var på den tiden då studenter vid lärosäten ofta bar frack) och Sten fick en nedsättande kommentar om vår härkomst (Uppsala universitet) från en av Lundensarna.Han fixerade mannen noga och replikerade: Hör nu här min gode man. Min frack är äldre än ditt universitet. Vill ni vara vänlig och avlägsna er. Pronto.

En annan gång försökte jag skämta med Sten och sa att jag ville utmana honom på duell. Den gången löd svaret:

Men bäste Fredrik. Du som utger dig för att vara en bildad man borde veta bättre. Jag duellerar inte med ofrälse. Däremot, eftersom du är en sådan trevlig prick, lånar jag dig gärna en rökrock och bjuder på en av mina bättre cigarrer.

Sten är tyvärr inte med oss längre. Men ibland kan jag känna saknad, trots att jag inte kände honom så väl, efter personligheten han var.

I skyttegraven

En gång i Uppsala skulle några killar, däribland jag, ordna någon festlighet att ingå i en större festlighet.

Med aktuell terminologi skulle man kunna kalla det hela för ett kringarrangemang.

Medan två av mina tvåmeterskompisar bar tunga grejer så gick jag bredvid och underhöll.

Det vill säga: jag pratade mycket. Till sist tröttande den ene av dem och menade uppgivet att det alltid var på det här viset: så fort något skulle bäras blev jag alltid den utan börda. Dig skulle jag aldrig vilja ha med mig i en skyttegrav, löd hans slutgiltiga omdöme.

Needless to say, är han officer i reserven.

Nu är personen som sa det här, Lagerlöf, en nära vän så vi kan tillåta oss den här typen av slängda käftar utan ont blod. Det råder ändå kärlek. Dock är detta i grunden en intressant frågeställning. Vilken sorts människa vill man ha med sig i en skyttegrav, egentligen?

De flesta kanske vill ha med sig en stadig Rambo-typ som kastar några handgranater och därmed räddar dem ur knipan. Sen biter den tyste hjälten ihop och bär en massa jättetunga grejer vidare till nästa skyttegrav.

Jag är en usel soldat.

Det har jag redan redogjort för. Mitt föredöme i krig är i stället Guido i filmen Livet är underbart. Jag tror att man i en skyttegrav även har nytta av någon som skrattar åt eländet, och i stället för en handgranat halar fram pluntan, bjuder sin sista skvätt och sjunger en sång.

En annan av mina vänner, eller rätt många av dem egentligen (vid tillfällen även båda dessa duktiga tvåmetersvänner), Jobs Karl Larsson delar den mentaliteten.

De gånger jag eventuellt skulle kunna ägna mig åt våld, eller hot därom, är det lite mer i stil med som min yngsta dotter uttryckte saken: Passa dig så jag inte biter dig i blöjan! Lite boomerangeffekt på det hotet, på nåt sätt.

Nåja, livet är skämt, så varför inte skratta åt det?

Tillägg 2014:

Diskussionen fortgår. Mest eftersom en person, den förutvarande finansmannen i Dubai, världsomseglaren och blockbuster-författaren, vännen, kamraten. äventyraren ständigt påminner oss.

I helgen sågs vi igen: Darke. Lagerlöf, och jag. Vi delade rum i två nätter. Vi hann under hela helgen ingående diskutera saken.

Summa: Lagerlöf skulle välja mig om skyttegraven i fråga låg vid ett lugnt frontavsnitt samt skulle vara vårt hem under en lång tid: fyra år eller så.

Det går framåt!

Flärpen

När jag och Darke bodde på Djäknegatan i Uppsala förde vi en del vardagliga strider. Eller rätt många, egentligen. Vem lagade den godaste köttfärssåsen, frågan huruvida Pelles pizza äcklig eller god och andra vardagliga små  meningslösheter.

En strid som jag alltid förlorade gällde flärpen på mjölkpaketet.

Vi pratar om Arlas variant av mjölkförpackning. Av oklar anledning insisterade jag på att flärpen måste sitta kvar efter att man öppnat förpackningen. Möjligen trodde jag att bäst före-datumet förlängdes om den satt kvar.

Darke rev alltid av den och det gick ju inte att kontra mot det. Han menade att man spiller lättare om flärpen sitter kvar. Vilken idiot.

Han utvecklade det där till en konst, minns jag. När jag var som mest sårbar, över frukosttidningen, kunde han svepa in i köket i sin röda morgonrock och med en snabb gest riva av flärpen för att utan ett ord lämna rummet och återgå till sängläge.

Kvar satt jag och blinkade med cornflakesflingan hängande i mungipan.

”Trökma”

..är ett ord jag och Darke uppfann på Djäknegatan i Uppsala. Egentligen var det väl han som uppfann det och jag tog det till mig. Trökma.

Ordet TRÖKIGT fårl ses som en dialektal variant på ordet tråkigt. Det låter ju inget vidare, eller hur? Men jag har omvärderat det där. Man måste våga ha trökigt.

I takt med att mycket i samhället går snabbare och snabbare söker vi också efter ständiga förströelser. Själv lyssnar jag på radio och musik så fort jag gör något trökigt.

Det ligger något paniskt över det. Jag uppmanar mig själv att gå upp i det jag gör i stället. Det är ingen mening med att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör.

Gud, så 40-talistmässigt, genomtrökigt. Men sant, dessvärre.

Jag erkänner, jag är dålig på att ha trökigt. Vill någon ha det är ni välkomna till min arbetsplats på tisdagar klockan 15-17. Följ den tjocka stämningen bara, så kommer ni rätt.