2010. Idag körde jag bokstavligen rakt in i någon sorts militärövning. Mitt i stan. Det är dystra tider. Övningen präglades av den kulturhisyoriska air av pilsnerfilm som den svenska armén under efterkrigstiden alltid omgivit sig med. Mitt tränade öga uppfattade genast att något magasin inte fanns i vapnen. Tur det, tänkte jag. För endast med ett sådant kunde denna bataljon, sprungen ur den svenska dataspels- och snabbmatsgenerationen, skingra den lyteskomiska dimma jag själv möter i löparspåret och istället injaga skräck i omgivningen.
Fast kanske inte på det sätt de själva eller deras befäl hoppas.Kunskap är makt i alla avseenden.
Men usch, jag gillar inte vapen. Du ska inte snacka så mycket Adolphson, du ska hålla reda på grejerna! vrålade kapten Arosenius till mig vid upprepade tillfällen i det militära. Men ser inte kapten hur vackert det är i här ute i naturen, replikerade lustigkurren Adolphson, även känd som Qvintus Willhelm 3 på Signalregemente nr 1 i Enköping. Det var tolv långa månader. Men så blev jag faktiskt sergeant till sist. Då fick man gå före i matkön i matsalen.
Man kanske skulle sökt sig till försvaret. Om det nu inte vore så att jag fått avsked på grått papper av självaste ÖB tillsammans med tusentals andra svenska män. Ett lyckat arrangemang för såväl försvaret som för mig. Jag kan hjälpa till på andra sätt när kriget kommer.
2026. Idag är det jag själv som framstår som något av Nils Poppe i 91:an Karlsson. En produkt av en 1980-och 90-talets fredliga värld. Sprungen ur en historisk parentes. Demoratin behöver oss alla.
Adolphson 
http://svtplay.se/t/128384/ah__herregud_