Krig och Fred

Idag körde jag rakt in i någon sorts militärövning. Mitt i stan.

Den präglades av det löjets skimmer som den svenska armén alltid omgivit sig med. Med reservation för att vi inte är i Afghanistan utan i Sverige. Och på 2000-talet.

Mitt tränade öga uppfattade genast att något magasin inte fanns i vapnen. Tur det, tänkte jag.

För endast med ett sådant kunde denna bataljon, sprungen ur den svenska dataspels- och snabbmatsgenerationen, skingra den lyteskomiska  dimma jag själv möter i löparspåret och istället injaga skräck i omgivningen.

Fast kanske inte på det sätt de själva eller deras befäl hoppas.

Kunskap är makt i alla avseenden.

Men usch, jag gillar inte vapen. Du ska inte snacka så mycket Adolphson, du ska hålla reda på grejerna! vrålade kapten Arosenius till mig vid upprepade tillfällen i det militära. Sen i…saknas det inte A någonstans Kapten…? replikerade lustigkurren Adolphson, även känd som Qvintus Willhelm 3 på Signalregemente nr 1 i Enköping.

Det var tolv långa månader. Men så blev jag faktiskt sergeant till sist. Då fick man gå före i matkön i matsalen.

Om det nu inte vore så att jag fått avsked på grått papper av självaste ÖB tillsammans med tusentals andra svenska män. Ett lyckat arrangemang för såväl försvaret som för mig.

Jag kan hjälpa till på andra sätt när kriget kommer.

En reaktion till “Krig och Fred

Kommentarsfunktionen är stängd.