Man har rivit en av den äldsta byggnaderna vid Falu lasarett: Falu BB. Det kändes lite märkligt att upptäcka det. Jag har en viss relation till stadens barnbördshus. Där, på gamla BB, föddes jag strax efter 21 på kvällen den 16:e november 1970.Något som förövrigt gör mig nästan exakt lika gammal som Barbapappa. Vi har fler likheter, Barnapappa och jag, sörsklit efter att jag solat lite. Mina två döttrar hann också födas på gamla BB innan det revs. Den andra generationen Adolphson född i Dalarna. Deras barn kommer med stolthet bära upp folkdräkten.
Lite senare i livet gick jag i låg- och mellanstadiet på Södra skolan. Den äldre byggnaden fungerade som mellanstadium men är inte längre är skola. Men den var från början Faluns BB. Ytterligare lite senare under gymnasietiden jobbade jag extra som städare på Högbo vid hoppbackarna. Det var då en lättvårdsavdelning för nyförlösta mammor.
Jag var lite mer lugn när min andra dotter föddes än när den första såg dagens ljus. Av olika anledningar förlöstes båda mina döttrar med kejsarsnitt vilket ställer lite högre krav på pappan inledningsvis. (Förstå mig rätt.) Allt man kan, eller tror sig kunna, är till ingen nytta när ens första barn kommer till världen. Det jag då upplevde var bara ren och skär glädje. Jag tog en liten svängom med narkosläkaren, i brist på annan möjlig person att krama, minns jag.
När jag skulle byta på Dotter 1 för första gången, hon kan väl varit en tolv timmar eller så, råkade jag ut för nurse Rached. Tillåt mig en kort bakgrund. När en bäbis gör nummer två för första gången kommer det ett ganska rejält lass. Nervös och oerfaren gjorde jag som jag brukar: jag tog humorn till hjälp. Sålunda frågade jag nurse Rached om man fick lämna tillbaka barn. Rached uppskattde inte skämtet. En yngre kollega till henne som bättre förstod situationen kom snabbt till min hjälp. Vi samarbetade fint och jag lärde mig snart hur man gör. För jag ville kunna. Men Rached var ständigt på mig under detta min förstföddas första dygn. Jag och en förstagångspappa från Iran, fick inte spela gitarr och sjunga med de andra papporna i fikarummet, exempelvis.
Gamla BB. Nu är alltså denna kulturbyggnad riven. Det kanske är bra eftersom byggnaden var så gammal, men det skedda gör mig också lite nostalgisk. Även om jag inte träffat Hamzah eller Rached sedan dess så finns de kvar i detta mitt rosaskimrande Barbapapps-minne från min äldsta dotters första timmar i livet.
Adolphson 
Så vackert!