Aix

När jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence skaffande jag mig en del vanor jag kom att uppskatta mycket. Eftersom man inte har någon frukostkultur att tala om i Frankrike gjorde jag min morgonpromenad strax över det lilla torget, åt en macka och drack en kopp kaffe på caféet. Caféinnehavaren behandlade mig snart som en stammis. Redan efter ett par dagar kunde jag genom fönstret se min café au lait stå rykandes på disken innan jag ens anlänt. Med ryggen emot mig småpratade innehavaren med mig, oftast frågade han hur jag mådde och om jag var trött. På lördagsluncherna fick jag en svart avslutning, en espresso och en Galoise.

Monseigneur Bousqet var chef, eller rektor, över delen av universitetet för utländska studenter. Honom såg man till enbart på avslutningarna. Då kom han lite småpackad tillsammans med olika unga vackra flickor. Han höll ett tal, rökte cigarr och åkte snart sin kos. Monseigneur Carann höll i kursen Fransk politisk historia. En sann Gaullist. Allt den gamle presidenten gjort och sagt var felfritt. Carann skrev, i ett rasande tempo, ner sina föreläsningar på svarta tavlan. Man skrev av, gick hem och översatte. Det var så jag lärde mig hyfsad franska.

Madame Evy var min grammatikfröken. En gång fick hon inte igång hörstudion. Efter ett tag började eleverna att småprata så som elever ofta gör när inget tycks inträffa tillräckligt snabbt. Madame Evy trodde hon att vi hånade hennes tekniska okunskap och ville hämnas. Sedan genomled vi en timme stenhårt förhör där det i princip inte gick att svara rätt. Ty fransk grammatik, liksom teknik, är svårt.

Jag fick problem med banken. En summa pengar försvann. Jag tillbringade timmar på banken Credit Lyonaise´s kontor för att få mina pengar tillbaka. Till sist tröttnade bankens chef på det hela, efter att jag fått hjälp med språket av en av mina lärare, gick ner till en av kassörskorna och deklarerade att den här mannen ska ha tre tusen franc. Ge det till honom. Nu. Kassörskan gjorde som hon blev tillsagd. Inga papper behövdes skrivas på, chefen skakade min hand och önskade mig lycka till.

Frankrike är säkert annorlunda i dag mot 1991. Generellt uttryckt har man större klyftor i samhället, en märklig president, det är mer ojämställt och auktoritetstron är större än i Sverige. Samtidigt är det ett land där människor reagerar och deltar i samhällsdebatten. Och det är inte utan att jag saknar att vara bofast i landet. Men mest saknar jag mina vanor och rutiner.