Passageriter (sir Brian del 3)

Under senhösten har eleverna och jag arbetat med passageriter. Kort uttryckt, vanans makt är stor.

Hur vi beter oss när antingen vi själva, någon oss närstående, eller hela vårt samhälle rör sig från ett skede till ett annat i tillvaron. En rit är en sorts standardiserad form av beteende som vi av känslomässiga, sociala, vidskepliga eller trygghetsbaserade skäl ägnar oss åt.

Vanligen handlar det om födelse, vuxenhet, giftermål, ålderdom och död. Det kan också handla om högtider, eller andra sedvänjor och traditioner. Som studenten, brottas med lejon eller omskärelse.

Ta seden dit du kommer kanske exempelvis den genomsnittligt begåvade sverigedemokraten tycker. Men jag tänker att det väl beror på vilken sed det handlar om. Just nu handlar den svenska debatten om vi ska fira skolavslutning i skolan eller ej.

Ursprunget till ordstävet ovan kan vara when in Rome do as the romans. Vilket i sin tur, om jag minns rätt, kommer från en milanesisk (heter det så om man kommer från Milano?) biskop som när han besökte Rom upptäckte att man utförde vissa riter, som bönen, på annat vis i Rom än i Milano. Han tog till denna tankebana för att lösa problemet.

Karl XII tog förvisso seden dit han kom och åt koldomar när han var hungrig. Så rätt gjort av honom. Jag vet inte var jag skulle vara utan kåldolmar. Lost in translation, kanske.

För mig är högtiderna viktiga. Får jag inte min äggtoddy rykande het på julafton blir jag sur. Lika så om syltan och rödhacket uteblir från julbordet. Alltså fixar jag det själv, det blir bäst så.

För 60- och 70-talisterna är Kalle Anka viktig på julafton. Men inte, måste smärtsamt inses, för våra barn. Fast ju äldre de blir desto mer ökar intresset. Det där har Henrik Schyffert pratat om i sin utmärkta show om 90-talet.

En annan viktig referensram för min generation är Grevinnan och Betjänten. I avdelningen onödigt vetande kan man anföra att vi i Sverige fått berättelsen via tysk tv men att den skrevs på 1920-talet av en viss Lauri Wylie.

Det som hos oss och i vissa delar av Tyskland är en riktig klassiker och ett måste på nyårsafton har aldrig visats i brittisk TV överhuvudtaget. Freddie Finton, som spelar betänten, hade en halvhyfsad karriär som skådespelare och komiker.

Under 1980-talet växte en annan tradition fram: Ivanhoe (1982) skulle ses på nyårsdagen. Filmerna och boken har hängt med mig genom livet och jag kan kanske mer om historien än vad som anses helt sunt. Läs gärna alla tre delarna av Sir Brian om du vill veta mer.

Apropå nyår så vore det synd att inte nämna nyårsklockan. Sveriges nyårsfirande på nyåret måste ramas in med en folkkär uppläsning av Lord Tennysons dikt. Många namnkunniga skådespelare har på nyårsafton läst den för nationen. Genomförandet av denna rit är alltså inget nationen Sverige lämnar över till vem som helst. Men så är det också en osedvanligt vacker dikt.

Jag och Malin har också en tradition. Vi rimmar, dricker glögg, slår in paket och ser på filmen med världens bästa inledning (Love actually) dagen före julafton.

Eleverna brukar sluta med att säga att traditioner skapas för att de betyder något. Och alla familjer jag väl sina egna traditioner.