bild 97 – livets vatten/avgrundshål

Med MACK avses vanligen en bensinstation där man också kan köpa godis och andra saker. Från början var MACK ett företag, grundat i början på 1900-talet, som sålde bensinpumpar. Efter ett tag kom alla bensinstationer att kallas mack. Ska vi gå till macken? Namnet härrör från begynnelsebokstäverna i grundarnas efternamn och har enligt IKEA-principen bildat ett företagsnamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key.

Förr, ja så långt tillbaka som under min barn- och ungdomstid, kunde man åka till en mack och få hjälp med sin bil. Idag kan du köpa tusen olika korvar, godis, porr (edit 2021-06-05: även de de flesta mackar har gjort sig av med porren numera. Tror jag?), Sven Ingvars-cd:s, ballonger, blingbling, pinka, spela på tipset och tanka. Men sällan få hjälp med några allvarligare bilhaverier. Alla som arbetar med serviceyrken borde prova på att vara i den behövandes position, brukar jag tycka.

Man har lagt ner La Petite Maison, min favoritrestaurang då jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence. Denna smärtsamma upptäckt gjordes vid ett återbesök i staden för ett par år sedan. Där, på restaurangen, lärde jag mig faktiskt att tala franska eftersom jag innan jag behärskade språket i okunskap råkade beställa kalvhjärna. Kan någon skicka senapen, typ. Kunskap är makt.

På La Petite Maison fanns det, när jag en gång i ensamhet frekventerade stället, en gammal dam och ett piano på vilket den gamla damen spelade Je ne regrette rien bara för mig. En kypare bjöd oväntat på på en Galloise och en Dry Martini. Varför? Jo, eftersom jag varit där tidigare ett par gånger och då med en kvinna (min resekamrat Jessica, men det visste ju inte personalen på restaurangen) men nu åt ensam antog de att jag hade hjärtesorg. De betraktade mig som stammis och ville ta hand om mig. Jag tror det där är mitt livs bästa middag. Ensam, på en restaurang i södra Frankrike. Och även om jag tämligen omgående slutade röka franska cigaretter betraktar jag än i dag Dry Martini som king of drinks.

Jag undrar för övrigt om inte världens bästa jobb vore att vara inköpsansvarig på ett reseföretag. Alltså att få resa jorden runt och avgöra eller upptäcka platser för bolaget att satsa på. Platser med restauranger som La Petite Maison.

Vi förändras alla under resans gång och vi påverkas när vi stannar till vid livets mackar. Jag är inte längre riktigt samma människa som den som en gång tog studenten i Falun, gjorde lumpen i Enköping och studerade i Frankrike. Jag träffar ibland, inte så ofta numera, människor som jag kände förr. Personer som jag i vissa fall inte träffat sedan aktuellt sammanhang. Det är ofta ett sjå att övertyga dem om att jag inte längre är den odräglige typ de en gång lärde känna. För jag var ofta dryg, inser jag när jag som vuxen blickar tillbaka. det kanske jag fortfarande är, ska medges. Värst var jag nog på gymnasiet och när jag gjorde lumpen. Kunde jag, lite som i reklamfilmer för pensionssparande, träffa mitt unga 17-åriga jag idag skulle jag ta mig själv i kragen och läxa upp mig.

jag17 Fast det är inte bara negativt att bli kapprustningen av det förflutna. En gång klev jag och barnens mor in på en amerikansk hamburgerrestaurang här i Falun. Adolphson! vrålade genast en vagt bekant person vid ett av borden. Det visade sig att det var en gammal lumparkompis som studerat flera år på högskolan här och länge väntat på att få träffa mig. Stan är ju inte så stor, menade den godmodige torsbysonen. Han framhärdade rätt länge i att försöka övertyga min tämligen skeptiska hustru om hennes mans förträfflighet. Din man var en legend i lumpen – han är en sådan man berättar vandringssägner om!

Hur har ditt liv sett ut de senaste åren om allt du pratar om är en arrogant och självgod fåne försökte jag lite lamt replikera men möttes av skratt och ett bestämt avvisande av mitt diskreta försök att ta maten med mig hem. Här skulle catchas up. Och det var rätt kul, tyckte till och med Malin senare.

Jaja, ack du ljuva medelålder. Jag har, kan jag konstatera vid en tillbakablick, gjort så mycket dumheter. Men här är jag nu, i alla fall, och försöker göra lite gott också. Även om jag ibland får återfall. En gång för ett par år sedan höll jag ett födelsedagstal för en person. Bland åhörarna fanns en av mina gamla lärare. Alla var efteråt nöjda med min vittra och underhållande insats. Det blev ett bra högtidstal och föremålet för det blev också nöjt. Den gamle läraren kom fram efter ett tag och nickade uppmuntrande. Så där bra var du inte i skolan sa han med ett tvetydigt leende. Inte du heller, svarade jag varpå vi gick åt var sitt håll. Eller det gjorde vi ju inte. Vi skrattade båda.