Medaljens baksida

Jag har möjligen tidigare nämnt att jag har lite svårt för avtackningar. Helst när det rör sig om gamla trotjänare som avtackas av någon som inte ens var född när föremålet för avtackningen började arbeta.

Antagligen har jag genom åren bevittnat för många dåligt genomförda avtackningar. Det ligger något djupt obehagligt över det. Man bör ha respekt för människors engagemang och yrkesinsats.

Min favorit är fortfarande en rektor som efter ett liv på min skola slutade för några år sedan och då höll följande tal: Jag tycker detta är den absolut bästa skolan att arbeta på. Det skulle jag tycka även om jag arbetat på någon annan skola. 

Sedan brukar man även uppmärksammas för lång och trogen tjänst i offentligheten. Häromåret upptäckte jag att man inte längre får guldklocka eller medalj. Nu får man visst en cykel eller en vas.

Detta är om inte mitt livs sorgligaste dag så en av de mer ledsamma. För jag gillar, hur banalt den än kan låta, medaljer. Det hänger nog ihop med att morfar hade sin enda han någonsin fick inglasad på väggen.

Nu var det inte vilken medalj som helst han fick: Norske kungens tapperhetsmedalj. Utdelad i Kristiania 1917 eller så.

Det ni.

Utsikten om en cykel som present efter 25 år i kommunens tjänst istället för medalj eller guldklocka förtog något av glädjen. Därmed inte sagt att jag tänker bli som den där tysken som på sin pensionsdag erkände att han inte gjort något alls på arbetet de senaste 14 åren.

Men ändå. Det är ju fint med medaljer. Och det är så oerhört mycket schysstare att verkligen ha förtjänat sin medalj än att se något oförtjänt glänsa på någon annans bröst.

Vi minns ju kronprinsesseans tal på sin 18-årsdag: Eders majestät. Kära pappa. Tack för Serafimerorden….

Som tur är har jag alternativ till cykeln.

På Folkpartiet Dalarnas vårmöte gästades vi av jämställdhetsministern Maria Arnholm. När vi hade så fint besök var det några folkpartister som skulle avtackas av ministern efter lång och trogen tjänst.

Det finaste man kan få inom folkpartiet är Karl Staaff-medaljen, i olika valörer, namngiven efter vårt lands statsminister under två perioder under 1900-talets två första decennier. Medaljen och plaketten instiftades till minne av frisinnade landsföreningens bildande 1902.

Min företrädare som lokalavdelningens ordförande Kerstin Söderbaums medalj ses nedan i största vördnad och avund avfotograferad.

Vips så blev man glad igen. Vips så har man något att kämpa för.

Sean Banan vet vad han säger. Blingbling på sin dräkt är inte fy skam.

Fikar man efter något vare den samma evigt förlustig. Eller? Nja, låt mig landa i förhoppningen att flickornas barn fulla av beundran har något fint, oklart vad – kanske ett cykelhjul) att sätta på väggen för att minnas sin morfar när jag, efter inte allt för lång men absolut trogen, tjänst en gång för alla kilat över gärdesgården.