Mitt engagemang i demokratins tjänst tog mig häromsistens ända in i maktens korridorer. Närmare bestämt till Riksdagshuset och mer precist andrakammarsalen. Platsen som skolklasser brukar besöka vid studiebesök.
Vi diskuterade EU, valsedel och principiell plattform för det kommande EU-valet.
—
1994, när vi folkomröstade om medlemskap i EU, samlades 5 partier under parollen Ja till Europa. Idag står FP tämligen ensamt för det synsättet. Alla andra partier är nu i varierande grad nationalister och EU-kritiska.
Antagligen för att opinionen nu är EU-kritisk. Men EU är liberalism. Alla stater som anslutit sig har också anslutit sig till ett liberalt statsskick. De som är emot liberalism är också emot EU.
EU har hanterat kriser. Man måste inse att samarbete fungerar bättre än protektionism. Man måste se helheten och inte, för att låna en fras av Marit Paulsen, förespråka stuprörspolitik.
Sedan kan man ju diskutera ekonomi också. 2/3 av Sveriges export går till den europeiska marknaden. Vill vi att tågen ska fortsätta rulla måste ordergången också göra så. Genom att underlätta rörlighet och ta bort handelshinder blir det rent logiskt lättare för svenska företag.
För mig är dock historien det självklara. Det är i år 100 år sedan Första Världskriget bröt ut. Det kriget är påtagligt närvarande i många länder än i dag. Versailles-freden banade väg för Hitler och demokratins fall. Förintelse och världskrig följde.
Europa behöver EU för att hålla sams. Räcker inte världskrigen som bevis kan det forna Jugoslaviens upplösning påminna oss hur lätt det kan gå fel när varje land kör sitt eget race.
EU hjälper krisande länder och har åstadkommit så mycket bra saker. Men det är inte färdigt och det är som det ska med den saken. Ju längre vi fortsätter att fördjupa samarbetet, funderar hur vi kan göra det bättre och vilka som ska få vara med, desto mindre blir risken till krig, etnisk rensning och andra hemskheter.
—
När det formella var över var det dags för mingel i Folkpartiets klubbrum. Björklund är bra på att på ett otvunget sätt umgås med gräsrötterna. Vi språkades vid en stund. Och jag som trodde jag skulle få sparken nästa gång jag träffade partiledaren.
Nej då, vi käkade chips och drack ett glas vin. Jag passade på och lånade vännen, bergsbestigaren, poeten, chefen och skolledaren Joels citat men flyttade samtidigt gränsen ca 150 mil söderut i det att jag deklarerade att Janne! Varje dag söder om Dalälven är en förlorad dag.
Mer intressant var att med honom diskutera hur man som offentlig person hanterar media. Jan sa att vilken journalist som helst kan förbereda ett par frågor, ställa dem, varpå han rabblar sina svar.
En duktig journalist däremot ställer en fråga, lyssnar på svaret och ställer en initierad och inte i förväg förberedd följdfråga. Då bli det intressant, menade han.
Eftersom en del TV-kanaler skurit ner och journalisten numera ibland måste sköta både kamera, ljud och ljus såväl samtidigt som själva intervjuandet har kvaliteten i intervjuandet sjunkit.
Ovanligt och svårt, var Programmet med psykologen på SvT, där deltagarna intervjuades en hel dag. De har ingen kontroll hur det färdiga resultatet klipps och eftersom det bygger på hela livet blir man kanske tvungen att lämna ut anhöriga på ett sätt som man annars kan undvika.
—
Sedan hänge jag i nån lobby med mina FP-polare: Monica Lundin (som är Dalarnas toppnamn på riksdagslistan) och några från Norrbotten (som förövrigt inte hade något att invända att jag bytte ut Luleälven mot Dalälven i min oneliner till Janne) i väntan på tåget hem till kronan bland Svea rikes länder.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.