bild 20 – EvaåLH

Bild 20 föreställer undertecknad i egenskap av toastmaster, en syssla jag delade med toastmadame Sara Sigfrid, på LH:s och Evas bröllop i By år…2003. Sara och jag lyckades med konststycket att för evigt förknippa Thomas Ledin med detta brudpar då vi som lustig gimmick (en sån som i regel används på bröllop för att bortjaga den ofrånkomliga stelheten som finns i början på alla partyn där alla människor inte känner varann) för att äska tystnad använde en CD med Ledin som vi, varje gång det var dags, drog upp på högsta volym.

Det funkade.

På festen kvällen innan – till för oss bland gästerna som var hyfsat långväga och ännu unga – kände Malin och jag inte alla. Några gäster från Jämtland fick snart upp ögonen för min fru eftersom hon också är därifrån. De gjorde stor sak av att hon är från Alsen. Tjej, kvinna, heter stocha på jämtska. Tjej från Alsen uttalas följaktligen aschenstocha. Det är, när man förstår sammanhanget, kanske inte så svårt att räkna ut vad de drack och varför de tyckte det var så fantastiskt att just Malin var där. Och eftersom jag var gift med henne var jag tydligen okej jag med. Det blev en sen kväll enligt principen when in Rome…

Brudgummens far är känd från TV (detta blir väsentligt längre fram). I somras gifte sig ytterligare en ur samma kompisgäng och jag höll ett tal då med. Förr var jag måhända mer nervös inför dylika tillställningar och hade alltid manus varför det gamla talet, det till LH och Eva, finns bevarat men inte det till Marcus och Anna från i somras. Man kanske borde återgå till manus av arkivmässiga skäl enär det talade ordet till sin karaktär är allt för flyktigt. Temat för båda dessa bröllopstal är en C-uppsats i religionshistoria.

—

Vackra brudpar!

När jag härom kvällen satt hemma och kollade på TV började en välkänd stämma säga intressanta saker varför jag istället kom att tänka på det här bröllopet som snart skulle infalla.

”Duuu Malin” sa jag (Malin är alltså min fru). Malin, som inte alls hade lust att störas mitt i ännu en ändlös monolog av Lars Adaktusson (som alltså var den kända rösten), svarade inte.

Jag framhärdade: Jo, jag undrar om får man hålla tal först på bröllop? För att få det överstökat, liksom. Jovisst, svarade hon, förutsatt man är präst, kommunstyrelsens ordförande, sjökapten eller brudens far. Vilketdera är du – det kunde ju om inte annat med hänsyn tagen till din och min fortsatta relation vara intressant att veta.

Ingen hjälp där alltså. Hon kunde ju lika gärna citerat Tyko Jonsson i julnatten. Hon fortsatte: Men du kan ju dra den där menlösa och påhittade historien om att det i själva verket är din förtjänst att brudparet överhuvudtaget är ett brudpar, det vore ju typiskt dig.

Jag tackade för tipset och drog mig tillbaka in på drängkammaren. Hur var det nu det hela hade börjat…?

Faktum är att man än i dag talar om en av de mest begåvade trojkor som någonsin satt sin fot på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vi var institutionens svar på Ville,Valle och Viktor, Helan och Halvan (och tersen) med flera.

Det vore emellertid fel i sak att påstå att LH uppnådde samma akademiska briljans som undertecknad och Marcus Löfgren (som också sitter här ikväll). Vi två, jag och Marcus alltså, publicerade storverk som ”Siouxindianernas religiösa liv i standing Rock-reservatet”. En klassiker i genren.

LH fick ibland hänga på oss stora, starka (teologie) studenter och tillsammans fick vi ihop rätt hyggliga alster i stil med ”Karl Marx och Sigmund Freuds religionssyn – en jämförelse” samt ”Ruth – en (gammal) kvinna i (gamla) testamentet”. Den senare var en framgångsrik icebreaker bland de kvinnliga kursarna.

Så här långt kommen i tal brukar brudpar i allmänhet skruva obehagligt på sig när en kompis (kompis och kompis förresten – typ nån typ som fått för sig att säga något…) som står och håller tal kommer precis hit där brudens och/eller brudgummens eventuella framfart i kärlekslivet före D-dagen ska avhandlas.

Men det blir inte mer känsligt än så här eftersom alla på teologiska institutionen, inklusive LH, betraktar sex före äktenskapet som något man inte behöver interpretera alls.

Kulturkrockarna i teolog-trojkan var omfattande. Jag minns särskilt när Marcus hade klippt en fiskmås med grillen i sin gamla gula Volvo 242:a som han pressat upp till den otroliga hastigheten av 60 kilometer i timmen och nu just skulle göra processen kort med det arma kräket.

Då skrider en hulkade LH till kräkets försvar så som han så ofta plägar, och utropar: FÖRSIKTIGT! DEN KAN HA BRUTIT VINGEN!

Scenen på Norska Hydro i Uppsala är episk. Två killar spänner ögonen i varandra: en i boots, rutskjorta och cowboyhatt och en med rakad skalle, svarta strama kläder och Gandhi-brillor. En syn för gudar.

Vardag var annars att när jag och Marcus äntligen hjälpt LH att bostavera sig igenom gamla testamentet och han på 7:e dagen klarat tentan så var det dags för tentafest i bastun. Sedan rullade vi i allmänhet (cowboy)-hatt på V- dala.

Allt oftare fick jag med mig dessa bibliska hillbillys på V-dala. Killen är ju underbar – tänkte jag, dock inte, även om han var såväl under som överbar där, i bastun – honom måste jag locka till V-dala. Hur skulle nu det gå till?

Ja, det var ju inte särskilt svårt egentligen. Jag gav honom en vettig syssla i biblioteket, bad Eva att ställa sig i entrén och klippa med ögonlocken och se så där lagom äppelkindad ut som bara hon kan så var saken, så att säga, biff.

Kära brudpar – det återstår nu bara att summera upp läget – vad är det jag vill ha sagt egentligen?

Lars Adaktusson håller långa monologer.
Jag och Sara är toastmasters/madammer här i kväll
Markus har bokstavligt talat fått en fiskmås i grillen
Fiskmåsar har i regel samma färg som brudars klänningar men kvällens brud är till skillnad från måsen i Marcus grill (UNDVIK ONÖDIGA ASSOCIATIONER) vacker då som nu som alltid
Man kan ta killen ur Norrlands nation men aldrig Norrland ur killen

Jag, Malin, Tomas och Sara önskar er allt som ryms i Tomas lyrik i ert fortsatta liv.

—

Det var en kul helg. Ja, det var det banne mig. Och det var riktigt roligt att i somras träffa Marcus igen – och hans fru Anna. Det är egentligen alltid roligt att träffa lyckliga människor. Och angående bilden: nog sitter de många åren av 1990-talets välmåga kvar? Och förutom lite slätare hy har det väl inte hänt så mycket? Visst är jag mig lik i övrigt?

Snälla…?

Min fru säger iallafall att jag är stiligare nu än då. 😍