crossroads

Now I have come to the crossroads in my life. I always knew what the right path was. Without exception, I knew. But I never took it. You know why? It was too damn hard.

Någon cineast kanske minns karaktären Frank Slades monolog i filmen En kvinnas doft. Jag kan, inser jag, ha kommit till ett väsentligt crossroads i mitt liv. Vilken väg ska jag ta?

Jag har precis fullgjort mitt tjugonde år som lärare och kan därmed göra någon form av bokslut. De första fem åren var lite stela och osäkra medan de sista 15 varit mycket bra. De senaste 5 har varit helt makalösa, egentligen. Särskilt förra året.

Jag utgår från elevernas resultat, deras respons och utvärderingar när jag säger detta.

Det klart, någon gång måste det väl vända. Eller åtminstone bli en tillbakagång. Om tillbakagången är tillfällig eller permanent återstår väl att se. Det har under året varit lite tufft privat och sånt ger ofta utslag i det offentliga livet. Men det räcker inte som förklaring. I år har det helt enkelt inte varit lika roligt. Resultaten ser ut som de brukar men eleverna har inte varit lika nöjda, generellt sett.

Vad beror det på, grubblar jag över.

Jag tror jag tröttnat lite. Tröttnat på att känna mig, trots hårda ansträngningar, som ständigt liggandes i bakvattnet. Ett stycke drivved på skolmyndighetens ocean, för att parafrasera junior. Låt mig förklara.

Jobbar man med gymnasiegemensamma ämnen kan det bli svårt att profilera sig. Hur man än vänder och vrider på sig är man i slutändan… expendable. För det går ju alltid att få tag i en historielärare, tycks det.

Visserligen är jag part i målet – men nog känner jag att min arbetsgivare kunde utnyttja min potential lite bättre. Hur det än är med den saken är det svårt att ständigt leverera på högre nivåer. Och det kostar på att ligga i på det viset. Jag är när detta skrivs helt slut – och kan nog inte fortsätta så här. Hela maj ägnar jag åt jobbet, i princip dygnet runt, och så är det för många av mina kollegor också, naturligtvis.

I stressen, i tröttheten gör man ibland misstag och så är det detta som efteråt ligger kvar på näthinnan. Nej, ska jag ens bli 65 måste jag växla ner, eller om, känns det som.

Sedan alla dessa konstiga skolreformer – jodå, jag har på olika sätt fått del av det, jag har det relativt bra. Men, som vi säger i Dalarna, änte könsti. De lärare som antingen blivit Förstelärare eller fått lärarlyftet och inte får det längre, ja den kollegan kan se sig ståendes men en högst påtaglig lönesänkning i sommar. Om det gällde mig skulle jag vara rätt sur. Om jag vore ett fackförbund lika så.

Så, just när man halvt sjukskriven och något nedslagen begrundar sakernas tillstånd, skramlar det till i inkorgen:

Hej! Idag tar jag examen från grundlärarutbildningen. Jag vet inte om du minns det men när du undervisade mig så erbjöd du alla i klassen hjälp med studieteknik. Jag hade det lite tufft i skolan då och bestämde mig för att ta emot din hjälp. Du gav mig några tips på hur jag kunde förbättra mig. Detta betydde väldigt mycket för mig och jag kan än idag inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hur som helst så var det något med just det tillfället och den empati du alltid utstrålat som inspirerat mig till att läsa vidare till lärare, trots att jag inte hade dig som lärare under en längre tid. Det jag vill säga är tack! Tack för att du inspirerade och hjälpte mig!

Lustigt nog hörde min bror polisen av sig ungefär samtidigt:

Energi. Så ser man sig plötsligt på semestern sittandes och skissa lite löst på nästa års uppgifter, vad tror en potentiell läsare om denna (obs – utkast!)

INSTRUKTION

Skriv lagom utförligt men nyanserat såinihelvete en reflektion över följande: Christer Fuglesang är förste svenske astronaut i rymden. Fuglesangen är en ö på Svalbard som Ingenjör André flög över med sin olycksaliga ballong. Är detta en slump?

Eller så plockar jag fram en gammal favorit: handgrottan i Argentina, Cueva de las manos. Handavtrycken i grottan har gjorts av människor som levde för omkring 9 000 år sedan.

Det ser ut som om dessa för länge sedan döda händer sträcker sig mot oss inifrån grottan. Detta är en av de mest rörande lämningarna från de tidiga jägare-samlarnas värld, men ingen vet vad den betyder.

Uppgiften skulle kunna handla om vilka spår vi lämnar efter oss i kosmos och hur eftervärldens ska kunna tolka dessa. Eller nåt.

Ingen vill bli tagen för självklar. Ingen vill vara kanonmat. Som legitimerad humanist i den svenska gymnasieskolan innebär detta påstående något bildligt – för en ensamkommande syrier, eller afghan, något högst påtagligt.

Nej, de flesta av oss vill utvecklas. Så något måste jag göra åt min situation, herregud, vi snackar ju om 20 år. Vad hände, liksom?

I väntan på nya möjligheter och utmaningar så tänker jag att nästa år ska jag rikta min energi mot de ensamkommande. Det är ändå de behöver mig mest. Och till alla teoretiska förståsigpåare som inte dagligen träffar någon av dessa vill jag fyra av den legendariska 80-talsidrottslärarens på Södra skolan klassiska citat:

Dra igen limpsaxen – nu går vi vidare!

Snart nog kommer valet och vad som därefter följer. Utmaningar, nya spår. Jag ska göra vad som krävs, om jag kommer i mandat, för staden och dess medborgare. Jag köpte, som en upptakt till detta nya spår, härom dagen Annies Lööfs bok och fick den signerad av henne. Vi hann prata en liten stund och jag frågade om hon mindes vår mailväxling från tidigare i vår.

Javisst – det var ju du som träffar några av de ensamkommande varje dag! Tack för ditt engagemang! Om du visste hur många brev och meddelanden jag fått av tacksamma människor…

Jag vet också hur mycket hat hon får utstå. Nassarna stod utanför – de som tidigare hotat att hänga henne – men här var hon iallafall glatt leende i en allt intensivare valrörelse. Vilken inspiration! Kan jag bevara aldrig så lite av den intensiteten och engagemanget är mycket vunnet.

Ett vallöfte ger jag iallafall här och nu: en röst på mig i valet innebär en aktiv röst på kulturen. En röst på mig är också en aktiv röst mot SD. Jo, jag vet, man ska gå till val på sin egen politik och sådär. Och det gör jag. Men nu vet jag var min huvudsakliga håg (håg är ett substantiv som innebär själslig läggning som styr tankar, föreställningar, minnesbilder. Då måste väl var vara riktigt? Inte vart? #nervös) står: att i alla lägen verka mot SD.

Härmed lanserar jag Adolphson-doktrinen, detta är mitt politiska löfte:

Var helst SD gör framsteg ska jag, efter förmåga, vara där och motverka. Jag ska rösta emot, argumentera emot och jag kommer aldrig ge upp, samarbeta eller vara tyst gentemot det parti som jag ser som rasistiskt, kvinnofientligt och auktoritärt.

När man står inför crossroads i livet måste man, med Frost ord, ta the one less traveled by – eller åtminstone den väg ens samvete bjuder. Hur hård den än verkar. Jag tror det är det Frost menar i avslutningen: