Lite försiktigt börjar jag tänka på andra ting än den nyligen inträffade katastrofen. Titanic ligger på havets botten och det är inte mycket jag kan göra åt den saken. Ändå vill jag också den här gången börja där.
Det var alltid viktigt för henne att rösta följaktligen även, trots att slutet obönhörligt närmade sig, i det lokala omvalet. Det fick bli till att rösta via ombud. Sagt och gjort, jag hämtade ett för ändamålet avsett specialkuvert hos kommunadministrationen, kallade in ett vittne, stegade ner och avlade min och hennes röst i vallokalen på sjukhuset (tack för möjligheten, Jonas Åsenius).
När vittnet, en slumpvis utvald sköterska, skulle genomföra sin uppgift och iaktta röstförfarandet blev hon lite förvånad när Malin plötsligt skrattade till och glatt utbrast: haha – här har du minsann en bortkastad röst! Typiskt henne. (Lite dubbeltydigt avsåg hon med uttalandet att hon ändå inte skulle överleva rösträkningen samt att en röst på mig alltid är bortkastad). Då skrattade vi, nu gråter jag vid minnet.
Men jag gråter ju ett par gånger varje dag nuförtiden, så det är väl inget att hänga upp sig på. Det blev bara en röst av två möjliga för jag röstar nämligen aldrig på mig själv – det är en av alla dessa principer jag bär omkring på.
Personal på skolan sökte i veckan skyndsamt upp mig, man var uppjagad eftersom det hade upphittats en kaka. Nu var det inte vilken kaka som helst utan en kaka i form av en svastika. Bredvid kakfyndet hade placerats ett brev där skribenten fastslog att om någon anklagade den anonyme bagaren för att vara antisemit så var man helt dum i huvet eftersom detta var solsymbolen, minsann.
Nå, vad skulle vi nu göra med detta, undrades det.
Kreativt, var min första tanke – jag har nämligen svårt att tänka mig en sockerbagare som övertygad nazist. Naivt, kanske. Sedan skärpte jag dock till mig och tänkte att brevskrivaren möjligen inte beaktade hur lätt det är att vända på kakan. Och sedd ur den synvinkel från den som faktiskt ser kakan, så att säga, så – ET VOLILA: nazi-varianten.
Svastikan, eller hakkorset, är en välkänd symbol i form av ett höger- eller vänstervänt likarmat kors. Den vänstervända varianten kallas i Asien sauvastika. Ordet svastika härrör från sanskrit och betyder lyckobringare. Symbolen är gammal, åtminstone 4000 år, och har förekommit, och förekommer ännu, i Indien, Kina, Japan, indiankulturerna i Amerika (mayafolket använde den för att symbolisera solens kretslopp) och Afrika.
Den har generellt förekommit inom många olika kulturer och sammanhang världen över som symbol för både solen (ljuset) och lycka. Man har till och med hittat svastikan i bronsåldersfynd här i Sverige.
Efter utgrävningarna av Troja på 1870-talet blev symbolen allmänt känd i Europa. Vid sekelskiftet 1800-1900 började den användas av tyska och österrikiska nationalister samt, efter att socialdarwinsmen och Gobineaus läror började få ordentligt fotfäste, som en (på tveksam vetenskaplig grund) symbol för arierna – det som sågs som det överlägsna folkslaget. Särskilt med nazisterna har svastikan sedan dess blivit förknippad.
Före det att nazisterna i Tyskland växte sig starka användes svastikan också som utsmyckning på många offentliga byggnadsverk och förekom allmänt i gatubilden. Svastikor, och sauvastikor, kan förövrigt än i dag iakttas i eller på byggnader runt om i Sverige.
Symbolen var alltså spridd i början på 1900-talet – exempelvis förekom den i det svenska företaget ASEA:s logotyp fram till 1933. Än i dag kan man se den i hus med sådana där gamla galler-hissar vilka tillverkades av ASEA. Företagets verkställande direktör beslutade dock 1933 att man skulle sluta använda svastikan eftersom den var så starkt förknippad med Tredje riket.
Men så var det det där med solen. Svastikan är tänkt att imitera solens förlopp över himlen medan sauvastikan symboliserar natten och krafter som förknippas med mörker. Som många andra symboler har den i sina två olika varianter uppstått och använts inom flera kulturer mer eller mindre oberoende av varandra och spridit sig brett. Detta är förklaringen till de svenska bronsåldersfynden.
Svastikan har även använts som symbol för att utmärka kärnkraftverk på kartor vilket i en sammanblandning av dess nazistiska arv ibland felaktigt tolkats som att kärnkraft är lika med död och förintelse. Nu kanske vissa anser det ändå men jag tror inte de använder svastikan för att illustrera sin poäng.
Symbolen förekommer alltså ännu. Iallafall i de delar av världen som inte är lika tydligt kulturellt eller geografiskt kopplade till Förintelsen och andra världskriget som Europa. I Indien är den medurs vridna svastikan vanligast medan den andra varianten oftare förekommer i Kina, Korea och Japan. Bland annat för att märka ut buddhistiska tempel på kartor.
Hitler var konstnär. Tänk, ändå, om han blivit något inom det yrket. Inget ont om konstnärer men begrunda för ett ögonblick konsekvensen av om konstakademin i Wien istället för att avvisa honom sett åtminstone någon begåvning i den den unge ansökande Hitlers antagningsprov. Det var han som personligen 1920 skapade NSDAP:s välkända symbol för ondska: ett snedställt, svart, högervänt hakkors på en vit cirkelyta omgiven med rött. Sedan nazisterna tagit makten i Tyskland blev detta statens symbol och svastikan direkt associerad med landet. Därefter försvann den gradvis från alla officiella sammanhang i Europa och Amerika – som ASEA:s beslut från 1933 vittnar om.
I dagens Sverige kan man bli dömd för hets mot folkgrupp (eller möjligen förargelseväckande beteende) om man offentligt visar upp svastikan, bakad eller i annan form, i Tyskland och Österrike är den helt förbjuden.
Jag skulle inte vilja påstå att den soldyrkande alternativt nazianstrukne mästerbagaren på skolan har helt rätt i det hen påstår i sitt brev. Men vederbörande placerade ut sitt bakverk i skymundan varför vi aldrig fick möjlighet att samtala närmare om saken. Skolan beslutade sig för att hålla ögonen öppna på jakt efter ytterligare tecken av detta slag. Gott så, om uttrycket tillåts i sammanhanget.
Ett sms är egentligen inte stort bättre än en kaka. Möjligen beror det på innehållet, förstås. Till nedan stående sms eller tidigare nämnda kaka medföljde inte någon innehållsdeklaration. Men jag kan inte låta bli att fundera: varför vill människor inte diskutera IRL, nuförtiden? Det är bara sossarna som i någon större utsträckning satsar på samtalskampanjer och det verkar inte betala sig i väljarstöd.
Malins röst.
Det är känslosamt att tänka på den och bortkastad var den sannerligen inte. Många är det som efteråt vittnat om ett fantastiskt skratt medan andra har lyft fram vilken duktig körsångare hon var. Allt detta har förstås med rösten att göra.
Hon gav mig sin röst, sitt liv och sin kärlek. För mig innebär det en lycka och ett privilegium bortom vad jag någonsin kunde hoppats på. Det är något av den känslan jag tar med mig in i hur jag ska verka inom demokratin, hur jag ska vara som lärare och hur jag fortsättningsvis ensam ska ta hand om våra gemensamma barn.
När jag tänker närmare efter så nog tycker jag allt lite synd om den stackare som känner sig manad att i ensamhet (förmodar jag) baka en kaka som i formen flirtar med döden, hatet och förtrycket för att därefter i skydd av anonymitetens skugga smyga ut och lämna den i en offentlig lokal.
Tänk om hen istället velat lyssna på Malins röst. Eller Birgits. Eller Jussis. Eller Franks. Eller varför inte min? Bäste sockerbagare! Ser du någonsin detta – hör av dig så snackar vi! Jag vet en sång vi kan börja med.
När detta skrivs är det exakt 100 år sedan riksdagsbeslutet klubbades om lika allmän rösträtt i Sverige. Jag tog upp det på lektionerna. Det har i mitt tycke passerat väldigt osynligt, ännu så länge, detta dramatiska jubileum. 1919 var ett viktigt år i många avseenden men, för att låta som en mer än lovligt bitter, medelålders adjunkt i läroverket: nog är vi svenskar dåliga på att förvalta vår historia? Det blir mest vikingar, Stenmark och Kalle Dussin, på något sätt.
Jag älskar historia. Det är kanske därför jag reagerar på att vi i Sverige ofta inte uppmärksammar jubileum. Jag älskar också mina egna minnen samtidigt som jag lever i nuet och blickar framåt.
Det var inte bara jag som gillade hennes röst utan Malin gillade faktiskt också min. En gång sa hon att hon ibland gillade att sitta tyst och lyssna på mig. Hon älskade, berättade hon, när vi besökte Rom (vilket vi gjorde två gånger) eller andra historiska platser för jag var så duktig på att berätta.
Det är sådant jag lever för nu. Det är för dessa minnen jag långsamt checkar ut och mentalt driver iväg. Nu ska jag ägna resten av fredagskvällen åt att tänka på Malin Maria och hennes röst. Särskilt minns jag en rolig händelse i Rom när vi…
Kaknazisten kanske bara är lite ensam. Så som det kan kännas för oss alla, emellanåt. Ibland känner man sig väldigt liten ståendes ensam mot världen. Tänk om det är en permanent känsla? Då är det nog lättare att sälla sig till gråsuggorna i mörkret under stenen.
Dagens musik får bli något på temat contra mundum. Det blir bättre. I väntan på att det blir så får man väl tröstäta en kaka till.
Jag ska idag använda min röst i EU-valet.
Källor:
SO-rummet.se
Liljegren: Adolf Hitler
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.