glasburken

Så är det över, igen. Att skiljas är att dö en smula.

Eleverna har sprungit ut eller gått på sommarlov efter ett läsår som för mig personligen bokstavligt talat handlat om att överleva. Jag kommer till skolan för några dagars arbete innan jag checkar ut.

Där råder den märkliga stämning som infaller i skolor efter att eleverna försvunnit. Andra sportande ungdomar som hyrt in sig drar fram här och där, det pågår väl någon cup i stan eller så, böcker och material ligger i travar, någon kvarglömd blomma från studentens utspring. Stressen från de sista veckorna är borta och många i personalen har redan anlagt en mer somrig klädsel. Någon ska gå i pension och det renoveras lite här och där.

Jag ankommer arbetsrummet. På skrivbordet står en stor glasburk fylld med små lappar, en gåva från en avgångsklass. Det tar emot lite, oklart varför, men det är som om allt jag gör nuförtiden tar emot lite. Till sist sätter jag mig ner och börjar läsa.

Och förblir sittandes.


Förutom att du varit en utmärkt lärare så har du inspirerat mig genom att vara dig själv. Du har helt ärligt bidragit till att jag funderar på att bli lärare. Tack för allt!

Jag har aldrig haft en lärare som du. Jag minns efter första lektionen i 1:an, hur hela klassen var så förvirrade och fascinerade av dig, aldrig hade vi stött på något liknande och vi visste att vi dragit en rejäl vinstlott. Jag vill tacka dig för dessa tre år även om jag bara hade dig som lärare i två. Du guidade mig igenom de enligt mig två tyngsta kurserna, och det med bravur. Speciellt i 3:an kändes det extra tungt, men du hjälpte mig att nå mina mål ändå (något jag aldrig trodde jag skulle klara!). Du är en enastående lärare men också människa i allmänhet. Jag känner mig lycklig som fått dig som lärare. Tack.

Tack för tiden på gymnasiet, dina lektioner har alltid varit toppklass och du har alltid varit den lärare som lärt ut mest, inte bara om skola men om livet vilket jag är otroligt tacksam för.

Du har inspirerat oss alla! Dina uttryck kommer att följa med oss i livet.

Fortsätt med din entusiasm, fortsätt med att väcka intresse fortsätt med det , vad än som är i vägen, för din glädje i klassrummet sprider sig som en eld bland eleverna.

Jag har träffat få människor i mitt liv som är så mångsidiga som du. Jag tycker det är helt otroligt vad du gjort för oss. Du har gett oss kunskap och minnen för livet. Tusen tack!

Jag vill att du ska veta att du är den bästa läraren jag haft och troligen den bästa jag någonsin kommer att ha. Tack för att du finns. Kramar!

Att gå till dina lektioner har varit något jag sett fram emot under hela min gymnasietid. Du har varit mer än bara en bra lärare, du har varit en förebild, en inspiration. Fortsätt inspirera och lära ut, precis som du inspirerat mig.

Du är den mest respektingivande person jag mött utöver det är du också en fantastisk lärare. Tack för tre underbara år.

Tack så otroligt mycket för all kultur du har visat och alla visdomsord men tack ännu mer för alla fantastiska lektioner och genomgångar. Hoppas du, denna högborg, aldrig slutar att dela med dig av kunskap och lärdom.

Du är en av de bästa lärare jag någonsin haft. Din säkerhet och trygghet kombinerat med din karisma och humor gör varje lektion till den bästa. Jag hoppas du förstår hur mycket du betytt för mig och andra elever. Du är den lärare man minns, den som förgyllde gymnasietiden.

Du har lyckats motivera mig att utföra alla uppgifter och även att bli intresserad av dina ämnen.

Tack för tre underbara år på natur! Jag valde natur för att slippa SO-ämnen men med dina undervisningsmetoder och engagemang har det varit jätteroligt.

Tack för 3 underbara år! Du har fått mig att finna ett intresse för historia vilket jag är otroligt tacksam över. Fortsätt vara precis som du är! Tack!

Tack för tre år av intressanta och inspirerande lektioner. De har varit höjdpunkter under min gymnasietid och jag kommer att sakna ditt engagemang.

Tack för alla visa ord och all kunskap du givit oss under denna tid. Ditt engagemang är en talang. Bamsekram

Det har varit en fröjd att gå till dina lektioner. Du besitter stor kunskap, något du sprider vidare till dina elever. Du är en av de bättre lärarna jag haft. Tacksam för att jag fick dig som lärare. Allt gott!

Att gå till ditt klassrum har aldrig varit tungt, att lyssna till långa utläggningar om allt mellan himmel och jord har nog aldrig blivit långtråkigt när det är du som talar. Din outtröttliga motivation till smått som stort har verkligen smittat av sig under dessa år och jag kommer att sakna att träffa dig varje vecka, sakna dina anekdoter och uppmaningar. Allt gott i framtiden tills vi ses igen

Tack för dessa tre år! Du har verkligen varit fantastisk! Du vet verkligen hur man gör ämnen jag inte varit så intresserade av att bli intressanta. Du är en fantastisk lärare och person.

Du är en av de härligaste lärarna jag träffat!! Dina lektioner har varit lärorika och samtidigt väldigt underhållande. Tack för de här åren! kram!


Åja – jag vet nog vad någon potentiell läsare tänker, nämligen att det inte är särskilt ödmjukt av mig att publicera detta. Att jag istället borde gömma det i någon obskyr minneslåda för att behålla det för mig själv att glutta på över äggtoddyn med fötterna djupt nerkörda i filttofflorna. Att skryt luktar illa.

Allt det där äger sin riktighet, förstås. Om det nu inte vore undertecknad, läraren Fredrik Adolphson, vi talar om. För det ligger inte riktigt för mig, den typen av onödig ödmjukhet. Jag är nämligen stolt, glad och på många sätt välsignad. Och det vill jag berätta om – och så är det med den saken. Och, vill jag säga till mitt försvar, när kollegorna visas uppskattning så gläds jag med dem. Det är faktiskt inte som Oscar sjunger.

Jag kommer hem och är upprymd. Som vanligt vill jag hänfört berätta för Malin och flickorna om den vänlighet som visats mig, om den fantastiska burken som jag fått. Under solenna hedersbetygelser placera den centralt i hemmets finrum – och så ska Malin skratta åt mig och tycka att jag är något fånig…

Men hon är inte där. Nej, det är alldeles tyst och tomt, så väldigt tomt, i vårt hem. Barnen är utflugna till mormor och morfar (där har de det finfint). Och snart flyttar jag.

Nu är det verkligen över, tänker jag. Att dö är att skiljas en smula. Quo vadis? Jag får väl fortsätta framåt helt enkelt, på något märkligt, tillkrånglat vis – så länge det är min väg jag vandrar är jag nöjd. Mer än så begär jag inte. Så jag fortsätter väl – som lärare, pappa, kollega, vän, farbror, bror, körsångare, talhållare, politiker och, i vissa fall, vill jag iallafall gärna tro, (en blygsam och ödmjuk) filantrop.


Det finns som sagt ingen att dela ögonblicket med. Så jag tar ett glas vin och bläddrar lite förstrött i ett alldeles särskilt album som innehåller bilder från den femte augusti år 2000. Och så lyssnar jag på lite musik.

Jag lyfter blicken, tittar på burken. En glasburk innehållande kärlek. Sådana borde alla människor få. Hoppas de får det – för de alla är värda en. Men kom ihåg: det är saligare att giva än att taga. Både albumet och burken framför mig utstrålar olika sorters lycka, kärlek och medmänsklighet. Ger man lite av sig själv får man tusenfalt tillbaka.

Det är inte utan att jag ser ljust på framtiden.