#ludditer

Det här med konservatism kan emellanåt ta sig märkliga uttryck. Konservativ eller utvecklingsfientlig – gränsen är ibland svår att upptäcka. Ofta är det om olika varianter av dessa märkliga konservativa/utvecklingsfientliga uttryck som historien lär oss. Kanske är konservatism hemligheten bakom varför så många ur LO-kollektivet röstar på SD eller kärnan bakom uttrycket att man inte kan lära gamla hundar att sitta.

Det är lätt att vara efterklok när man tittar i backspegeln.

Ludditerna var en grupp arbetare i England som under det tidiga 1800-talet protesterade mot de samhällsförändringar som kom genom den industriella revolutionen. Inte sällan protesterade de genom att slå sönder moderna maskiner på sina arbetsplatser. De gjorde så därför att de kände sig hotade av den nya tidens olika landvinningar.

De gillade inte Spinning Jenny, helt enkelt. (Förövrigt vore det väl en intressant uppgift för mina elever – diskutera Spinning Jenny – UR ETT GENUSPERSPEKTIV! Det blir bra. Så får det nog bli.)

Rörelsen var uppkallad efter en viss Ned Ludd. Det har påståtts att Ludd var en påhittad figur – att han aldrig existerade i verkligheten. Rörelsen behövde tydligen uppfinna en ledare bakom vilken man kunde få utlopp för sitt missnöje. En ny, påhittad, ledare för en grupp som ogillar förändringar. Det är närmast poetiskt. Men jag är inte närmare insatt i omständigheterna kring Ned Ludd.

Ludditerna var noga med att enbart gå loss på maskiner och material – allt våld mot människor var strikt förbjudet. Med något undantag höll de sig också till det.

Idag avses med termen någon som motsätter sig teknisk, eller annan, utveckling i största allmänhet. Jag tror att det bor en liten luddit i oss alla och frågan jag ställer mig är huruvida man ska bejaka eller förkasta denne sin inre luddit. När det exempelvis kommer till nya digitala läroplattformar är jag personligen as much luddit as the next guy.

Junior frågade mig nyligen vad jag anser om OP Anderssons och Härnö Gins tilltag att blanda sina respektive drycker och ge ut som ny dryck. Lite som Black orange, (till de unga: inte att förväxla med en amerikansk tv-serie om ett kvinnofängelse) ungefär. Vad jag svarade?

(emoji som kaskadkräks).

Moget.

Och apropå junior. Arne har gått ur tiden. Jag visste att det bara var en tidsfråga innan han skulle skeva ur:

Och så där fortsätter det. Länge. Men det är rätt kul, faktiskt. Och hans känslor är, i fall nu någon till äventyrs skulle undra, helt äkta i frågan.

Far avskyr datorer. Ett ömsesidigt hat mellan man och maskin råder allt sedan han gick en datakurs på 1980-talet (ungefär samtidigt som vissa märkliga individer drack vederstyggligheter som Black Orange) och olyckligtvis råkade omformatera hårddisken.

Jag har också tidigare nämnt konversationen mellan en banktjänsteman och far:

Använder du internet? Så du kan få internet-bank?
Nej, det är internet som använder mig…

Men vokabulären smyger sig in. Far kallar nämligen numera den nedersta lådan i sitt skrivbord för ”datorn”. Inte utan stolthet brukar han skrävla för sina bekanta om att ”räkningarna förvarar jag i datorn – det blir mycket enklare så”. I verkligheten innebär processen att jag kommer hem till honom och hämtar räkningarna ur hans låda och betalar dessa åt honom – via min dator. Eller strängt taget via min telefon.

Far såg förövrigt med stor misstro på nymodigheter som mikrovågsugnar och VHS för att sedan vara den främste att ivra för att filmen måste vara tillbakaspolad innan den lämnades tillbaka. (Till de unga: jag orkar inte förklara.)

Jag blir uppläxad av Vildvittrorna. Jag måste sluta vara så oseriös, anses det på familjerådet, ialla fall när det gäller viktiga grejer. Det ska tydligen (inte) skaffas hund. Problemet är att hunden förr eller senare blir gammal och vägrar sitta som vanligt folk.

Jag vet inte om jag nu förbundit mig att köpa en hund som heter som vår nyss avgångne utrikesminister eller som ett tämligen värdelöst stavningsprogram. Kanske borde vi istället köpa en hamster och kalla den T9.

I en annan tråd diskuterades nyligen begreppet konservatism och det hänvisades än hit, än dit, än till Burke och än till andra grejer. Den konservative beskrevs som en försiktig general vilken vill lära av det förflutna för att forma framtiden.

Håhå – jaja.

Vissa grupper i samhället kallar sig gärna konservativa och strävar efter att återskapa ett Sverige som enligt min mening aldrig funnits. Andra ägnar sig (överdrivet) mycket åt stävan att vara först med det senaste eller, som ofta i politikens värld, att själva leda en förändring.

Förändringen kommer vare sig vi vill det eller inte – det är en naturlag. Ibland är den välkommen, ibland inte. Och aldrig är vi helt överens om vilket.

Hur jag själv tänker? Difference is good. Huruvida detta är ett argument för eller emot en jycke låter jag vara osagt. Den kända bilden nedan är hursomhelst tagen på Femte avenyn i New York år 1900 respektive 1913. På den första syns ett bilekipage inringat. Tretton år senare är rollerna omvända. Utveckling?

Bildresultat för bild 5:th avenue 1900 och 1913

Utvecklingen går fort nu – och ludditerna synes vara starkare än någonsin beväpnade med sina murar mot Mexiko och Brexit-planer. Men jag tror det löser sig för, som jag återkommande, med Sten Selanders ord, brukar säga: