Varför överhuvudtaget ränna upp och ner i fjällen? Överskottsenergi? Medelålderskris? Vuxna män som gör saker tillsammans? Det gäller, iallafall enligt Mats Olsmats livhållning, att inte växa upp alltför mycket eller alltför fort.
I can climb the highest mountain, cross the widest sea.
I can feel St. Elmo’s fire burning in me, burning in me.
Just once in his life a man has his time.
And my time is now; I’m comin’ alive.
I can see a new horizon underneath the blazing sky.
I’ll be where the eagle’s flying higher and higher.
Gonna be your man in motion.
All I need is a pair of wheels.
Take me where the future’s lying: St. Elmo’s fire.
Agoge är benämningen på den mycket hårda utbildning som alla män i antikens Sparta genomgick. Inte helt olik våra dagars värnplikt, kanske. Men mycket hårdare, får man nog anta. Agoge syftade till att fostra den unge spartanen till att vara en hårdför krigare, lojal mot staten. Utbildningen, eller vad man ska nu ska kalla det (ordet betyder förövrigt vägledning, utbildning) innehöll moment som att slåss och uthärda smärta, militär taktik, kondition, jakt, dans, sång, retorik och andra sociala färdigheter.
Sist ut på infernolistan (saker att uppleva som jag normalt gjort tillsammans med henne) var jämtlandsfjällen. När vi gick triangeln förra året slog det mig att det också vore lämpligt att springa sträckan – om inte annat för att det går. Inte så många höjdmeter och fantastiska vyer, tydliga leder. Sagt och gjort – jag frågade Mange och han följde med.
Utbildningen inom agoge pågick i allmänhet mellan åldrarna sju och trettio. Syftet var som sagt att producera skickliga krigare till den spartanska armén, krigare som satte statens intressen före sina egna, krigare som Leonidas och dennes soldater.
Dessa hårt drillade män utgjorde eliten i samhället ur vilken morgondagens ledare hämtades. Träningens ideal var att bygga Spartas murar av män eftersom staden som enda grekiska stadsstat saknade murar. Disciplinen var järnhård och den starkes lag rådde.
Turistnäringen i Sverige omsatte 2018 hisnande 337 miljarder kronor. De svenska fjällen upplever ett rejält uppsving. Det rapporteras om köbildning för att ta sig till Kebnekaises topp, att man måste sätta ut bajamajor där, nedskräpning och allmänt stort slitage i nationalparkerna. Man har även funderat på att helt dra om vissa leder på grund av trycket.
Jämtlandstriangeln utgör inget undantag. Möjligen är det landets mest vandrade sträcka. Det går under högsäsong tåg från hela Sverige till Storlien och därifrån transfer till Storulvåns fjällstation.
Strängt taget är det inte fråga om fjällstationer utan snarare hotell. Och det var ingen fjällvandring vi gjorde – vi sprang. Fjällöpning är populärt och en skön upplevelse. Helst om man betänker att familjefadern normalt sett brukar släpa omkring på 30 kilos packning ute på fjället.
Nej, fjällvandring innebär att man går sin egen tur med karta och kompass och bär med sig tält och övrig utrustning. I den här varianten är man ute ett par timmar varje dag med minimal packning, tar med sig matsäck från frukostbuffén, duschar vid ankomst och äter tre rätter. Detta är en social tur.
Under agoge levde man i en grupp under överinseende av befäl. Förhållandena var påvra. Från tolv års ålder fick man endast äga ett plagg: en röd mantel. Soldaterna byggde sina egna sängar av vass och försågs allmänt med för lite föda. Idén var att uppmuntra individen att stjäla samtidigt som vederbörande straffades hårt om han avslöjades. Tanken med detta var att i slutändan erhålla välbyggda, streetsmarta, soldater – inte välnärda och bortskämda slöfockar. Metoden fick också soldaterna vänja sig vid hunger vilket kunde vara bra i skarpa lägen.
En trevlig sak med trängseln i triangeln är att man tvingas socialisera med andra – eget bord till middagen är inte att tänka på. Vi var de enda som spelade Alfapet och TP, något som förövrigt tilldrog sig visst intresse. Det är kul att vara kung på ett spel daterat 1987. Frågan vad heter huvudstaden i Västtyskland har millennieisterna lite svårt att svara på.
De spartanska pojkarna, sedermera männen, fortsatte leva som soldater i kaserner tills de var i tjugoårsåldern då de, inte olikt indelningen i de olika studenthemmen i Harry Potter, skulle tävla om att väljas in i en permanent militär avdelning. Valet måste vara enhälligt och en ratad kunde försöka på nytt i tio år.
På Blåhammaren fick vi på grund av bokningstrycket bo i hundrummet. När jag skulle betala notan drog jag till med
Hej, jag heter Fido och bor i hundrummet
Jag kan ännu i denna stund inte avgöra om det var det tråkigaste skämt hon i receptionen någonsin hört eller om hon bara hört det alldeles för många gånger.
Om någon aspirant inte lyckades etablera sig i en avdelning senast vid trettio års ålder kunde han inte erhålla fullt spartansk medborgarskap. Lite som vår tids gamla studentexamen, kanske. (Men nu får du väl skärpa dig!) Vid samma ålder uppmanades männen att gifta sig, bilda familj, och i övrigt bli fullständiga medborgare i Sparta och utnyttja sina rättigheter. Men bara om han klarat agoge – utbildningen gynnade samhörigheten och identiteten inom den utvalda gruppen eftersom alla (män) genomgick den.
Sträckan är överkomlig. Man springer, eller går, nära fem mil på tre dagar. En härlig tur, som sagt, där regn, hagel, sol, snö och vind egentligen inte spelar så stor roll. Man bara skalar på, helt enkelt. Och man har inte så mycket tid över till annat än att bara vara vänner, som Jakob sjunger.
På Sylarna är det en aning mer modernt än Blåhammaren och grytorna är deras specialitet. Väl i mål på Storulvån får man unna sig något litet extra – också det är vi ganska bra på, Mange och jag.
Oavsett om man har en inre St. Elmos eld eller om vi genomgått lumpen, nu, då, eller aldrig, tror jag inte på konstruerad vänskap. Lojalitet så länge alla har något att vinna på den visst. Men verklig vänskap uppstår inte för att andra kräver det av en. Vissa har vänskap emellan varandra, andra inte. Jag är glad att jag tillhör kategorin som har det.
Nu har jag gjort allt vi brukade göra tillsammans åtminstone en gång på egen hand. Moving on, som Sarah Down Finer sjunger. Långsamt men säkert.
Relaterade blogginlägg:
Källor:
Cartledge: Sparta – en odödlig historia
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.