Bistånd, Demokrati och samhälle, Falun/Dalarna, Jämställdhet, Politik, Språk

mentalitetsproblem

av adolphson

Det klart man skuldsätter sig om inga andra möjligheter står till buds. Men det finns alternativ, till vilket jag strax återkommer.

I Falun fick år 2008 elva personer hjälp med skuldsanering. 2018 hade antalet ökat till hundra individer. I hela Sverige rör det sig om fyra hundra tusen människor som är skuldsatta över vad de mäktar med. Den sammanlagda summan uppgår till cirka 200 miljarder kronor. Det är lätt att låna pengar idag. Kommunen (och jag i yrket) jobbar med att få människor på fötter igen – att ha sin ekonomi i ordning är grunden till om inte allt så åtminstone mycket.

Förutsättningen för det är en anställning.

Det är en del prat om att politiker ska komma ut i verkligheten, skugga en lärare, och sådant. Det är nog bra men jag tänker att dörren svänger åt två håll. Jag tror att det också skulle vara bra för vanliga medborgare att skugga en politiker en dag eller vecka. Det kunde också vara bra att sätta sig in i hur det är att leva utanför samhället, under en vecka eller så. Åk ut till flyktingförläggningar (i den mån dessa finns kvar), besök de segregerade förorterna eller en vårdinrättning.

Om jag förstått saken rätt har den som vistas i här landet med tillfälligt uppehållstillstånd två år på sig att lära sig svenska och trygga sin försörjning genom att komma ut på arbetsmarknaden. Lyckas hen med detta kan lyckan vara gjord eftersom det kan leda till permanent uppehållstillstånd eller åtminstone ett förlängt tillfälligt.

Motsatsen leder till motsatsen – nämligen utvisning.

Tänk vilka krav detta ställer på den enskilda människan. Även om du är högt utbildad är det banne mig inte lätt att lära dig ett nytt språk och fixa ett jobb i landet på egen hand. Min slutsats är att vi nog måste hjälpa till och att det också ligger i vårt eget intresse.

Det finns en väldig massa människor, inte bara nyanlända, som står utanför arbetsmarknaden. I Falun rör det sig i dagsläget om två tusen trehundra individer. Tyvärr står vi även inför ett enormt kompetensgap. Kort sammanfattat innebär det att i Dalarna ska inom tio år tio tusen färre människor i arbetsför ålder ta hand om femton tusen fler av våra medborgare som passerat åttioårsdagen.

Slutsatsen är glasklar. Det går inte ihop.

Vi kan inte räkna med särskilt mycket mer pengar för att klara välfärden, nej, vi måste tänka annorlunda kring de resurser vi har. Och vi har en gigantisk outnyttjad resurs. Att den är och förblir outnyttjad kan man enligt min mening förklara genom något jag kallar ett mentalitetsproblem.

Låt mig förklara.

Läs texten på bilden nedan. Det är ett protokoll från fullmäktige år 1965. I protokollet utmålas i saklig ton kvinnor som ett problem (i fall de skulle komma i fråga som kommunala parkeringsvakter) eftersom de har fler sjukdagar än män och därför att man måste räkna med barnledighet. Idag är det relativt få som så grunt analyserar samhälleliga problem (som i det här fallet att kommunen 1965 hade för få parkeringsvakter).

Ett annat exempel är att det är ganska exakt fyrtio år sedan Myndighetssverige slutade anse homosexualitet som en sjukdom. I stället ser vi idag fördelarna med ett samhälle som inte diskriminerar kvinnor eller homosexuella. Men det tog tid innan vi kom dit. Och processen fortsätter samtidigt som den börjar om.

Min poäng är att vi måste komma bort från pigdebatten. Åsikten att vissa jobb eller yrkeskategorier är sämre bara för att de är mindre kvalificerade. Vi har, som sagt, en enormt stor, outvecklad potential som bara väntar på att få komma och arbeta, praktisera, bidra. Jag vet det för jag har mött dem många, många gånger. Det har säkert du också. Men har du sett dem i ögonen? Verkligen mött blicken?

Låt mig bli konkret. Vi kan ändra i LAS (= den snart femtioåriga lagen om anställningsskydd. Vi har alltså en lag som är några år yngre än resonemanget om kvinnliga parkeringsvakter ovan för att lösa problem i ett samhälle som ser mycket annorlunda ut än det under vilket den tillkom), vi kan införa arbeten som innebär att undersköterska inte är den lägsta yrkeskategorin, vi kan införa lärarassistenter och andra assistenter i skolan och för detta tillföra ge handledarresurser. Det är så mycket vi kan göra.

Men vissa starka, privilegierade, grupper säger nej till förändringar av detta slag. Det ställer i sin tur krav på oss som kommunicerar att vara transparenta, pedagogiska. tålmodiga och övertygande.

Arbetarrörelsen och vänstern har blivit sin egen fiende, tycks det mig, de har blivit något av allt det som de själva bekämpade i sin begynnelse. Det ligger på oss andra att få dem om inte med oss så åtminstone att gå med på några av de större förändringarna jag beskriver ovan.

För vad är alternativet? Att människor kommer i någon form av arbete är alltid bättre än att de över tid uppbär försörjningsstöd (bidrag) för sitt uppehälle. Alltid är det så.

Om vi lägger ihop en svår ekonomisk situation med att 67 nya individer varje månad behöver försörjningsstöd i Falun – jag säger det igen: varje månad ökar antalet som behöver försörjningsstöd med sextiosju unika individer – med den alarmerade och eskalerande kompetensförsörjningsläget samt det faktum att vi har en enorm resurs i alla människor som inget hellre vill än att komma i arbete så torde även den mest enögt motsträviga människa inse att alla tjänar på att lösa situationen.

Jösses vilka utmaningar, resurser och möjligheter vi har. Men vi kan fixa det. Något vi däremot inte kan är att vänta.

Hävdar någon att vi trots allt kan det bör denne fundera något över vad kompetensglappet innebär för hen personligen. Vad innebär det för vederbörande barns, eller sin egen, utbildning? Vad innebär det för hen personligen eller för någon anhörig som inte får ändamålsenlig och värdig vård i tid eller när rent allmänt när hen tvingas leva i ett än mer polariserat samhälle.

Frågorna många men svaren få. Det vi med säkerhet vet är att det kompetensgap som vi redan är inne i men vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka måste mötas med fler personer.

Vi möter den med människor som ofta redan har den erfarenhet och kompetens som krävs och som är villiga att arbeta inom de yrken där det finns en efterfrågan. Vi har ju människorna här, mitt i bland oss, och vi hindrar dem på grund av fantasilöshet, stelbenthet, rädsla och fördomar.

Hur vågar vi?

Jag hade tänkt sätta punkt här. Men jag vill inte sluta på ett så dystopiskt vis. För, uttryckt med Churchills ord, jag är optimist. Det verkar inte vara någon mening att vara något annat.

Vi lever i en tid när den som inte har lätt kan låna. Men man kan inte låna av framtiden, det har alla som engagerar sig i klimathotet insett. Förr eller senare måste nämligen skulden betalas tillbaka. Och precis som vi erbjuder skuldtyngda hjälp bör vi hjälpa den stora gruppen människor i arbete. Det kommer att löna sig.