Studenten har firats på ungefär samma sätt sedan dess införande 1868. För 30 år sedan, förra året och så även i år.
Visst har det genom åren förekommit variationer, som de fruktade studentprovens avskaffande 1968, och givetsvis kommer Corona-generationen sticka ut, men i stora drag ser vår moderna vuxenhetsrit ut som den alltid gjort.
I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Tänka sig. S3 1990 tänkte fira det menää…ja.
Det har varit ett konstigt år, i år. Men jag avstår från att lägga ut texten kring diverse skol-corona-analyser, om undervisning på distans och uteblivna fester. Det lär andra göra så det räcker och blir över.
Men man får allt anstränga sig lite extra ett år som detta, bjuda på det man kan och behärskar. Sålunda har jag gästat två Coronasäkrade baler, sjungit, hållit festtal, varit toastmaster och konferencier, (kommer att) hållit officiella tal på skolan, åkt runt och uppvaktat.
Apat mig, som Malin skulle uttryckt det. Det är hursomhelst ingen uppoffring, det är en sann glädje och ett verkligt privilegium.
Jag minns faktiskt inte så mycket av min egen student. Jag minns (givetvis) resan till Leningrad, utsprunget, något av flaket och mottagningen hemma, festen på kvällen.
Men den härliga känslan minns jag tydligt.
Känslan av att ha åstadkommit något bra, något som ingen kan ta från en, och att livet nu ligger där, alldeles framför näsan, och bara väntar på att tas i besittning.
För det är nog så med riter att alla som för en längre eller kortare tid sedan genomgått den genom att se nya generationer uppleva det samma åter upplever något av den känsla de själva en gång upplevde. I det sammanhanget är mitt jobb fantastiskt – jag tror på fullt allvar aldrig att jag kommer sluta. Det här är vad jag kan och vad jag gör, helt enkelt.
Utdrag från ett av talen:
Ni är den generation studenter som sticker ut. Ni är de som som sedan studentens införande 1878 kommer att avvika, medan alla andra ingår i ett stort grått kollektiv kommer Coronagänget för evigt att vara unika. Ni är de som klarade det trots världens bedrövligheter. Snacka om bonus meritpoäng! Ni kommer att få alla schyssta jobb utan att anstränga er – för ni symboliserar nämligen framgång, problemlösning och framtidstro i en tid när sådana världen nått bottennivåer. Det är ni som kommer att fixa det.
30 år. Så många misslyckanden och bedrövelser jag upplevt under dessa tre decennier. Så många underbara ting. Det ankommer förvisso inte på mig att komma med pekpinnar om livets väsentligheter men något jag återkommande hävdar är att man måste våga misslyckas för att komma någonstans.
Alla här, säger jag till mina studenter, har vad som krävs för att lyckas. Men klarar du att misslyckas? Har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjorde.
Utdrag ur ett annat tal:
Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig nu, mer än tidigare generationers studenter. Ni är unika. Människor som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver era insatser, engagemang, passion och briljans. Så, kära studenter, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag avslutningsvis till var och en säga: låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har.
En sak kan jag iallafall säga: den är välanvänd, studentmössan. Med lamboring och allt. Under 30 år har den varit med – i vått som torrt.
Många som känner oss tror att jag och Malin flirtade ett tag och på en nationsfest i Uppsala den 28:e maj 1996 gick hem tillsammans och därefter var ett par i 23 år.
Inte många vet att jag i själva verket uppvaktade henne rätt länge innan hon slutligen gick med på en dejt. Att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom. Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på V-dala och därmed försummade studierna och inte kunde bli fil.mag förrän 2011.
Det var det värt. Vi fick ett bra liv, hon ett halvt, och två underbara barn. Hade jag inte firat studentexamen för 30 år sedan hade kanske inget av detta inträffat. Möjligen något annat, men inte just detta.
Nu sitter jag här i min gyllene bur och samtidigt som jag drömmer mig tillbaka så undrar jag lite ängsligt vad framtiden bär i sitt sköte. Precis som jag gjorde den 8/6 1990.
Hur det än är med den saken så kommer jag under några dagar stt ägna mig åt studentfirande, igen. Precis som för 30 år sedan.
Relaterade blogginlägg:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.