bild 95 – mörkrets hjärta

Den här dagen, klockan 13.30 ungefär, för två år sedan, lämnade Malin oss. Sedan dess råder mörker i mitt liv.

Vem är jag nu? Utan henne? Den frågan har länge gått vid min sida. Men förihelvete, skärp dig. Du har ju hållit igång klagolåten i två år! Enough, already! Jo, jag vet. Men tala med mig, eller skriv, för det är så mörkt. Så ytterst, ytterst mörkt. Varje dag utan henne är verkligen ett stort mörker, ett mörker, som det tycks, helt utan ljusning.

Mig dagen flyr, och åldern ögat skymmer, Min kraft är tärd av år och bekymmer. Mång’ barndomsvän sin vila funnit har, Jag ensam snart på jorden vandrar kvar.

Den här dikten (av Sonden/Peterson–Berger) sammanfattar något av känslan. Även Karlfeldt är inne på temat i ”En löskekarl” (inga liknelser i övrigt, hoppas jag).

Vem är du och var kommer du ifrån? – Det vill jag och kan jag ej säga. Har intet hem, är ingen mans son, ej hem eller son skall jag äga. Jag är en främling från fjärranväga.

Sena kvällar blir det ibland. Samtidigt som jag också gillar att sova, för sömnen lindrar. Då och då under långsamma vaktimmar, någonstans i sömnens gränsland, är det svårt att skilja dröm från minne. Vid dessa tillfällen kan jag ibland faktiskt möta henne. För mig är tillståndet fint skildrat i Dan Anderssons ”Gillet på vinden”.

Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst, och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm? Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok, det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok: nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv. Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv. Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

Och jag sade: ”Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit, det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit, och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,
för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat.”

Och han svarade: ”Att få se däj ren länge önskade jag, men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag.” Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin, och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.

Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram: ”Jag undrar – säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?
Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?”

Och han sa: ”Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett, och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin, och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än, det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen. Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt, och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt – det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett – det var vad intet öra hört och intet öga sett.”

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut, och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut. Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro, och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.

Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben, och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken. Därute började morgonen alla ängar i grånad klä, och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.

Världen går vidare, det har den gjort sedan länge. Jag kan inte riktigt rå för det, men jag hatar världen lite för det. Samtidigt inser jag det orimliga i att det skulle vara på annat sätt.

Mitt liv består som synes av motsägelser, hela jag är en enda stor paradox. Och visst är det underligt, ändå. Jag har tillbringat större delen av mitt liv med att på olika sätt förhålla mig till historien och nu, när det verkligen gäller, står jag handfallen. Mina eventuella förmågor helt oanvändbara. Måhända också det ett skäl att vända sig till poesin. Dikten ”Vid Johan Svedells bår från fäbolaget vid Gärdsåsselen” är en ny bekantskap. Författaren är okänd (för mig) men dikten kom till min kännedom via min gamle lärare och kollega, lärdomsgiganten Hans Frödin:

För sista gång Du styrt Din färd. till platsen Du höll kär, En sommar till, blev ej beskärd. åt Dig, ibland oss där

Nu drager höstens kalla vind kring fäbodstugans knut. Du stängt för sista gång din grind. Din tid bland oss är slut.

När vårsol lossat vågens band, och dag blir mera ljus, Du styr ej mer din båt mot strand, och hör ej bäckens brus.

Förr brann din eld på spisens häll, nu har den falnat ner. Och röken steg i sommarkväll, som förr blir aldrig mer.

Det blir så tomt, Dig saknar vi, Du sällan saknats förr, Vi som är kvar och går förbi, Din stugas stängda dörr.

Vi som samlats vid din bår i minnet är vi där. Dit allas våra tankar går. Din fäbodvall så kär

Vi samlas alla invid sjön. Svedell ska hem idag. Vi står där tysta som i bön. Ett stympat fäbodlag

Han kastar loss, han ror från land. Vi ropar ett farväl, Och snart han når den andra strand. en ädel människosjäl.

Jag har blivit en främling i mitt eget liv. Jag har under två år provat om inte allt så åtminstone det mesta för att få någon sorts rätsida på tillvaron. Inget hjälper. Ledan, Längtan efter förr, Meningslösheten, Uppgivenheten, alla är de skoningslösa, låter mig inte slippa undan. Ibland tänker jag att det vore bättre om hon istället skilt sig från mig till förmån för någon ung atlet för då hade flickorna åtminstone haft kvar sin mamma. Och inte hade jag då upplevt samma smärta. Hellre det än döden och mörkret.

Så vem är jag nu, utan henne? Pappa. Änkeman. Politiker. Historielärare. Körsångare. Jo, visst. All of the above. Det jag menar är: hur uppfinner man sig själv på nytt? Hur överlever känslolivet förlusten av en symbios som betydde allt? Hur finner man mening och lust för allt det där man gillade att göra?

Frågorna är många och mörkret stort. Jag får väl ringa Elisabeth, kanske. Men jag är inte till synes gjord av stål, som den engelska monarken. Jag är också en väldigt egoistisk människa. Det är hela tiden jag och jag. Man vill nog inte läsa mer om allt elände jag prackar på en. Man har annat att tänka på.

Rimligt. Fullt förståeligt.

Det blev visst lite mörkt, detta. Men va tusan, det är väl bara att le åt alltings underbara, bagatellartade, superhärliga meningslöshet. Det hade hon velat. Något måste ske, så mycket är tydligt, för att fortsätta som detta själsliga vrak, att på detta blinda sätt vobbla fram famlandes, i ytterligare år mäktar jag inte.

Conrads roman Mörkrets hjärta handlar om en metaforisk resa in i sig själv. Det är en dyster historia om vad som under vissa omständigheter kan hända med oss och våra värderingar. Filmatiseringen Apocalypse now är fantastisk. Men möjligen borde jag se och läsa muntrare saker, istället. Jag brottas dock, som de flesta människor, med Kurtz och söker efter Jekyll.

Älskling, jag måste nog låta dig gå nu. Du förutsåg också det, förstås. ”Om du inte ska gå under själv, och det får du inte, måste du släppa mig”. Så föll orden. Jag kunde inte ta in dessa då, det tog mig ytterligare två år.

Nu inser jag äntligen att jag inte har något annat val. Jag håller på att långsamt förtvina av sorg. Idag lägger vi en blomma på din grav och tyst för mig själv viskar jag de mest skrämmande ord jag någonsin kunnat tänka mig, orden som jag fruktat sedan dagen vi möttes: hejdå, Malle. Jag saknar dig. Jag älskar dig.

Så. Jag sa det. Skrev det. Faktiskt gjorde jag det. Vem är jag nu?