bild 113: kälkestad

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Begreppet kälkborgare är en beskrivning av invånarna i den fiktiva småstaden Kälkestad. Dessa ägnar sig mest åt skvaller, vardagligheter och allehanda småsaker. De lever sina liv som en hyllning till det enkla livet, ungefär på samma sätt som hoberna i Fylke.

Bild 113 tror jag är tagen i trappan ner till gillestugan i vårt hus i Hälsinggården i Falun. (Gillestuga, det är bra grejer det. En plats för gillen.) Fotot kan i och för sig även vara taget i något annat hus med furutrappa som vi för tillfället befinner oss i. I Grövelsjön, kanske. Jag gissar att det är vårvinter 1978. Fotot föreställer undertecknad, Viktor och våra kusiner Stina och Henrik. Men det saknas två ur barnaskaran. Kusin Magnus ligger sannolikt i sin säng och skrattar och Helena gosar nog i mammas famn eftersom hon inte är särskilt gammal vid tidpunkten.

När jag betraktar det gamla fotot slås jag, rätt i magen, av att det fortfarande saknas två av oss. Och av att ingen av dessa två blev gamla nog. En må ursäkta. Jag blir lätt lite nostalgisk så här års. Jag kan inte hjälpa det. Särskilt när jag tänker på mina egna moderlösa barn slår det mig. Det känns som ett privilegium att ha fått växa upp som jag. Helt, rent, tryggt och kärleksfullt. På så vis också rikt. Det vill jag även för mina flickor.

Min barndom och ungdom är mitt personliga Kälkestad. Vad skulle jag inte ge för att få återvända till den obekymrade världen i furutrappan 1978. Men det finns ingen väg dit. Det som återstår är att gjuta grunden till mina egna barns Kälkestad. Usch, vad deprimerande det låter. Nostalgi. Jag älskade livet, jag älskade känslan, kommer du ihåg?

Hur gjuter man mod i sig själv? Hur gör man det för de unga? Jag skulle kunna lägga ord till ord i fåfäng oförmåga för att beskriva det. Istället låter jag Tranströmer tala.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det. Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm. Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna. På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet. På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Så händer det. Där är den ju, gläntan! Det finns så många vackra känslor i världen. Min glänta.

Du är helt dum i huvudet pappa. Men av alla knäppisar är du den bäste.

Jag läste din text ”Vir bonus” flera gånger. Jag ville tacka dig så mycket för att du ser mig och mina känslor. Jag hoppas på en dag världen är full av människor som dig.

När du kommer in i ett rum är det som en varm vind sveper igenom det.

Jag saknar dig.

Nog har jag gått ordentligt vilse. Men jag tror, tänker jag samtidigt som jag ler åt alla fina minnen av och med kusinerna, mig alltså funnit min glänta. Den ligger ju där, mitt inne i Kälkestad.