Var vår är vår vår

Hur mår jag, detta det tredje året sedan Harmagedon?

Jodå, tackar som frågar, här är prima liv!

Jag brottas med existensiella frågor. Vad är målet? Meningen med alltihop? Är det, uttryckt med Boyes kända ord, vägen som är mödan värd? Ibland är den extra mödosam, så mycket är säkert.

Livet slutar inte med det sista hjärtslaget. Hud, tänder och lemmar fortsätter faktiskt att leva i timmar efter dödsfallet och tankar flyger genom hjärnan i flera sekunder efter att hjärtat stannat. Vad är det sista en döende tänker?

Det har i dagarna gått etthundrafemtiosex fredagar sedan Malin gömde sig, sju somrar har förflutit sedan min lillasyster hoppade över gärdesgården och tjugofem julaftnar har passerat sedan mor fick sluta. Slutet närmade sig för alla tre under våren varför varje vår är en tid av minnen. Det blir tungt i hjärtat. Plötsligt faller tårar. Men jag bär dem alla i klaraste minne, vårar såväl som människor.

Jag har kommit att ompröva min syn på fatalismen. (Fatalism är en teori som menar att människans fria vilja är en illusion då vårt öde redan är avgjort.) Förr var jag skeptisk, inte lika mycket nu. Vi vet ju, när allt kommer omkring, hur filmen slutar – men inte när. Kyrkogårdarna är fyllda av oersättliga människor.

Jag hittade nyligen en av de lappar med anteckningar jag sprider omkring mig. Just den här var daterad 18:e maj 2019, dagen efter Malins begravning och ett år före Julias bortgång. Där stod:

1. Tappa 10 kg och bli äckligt vältränad

2. Lära mig baka bröd

3. Utveckla mitt skrivande

4. Plocka upp windsurfing

5. Älska igen

Jag var smått hysterisk 2019-2020. Det jag i efterhand ser, inte utan viss förskräckelse, är några år av frenetiskt jagande efter, ja, jag vet inte efter vad. Livet, kanske. Jag köpte kläder, böcker och viner för hiskeliga summor. Viktor kan ibland lite bitterljuvt konstatera att ”det var på den gamla goda tiden när du tog notorna”. Min bror levde förvisso gott på min mani men var också ett gott sällskap. Döttrarna undrade slutligen om jag verkligen behövde ytterligare en kavaj. Osunt är förnamnet. Efternamnet stavas undergång.

Eftersom jag äntligen nått den inte särskilt djupsinniga insikten att vår tid är begränsad har jag dykt upp till ytan igen begåvad med nya förhållningssätt. Ett är att tanken att vara snäll mot sig själv är inte liktydigt med shopaholics, nej, det handlar om helt andra saker. Ett annat är att jag inte är rädd för döden. Jag hyser tillit till mig själv och livet som det är. Det som sker det sker. Fatalism, alltså. Jag försöker vara mindre ledsen eller arg över tillvarons eller mina egna tillkortakommanden. Jag försöker numera åka med i livets baksäte istället för att sträva efter total kontroll. Det är nämligen ouppnåeligt. Möjligen är det på det viset att just på grund av att jag upplevt döden så påtagligt så förmår jag älska livet fullt ut. Vi har varandra till låns. Snart nog kommer cancern, eller något, och knackar på så lika bra att leva medan tid är.

Jag saknar min systers skratt, en jul med mor, ett fredagsmys med Malin. Jag lever med korta perspektiv tills min egen tid kommer. Jag försöker vara mer närvarande, göra det jag tror på, försöker vara så snäll jag kan utan att göra avkall på mina principer.

Jag har verkligen inte tappat tio kilo men är hyfsat vältränad för min ålder. Jag blev nyligen uppmanad att undersöka mitt hjärta eftersom Viktor har haft problem med sitt. Piggt som en trettioårings! Nu blir det stora ord, muttrade Viktor surmulet, som när du kom hem efter mönstringen och glatt utropade att det inte fanns uns fett på din kropp. Möjligen säger det hela mer om dagens trettioåringar än om mig. (Ett klent huvud hade han men hjärtat det var gott.) Jag har inte utvecklat mitt skrivande men är numera skaplig på att baka bröd. Jag har inte börjat surfa, och lär inte göra det heller.

Allt är inte ledsamt. Jag beskrev nyligen mina känslor för en vän som har det svårt: Trots allt, efter mammas död för länge sen, min systers 2015 och Malins 2019, känner jag glädje. Jag mådde dåligt under pandemin men hämtade mig. Livet är, trots allt, gott. Jag vill mest ha kul. Svaret jag fick var storartat: Jag tänker att du är som skapt för att leva. Du tar dig igenom alla jävliga motgångar på ett fantastiskt bra sätt. Jag blev glad över den beskrivningen. Det har sina fördelar med att i viss mån tro på ödet. Slutet må vara förutbestämt men allt annat är trots allt en öppen historia.

Livet slutar inte med det sista andetaget. Att få vara bland det sista någon tänker på, att i detta ögonblick se in i varandras ögon, gör att hen för alltid finns kvar i minnet hos den levande. På så vis är man ju odödlig.

(Kom in Martinson: Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få)

Jag var alltså smått hysterisk 2019. Det är så man ska förstå det där med windsurfing. Nu är jag mer lugn till sinnes. Ingen vet vad målet eller meningen är. Men visst är det mål och mening med vår färd. Om inte annat för att få älska igen. Kanske är det förresten Fröding som har rätt:

Nej, sörja sorgen ut till hjärnan domnar i trötthetsdvala är den tröst vi fått.

Jag föredrar nog en lite mer lättsam variant:

Skål för glada minnen, skål för varje vår, inga sinnen sörja mer när punch vi får.

Ett sätt att beskriva hur jag mår är enligt ovan. Ett annat att jag har det svintufft. De är döda, mamma, Helena, Malin och sorgen lämnar mig ingen längre ro. Prima liv? Jag önskar jag vore något av Guido Orefice men förmår inte mycket.

Hursomhelst, så som här beskrivs mår jag detta det tredje året sedan harmagedon.