bild 124: Elias, Barnes, Hattie, Piaget

Kärlek är livsnödvändigt.

Poletten har trillat ner. Äntligen, skulle man kunna säga. Livet är inte långt nog för att man ska gå igenom det som dystergök. Under sommaren och hösten har jag funnit sinnesfrid. Jag har styrt upp mig. Vissa saker har inte gått som jag önskat här i livet men å andra sidan är det också mycket som gått bra. Så hur gör jag nu då? Behöver jag månne en inspirerande lärare? Eller uppfinner jag det fortsatta livet ensam?

Sinnesfrid, var det ja. Jag tappade den i oktober 2017. Det är i dagarna ganska exakt fem år sedan. Sedan dess har jag förgäves sökt den. En strategi har varit att ha balans i sömn, kost och motion. En annan att baka bröd och odla pelargoner. Ytterligare en att utveckla mina sätt att uttrycka mig. Undvika onödiga konflikter. Ducka lite i undervegetationens svalkande skugga. Och, förstås, bli kär, älska igen och på olika sätt uttrycka det. Men viktigast: acceptera mitt liv och läge som det faktiskt numera är – och laga därefter.

Usch, vilka vägar jag varit ute och snurrat på sedan oktober 2017. Elias och Barnes, Hattie och Piaget, ständigt kämpar de om herraväldet över min själ. Karaktärerna Elias och Barnes står i filmen Plutonen för olika synsätt på kriget i Vietnam. Elias har tappat tron på krigets rättfärdighet och känner att USA är på väg att förlora. Barnes anser att ändamålen helgar medlen, att segern måste uppnås oavsett pris. De olika synsätten delar gruppen och soldaterna i plutonen börjar frukta varandra lika mycket som fienden.

Jean Piaget är en av de forskare som haft störst påverkan på den moderna pedagogiken. Det är inte helt enkelt att förklara men lite övergripande kanske man kan säga att hans teorier innebär att kunskap uppkommer genom att eleven/barnet själv ska upptäcka eller konstruera den. En annan inflytelserik forskare på området är John Hattie som istället menar att det avgörande för individens kunskapsutveckling är vad läraren gör. Hen måste bedriva tydlig undervisning och synligt lärande. Eleverna behöver förvisso kunskapsmål och återkoppling, samt mötas av höga förväntningar, men i det stora hela är det läraren som är avgörande. Någon att ta rygg på.

Hur kan döden vara så bottenlöst förtvivlad för den som redan visste att, och när, den skulle komma? Ja, säg det den som kan. Sorg kommer, som alla starka känslor, med ett helt följe av förnimmelser. Men håll ut, bäste potentiella läsare, för detta handlar inte om Malin. Hursomhelst. Strax efter begravningen, och efter att min decimerade familj flyttat till ny adress, gjorde jag något som så här i efterhand framstår som lite märkligt. Midsommar stod för dörren och jag mäktade inte med att fira den som vi brukat samtidigt som jag inte ville beröva flickorna det. Så jag skickade dem till morföräldrarna och åkte själv till en riktigt gammal god vän från förr och firade midsommar i Stockholms skärgård. Dagarna efter besökte jag släkt, bodde på hotell Diplomat, tog en springrunda på Djurgården, åt råbiff på Operakällarens bakficka, shoppade på NK och gick på operan.

Varför var det så märkligt, kan man undra. Jo, det är inte lätt att som medelålders plötsligt tvingas att på nytt uppfinna sin livskunskap. Det blev svårt att manövrera i livet. Jag försökte ju, då, midsommaren 2019. Jag gjorde allt som jag alltid brukat göra när jag besöker Stockholm. Kända hjulspår som jag tog för att jag inte kände till något annat. Men det var inte en framkomlig väg. Jag ser alltså beteendet som märkligt. Inget ont om Daniel (min gamle vän), midsommaren i Stockholm var trevlig, men jag borde firat med mina döttrar. Midsommar är en tid att älska, hänryckningens tid, och den bör firas (i Dalarna) tillsammans med viktiga människor.

Hattie och Elias faller mig mer på läppen än alternativen. Jag vill gärna tro det, iallafall. Inte för att jag tror att jag håller på att förlora kriget, det har jag redan gjort, men det gäller moraliska överväganden. Man går ju genom livet full av sin självtillräcklighet och tror sig klara allt. Så händer det ofattbara och man ser, efter ett tag, hur mycket man både behöver och saknar. Visst finns den akuta hjälpen där men det är först senare man riskerar att gå vilse i den vietnamesiska regnskogen. För att hitta ut behöver man en förebild, en vän, någon som leder, hjälper och följer. Och ibland: älskar. Någon att ta rygg på.

Jag använder både Oliver Stones film från 1986 och de pedagogiska forskarna som metaforer för livets metoder och utmaningar. Låt mig istället avsluta högst konkret. När det kommer till en relation går det inte med vilken dussinlirare som helst. Nej, då vill man, iallafall jag, ha någon att inspireras av, en game changer, en bästa vän, någon att upptäcka resten av livet och världen med. Har man en gång upplevt det kan man inte nöja sig med mindre. I (hittills) avsaknad därav får jag framleva mina dagar genom att försöka vara en så inspirerande lärare jag kan. Motionera, vistas i fjällen och resa till Rom (Pantheon är magnifik också upplevd i ensamhet). Kanske borde jag förresten se Plutonen igen – jag har den ju både på VHS och DVD.

Ständigt kämpar alltså Piaget, Hattie, Barnes och Elias om herraväldet över min själ. Men man får inte ta den kampen som ursäkt för att undandra sig ansvar. Man vet inom sig vad man vill, hur det känns. Och jag har länge varit något av en person jag inte vill vara.

Jag inser att jag kanske aldrig kommer att finna kärleken igen. Den insikten utgör den verkliga kampen. Kanske kan det sista som sägs i Plutonen också få avsluta min text. Det är ett vackert citat tillämpbart på mitt liv som det sett ut från 2017 fram till alldeles nyss.

I think now, looking back, we did not fight the enemy, we fought ourselves, and the enemy was in us. The war is over for me now, but it will always be there, the rest of my days…But be that as it may, those who did make it have an obligation to build again. To teach to others what we know, and to try with what’s left of our lives to find a goodness and a meaning to this life.

Det tog fem år. Men jag kan faktiskt i detta nu säga att jag äntligen uppnått sinnesfrid. Poletten nådde slutligen botten. Bli kär, älska igen, det är grejen. Tills så sker väntar jag väl i hörnet vid Seven Eleven. För kärlek är helt livsnödvändigt. Det, om något, har jag lärt mig här i livet.