De gyllene bågarna 2 (inlägg 1000)

Crunch, crunch. Det är ljudet av någon som lystet festar på ostbågar som hörs. Rädda mig, någon!

Det var en begravning och jag kände att den döde läste mina tankar bättre än jag själv

Fördärv är ett lite gammaldags ord. Synonymer är olycka, fall, undergång, ofärd, förstörelse, skada, ruin, förödelse, förfall, moralisk upplösning, gudlöshet, lastbarhet, förstämning, dekadens. Jag kan skriva under på alltihop. Det är kanske därför jag ber om räddning.

Ta en för laget. Laget för jaget. Etcetera. Eller hur. Tillvaron tycks mig fylld av chipsstinna egon. Mitt mantra, att kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor, är en tröst för tigerhjärtan. Ibland, när jag under självrannsakelsens stränga ok trevar i mitt inre, undrar jag om det verkligen inte finns ett större djup hos mig än det som återfinns hos en normalstor påse ostbågar. (Det finns förvisso ingen normalstor sådan, den är alltid för grund.)

Restaurang Flustret hette från början Lilla Fördärvet (till skillnad från Stora Fördärvet som låg på annan adress) och är ett klassiskt hak i Uppsala. Såväl Strindberg som Wennerberg besökte det, två herrar som förövrigt hade fundamentalt olika syn på både Uppsala och dess studentliv. (Jag lutar personligen mer åt Wennerbergs hållning om någon till äventyrs skulle undra.) Även om jag mest hängde på nationerna under min tid i stan hände det att jag, långt bortom räddning, avslutade festkvällen också på Flustret. Den som där inträder, låt hoppet fara, typ. En gång köpte jag ostbågar innan jag gick hem därifrån. Mange åt minst hälften.

Apropå ostbågar. Det pågår visst en tävling i fotboll. Jag tittar inte av principiella skäl. Man kan ju äta ostbågar ändå. Men saken får mig att fundera över det här med idrottstävlingar. Vi som lever idag har i allmänhet, iallafall om vi lever i demokratier, möjlighet att ha moraliska synpunkter på omständigheterna kring ett idrottsevenemang. Jag hade det i samband med förra världsmästerskapet i skidor här i stan, jag och många med mig, har det alltså inför det nu pågående vm-slutspelet i fotboll.

Orgeln teg, fåglarna sjöng, gropen ute i solgasset. Min väns röst höll till på minuternas baksida.

Det är ändå slående hur enhetlig, lika (slätstruken?), världen blivit. Föreställ dig en olympiad – exempelvis år 1122 i USA. För det första var ingen i Asien, Europa eller Afrika medveten om att de amerikanska kontinenterna existerade. För det andra fanns relativt få gemensamma idrotter i världen. Även om alla kunde springa var man definitivt inte överens om reglerna för en löptävling. På vilka villkor de olika nationerna skulle tävla kunde också vålla problem. Kinesiska Songriket erkände vid tidpunkten ingen jämlike i världen. Tävla på lika villkor mot underlägsna barbarer?! Stridsyxan skulle snart vara uppgrävd. För vilken nation skulle man tävla? Det feodala samhället kunde lätt komplicera den saken. Innan idrottaren drog på sig landslagströjan måste det avgöras vilket landskap han (det är nog tämligen säkert att fastslå att detta vore en rent manlig tilldragelse) representerade. Nationalstaterna var inte uppfunna och gränser kunde förändras över en natt.

Det är slående vilken enighet att vi människor numera uppvisar och att vi dessutom är i stånd att fira den genom exempelvis en internationell tävling där alla är överens om reglerna och tävlar på hyfsat lika villkor. Vilket pris har denna enhet? Qatar kastar oss på ett sätt tillbaka tusen år i tiden samtidigt som världen tycks anse att priset är rimligt.

Det är omtvistat huruvida storstjärnan John Cruyff vägrade spela i VM i fotboll 1978 på grund av att värdlandet Argentina var en diktatur. Oavsett anledningen kan varje individ göra det ställningstagandet. Kanske borde vi ta en för det mänskliga laget och inte spela fotboll i förtryckarstater? Är människan i andra änden av systemet verkligen bortom räddning? Något säger mig att migrantarbetare i Qatar sällan äter ostbågar.

Jag krafsar i botten av min inre ostbågepåse. Tar en båge till. En för laget. Inte behöver jag räddas från mitt stora lilla fördärv. Då, på exempelvis Flustret, eller idag reder jag, med eller utan fotboll, min egen olycka, fall, undergång, ofärd, förstörelse, skada, ruin, förödelse, förfall, moralisk upplösning, gudlöshet, lastbarhet, förstämning, och, i synnerhet, dekadens. Ansvaret är mitt och jag duckar inte.

Crunch, crunch. Man kanske skulle operera in ett inre (grill)chip för att slippa bry sig om trivialiteter. Men det går nog inte.

Jag körde hem genomskådad av sommarens glans av regn och stillhet genomskådad av månen.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

21 tankar om det 21:a århundradet

Tranströmer; Sorgegondolen, Från juli 90

Synonymer.se

Post scriptum:

Hela blogginlägget står över satans påfund (som påståenden huruvida någon sorts krokar skulle ha något som helst med ost att göra alternativt att något annat företag än OLW kan tillverka produkten).

Detta är det tusende inlägget på bloggen. Tänka sig.