grus i dojjan

Jag läste om en intressant övning för att testa sitt minne. Den handlade om att fundera över huruvida man minns bäst bakåt eller framåt. (Va, kan man minnas framåt?!) Vidare, så här mitt i semesterns meditativa tillstånd, grunnar jag över två citat. Det första är från boken Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams och lyder Hemligheten med att flyga är att kasta sig till marken och missa. Det andra tillskrivs den grekiske filosofen och matematikern Arkimedes (287-212 f.v.t) och lyder Om man vill rubba världen behöver man en fast punkt.

En gång en gravid kvinnas (från Östermalm) badplats

Jag har just kommit ut på bryggan i Halsvik för att morgonbada när någon vill växla några ord. Är det bloggaren? Jajemän, i egen hög person svarar jag vänligt men aningen ironiskt. Jag kände Anita, fortsätter personen, för hon var syssling med min man. Hon ljög för mig, din mamma. Visste du det? När min man och jag träffades var jag sjutton år och han bara femton men han sa att han var sjutton och uppmanade Anita att säga det samma och det gjorde hon. Men det blev ju ett bra äktenskap ändå.

Vi åker och badar på Vargö en fridfull sommardag. Ön är naturreservat och mina förfäder har ibland använt den som någon sorts servitut för jordbruk. Vargö alltså – men utan Daniel. För att det där ska bli någorlunda begripligt måste jag upplysa en potentiell läsare om att min vän Daniel Vargö var en av mina närmaste vänner under gymnasietiden i Falun och studierna i Uppsala. Numera ses vi inte så ofta som vi borde men när vi väl gör det finns fortfarande det där kittet, kittet som människor som kommit varandra riktigt nära delar. Ofta, men inte alltid, kommer det sig av gemensamma upplevelser under formbara år. Att ha tillgång till sådana människor senare i livet är viktigt. Det ger riktning och perspektiv både bakåt och framåt. (Jag kan för övrigt nämna två andra i det kompisgänget. Jerker Segelman med ingen annan koppling än det i sammanhanget Göteborgshumoristiska namnet och Claes Westman vars pappa var sjökapten tillsammans med mammas kusin Bernt Eriksson från Styrsö.)

Undertecknad och Vargö 2018

Jag har precis börjat släktforska och är helt fast. Hittills har jag funnit att släkten bott på Styrsö sedan åtminstone sedan sent 1500-tal.

(En släkting, kyrkvärden Lars Nilsson föddes på Styrsö 1666 och gick ur tiden blott trettioåtta år gammal 1704 – alltså innan dagens kyrka uppfördes. Höll han i sitt värv till på sydsidan av ön där en föregångare till dagens kyrka stod? Och karln måste ju haft föräldrar, varifrån kom de? Så många frågor. Det verkar också vara en del bidrag till släktträdet från norra skärgården, exempelvis Hönö och Öckerö. Här på Styrsö sägs det att det är svårt att komma längre tillbaka än till 1600-talet då en präst förliste tillsammans med kyrkoböckerna.)

Undertecknad och Vargö 2024

Men hur hänger detta ihop med Daniel (och) Vargö? Tja, allt hänger ihop. Daniel berättar att hans farfars bror, en söderkis, gjorde en kvinna från Östermalm gravid vilket inte ansågs acceptabelt. De rymde till Vargö i Göteborgs södra skärgård varefter han tog anställning på ett fartyg och slutligen hamnade i USA. I staterna bildade han en ny familj och antog namnet Vargö och det gjorde även Daniels farfar. Barnet, som hette (eller kallades) Krutte, som utan egen förskyllan var upphovet till dramat blev bortadopterat men sökte sedermera upp släkten. Han är grundaren av bandet Grus i dojjan. Han har nu gått ur tiden. Undrar förresten hur det gick för kvinnan från Östermalm, tänker jag medan jag tar ett dopp i Vargös södra lagun.

Vargö södra

Vi tar farväl efter morgonbadet och samtalet på bryggan och tankarna vandrar bakåt och framåt. Tänk att ett bra, livslångt äktenskap kan starta med en lögn. Vilken underbar dag det var på Vargö, förresten. En dag att minnas. Och tänk så många minnesvärda dagar jag upplevt med Daniel, i höst ska jag försöka träffa honom igen. Han utgör, liksom ön vars namn han bär, en fast punkt. Jag har tur, filosoferar jag vidare, som i Styrsö har har en fast punkt från vilken jag kan kasta mig till marken och missa. Jag tittar ut över havet igen. Tänk att stranden bortom haven, den som nu heter Amerika, för miljoner år sedan låg så nära att man kunde se den med blotta ögat.

Även om jag inte bor året runt på Styrsö har min släkt sannolikt gjort det. Kittet till förfäder utgörs av en plats man delar, förvaltar och älskar. Ännu vet människor här att min mamma hette Anita. Ännu blickar jag ut över Halsvik. Ännu bloggar jag trots att det blev omodernt för över ett decennium sedan. Kanske är företeelsen släktforskning ett bevis för att minnet mäter bakåt. För det är sant: det är emellanåt jobbigt att vara på Styrsö på grund av alla minnen människor och händelser lämnat efter sig. Ett annat sätt att testa minnet är den där övningen jag nämnde i början, uttryckt genom tanken att om jag badade vid bryggan i Halsvik för ett år sedan eller om jag gör det om ett år.

Jag avslutar med, för den som så önskar, en liten film om färden från Vargö till Halsvik. En bra dag. En av alla dessa dagar. Klicka här.


Fantasi.

Min mammas morfar, fiskaren Viktor Johansson, fick i uppdrag att i sin båt ta en gravid kvinna från Stockholm och hennes manliga sällskap. Inget ovanligt i det, ständigt förekom barn i oäkta säng. Paret hade anlänt till Styrsö Tången med ”stånka från stan och skulle nu vidare till Vargö där de fått löfte att hyra en liten stuga. Senare fick Viktor höra att kvinnan som brukade bada i den vackra lilla viken på öns södra sida utvandrat till Amerika.



Musik:

Same old story

Domine


Källor:

Danielsson: Handbok för medborgare i universum


Post scriptum: Det kom ett mail med information om vad som hände med kvinnan från Östermalm med släktens tillstånd publiceras det här:

Krutte

Sommaren 1995 gjorde jag slag i saken med att börja leta efter min storebror. När jag var 20 år, berättade Mor att jag hade en storebror. 1940 blev hon gravid och fadern var Kurt Vargö. Han for i väg till USA och lämnade Inga kvar och sa dessutom, att han inte kunde få barn, vilket uppenbarligen inte stämde. Han fick nämligen en dotter och en son i USA också. Mormor skickade mor till Dalarna för att hon skulle låta magen växa utom synhåll för släkt och vänner. Där bodde hon inneboende hos ett äldre par och var väldigt ensam. 

I maj 1941 födde hon min storebror. Hon ammade honom i två månader. Hon hann döpa honom till Bo Christer. Sedan var hon tvungen att adoptera bort honom. Mormor, som själv hade fött sitt enda barn utom äktenskapet kunde på inga villkor acceptera att hennes dotter skulle gå igenom samma upplevelser som hon hade gjort. Mormor lyckades till och med få mor placerad på Beckomberga mentalsjukhus, för att hon menade att hennes dotter inte var psykiskt tillräknelig, när hon absolut själv ville ta hand om sin lille pojke. Efter ett par dagar på Beckomberga med diverse undersökningar kunde man konstatera att hon inte hade några som helst tecken på att behöva vård, varför hon skickades hem och då var Bo Christer redan bortadopterad till paret Hedberg i Hälsingland. Karl-Urban (”pappan”) var styrman på stora båtar. De skilde sig så småningom och Bo Christer växte upp hos sin mamma, Miriam, som så småningom hamnade i mjölkaffären i Bromma.

Jag tror att jag ringde nästan 30 olika pastorsexpeditioner, innan jag i augusti 1995 fick klart för mig att min bror bodde i Malmö, hade ett reklamföretag och dessutom delvis livnärde sig på musik. Alla i familjen spelade och sjöng och det kändes så rätt och härligt att vår bror också musicerade. 

Det visade sig att Krutte hade fru och tre barn. Plötsligt blev det på riktigt! Jag hade en storebror! Han fanns i Malmö! Men jag fick inte kontakta honom. Du får absolut inte ta kontakt, Lotta, sa mor. Jag var tvungen att skriva på papper i samband med adoptionen och där lovade jag att aldrig någonsin ta kontakt med min son!

Så var det på den tiden. Men bara drygt en månad senare fick mor ett brev från Krutte som skrev: När min mamma dog för några år sedan, hittade jag papper, som visade att jag var adopterad. Det visste jag inte! Jag började då leta efter min far. Till slut hittade jag honom i USA. Han var inte längre i livet. Nu har jag hittat dig och tror att du är min mor och i så fall har jag fyra syskon. Det skulle vara underbart att få träffa er. Jag har vuxit upp utan syskon. Men kanske har du inte alls berättat för dina barn.

Mor blev så lycklig. Min mamma har alltid varit en glad, utåtriktad och social människa. Ändå märkte vi ”barn” att något tungt lyftes från hennes axlar efter brevet från Krutte. Det bestämdes att vi alla skulle träffas i december hos oss i Steninge – Krutte och hans nuvarande fru, Ulla, Kruttes tre barn, Sofie, Johan och Emil, Christian och Marika med Pidde och Hanna, Anna-Nora och Bill med Maja och Gustav, Ditte och PeO och jag med Malin och Lena.

Men innan dess hade Krutte och jag kontakt. Vi skrev och berättade för varandra vad vi hade gjort tidigare i livet. Jag berättade bland annat att jag hade gjort text och musik till ett TV-program för barn, som hette Kartongcirkus. Krutte berättade, att han hade gjort ett TV-program för barn, som hette Den konstiga kartongen. Så märkligt! Och det skulle dyka upp fler märkligheter så småningom.

En oktoberdag 1995 skulle jag hålla föredrag på konserthuset i Malmö. Jag var engagerad av organisationen Kvinnor kan, ett event som turnerade i Sverige och där jag var med under tre år. Inför eventet i Malmö frågade jag Mor, om hon hade något emot att Krutte och jag träffades i Malmö, innan vi skulle träffas i Steninge till jul allihop. Det hade hon inte alls och Krutte sa, när jag ringde honom: Klart att vi ska ses! Vi ska ses och snacka gamla minnen! Sådan var Krutte, alltid glad och positiv och med sköna, roliga idéer och förväntningar.

När jag var klar med mitt föredrag där i Malmö, var det paus i eventet och utanför portarna till konserthuset stod många ur publiken och njöt i höstsolen. Flera av deltagarna ville prata med mig, när de såg mig komma ut genom de stora dörrarna på väg till min storebror. 

Men jag hade bara ögon för en guldgul Peugeot 205, som stod på gatan. Det kändes hur naturligt som helst att krama om Krutte och vi åkte hem till Ulla, som hade lagat till en god måltid. Precis som alla mina syskon var Krutte också duktig på att laga mat. Själv har jag blivit bortskämd med en man, som älskar att laga mat, så efterrätter och bakning har blivit min tacksamma lott i hushållet. 

Krutte visade gamla fotografier, de som fanns kvar efter branden i Åkarp, då hela hans hus brann upp. Vi pratade, frågade, berättade, grät och skrattadeända tills det blev dags för mig att ta tåget hem. Från första början kände jag så starkt, att Krutte var en av oss.

Innan vi alla skulle ses i Steninge till jul, hann också Anna-Nora och Ditte träffa Krutte. Han och hans orkester, Grus i Dojjan, hade i många år traditionen att spela på en stor lokal i Mellbystrand. Dit åkte Anna-Nora och Ditte för att lyssna på Gruset och för att få träffa Krutte.

Många år senare – drygt 20 år –  skulle jag återförenas med min syssling från Laxvik, som vid det laget hade hunnit bli biskop – Bengt Wadensjö. Det visade sig att Bengts dotter, Sofia, var gift med Figge, vars pappa bodde i Mellbystrand och ägde lokalen, som Gruset spelade i år efter år. De kände naturligtvis varandra – Krutte och Figges pappa.

Det blev dags för träffen i Steninge. Den blev mycket glad och känslosam. Krutte hade med sig en liten väska med munspel stämda i olika tonarter. När vi bad honom spela något, valde han ut ett av munspelen, blåste över hela klaviaturen (eller vad det nu kallas för på ett munspel) och frågade Kan ni den här? Och började spela En gång jag seglar i hamn.

Det var den sången, som fanns på Alice Babs skiva – den som Far hade gett till Mor, när hon låg på BB med tredje barnet och Far just skulle åka iväg på en affärsresa. Den här ska vi sjunga och spela tillsammans, när jag kommer hem, Inga! sa Far och reste till Åmål. Det var vinter och halt. En lastbilschaufför kunde inte få stopp på sin tunga bil, som sakta gled nedför gatan och rakt på Fars Volvo, en PV 444. Han hade just parkerat och var på väg att stiga ur sin bil, när den tunga lastbilen gled på honom. Far kom aldrig tillbaka. Ja, den sången kunde vi förstås allihop utantill – varenda vers – och stämde in med tårar i ögonen.

När vi så småningom började bläddra i livets alla händelser frågade Christian Men Krutte … då, när du och jag spelade med i  ”Styrman Karlssons flammor” på Stadsteatern i Malmö … var vi bröder redan då? Sedan upptäckte vi den ena anknytningen efter den andra:

• Krutte och hans orkester har varje år inlett Malmöfestivalen, som hade premiär 1985. Ett år skulle Malin och hennes dansgrupp, Matimbo, dansa på scenen. Inte visste Malin då, att det var hennes morbror som informerade henne och hennes danskollegor: Ni kan vänta här i kulisserna tills jag har presenterat er. Sedan välkomnar jag er in! Och inte visste Krutte då att det var hans systerdotter som han presenterade för publiken.

• Clary heter en god vän till mig. Vi blev goda vänner, när hon många gånger engagerade mig till föredrag i Skåne, där hon bor. När hon första gången hämtade mig på flygplatsen i Helsingborg började vi i bilen på kvinnors vis berätta för varandra om våra liv. Hon berättade, att hon och Claes hade en biologisk son och en adopterad. Jag sa då precis som min mamma …  och så berättade jag om min storebror och hur vi hade hittat varandra. Du menar väl inte Krutte?frågade Clary och kastade en nyfiken blick på mig där hon satt bakom ratten. Det visade sig att hon och Krutte hade gått i samma klass, när de utbildade sig till fritidspedagoger.

• Mor bodde många år i Haverdal men när hon fick tillbaka Krutte bodde hon på ett äldreboende närmare Halmstad. När hon ännu bodde i Haverdal hade hon haft sin son nästan snett över gatan utan att veta det. Krutte och Ulla hade nämligen en sommarstuga i Haverdal. Både Mor och vi syskon, som bodde i trakternakring Haverdal på sommaren, hade i många år handlat i samma affär som Ulla och Krutte.

• När Krutte ännu hade sin reklambyrå kvar, han skicka en bok till Mor och la paketet i receptionen till reklambyrån. Det hör till saken att han där hyrde ut ett rum till Ulf Rodelius, som spelade fiol i Malmö Symfoniorkester och använde rummet till att öva i. När Ulf såg paketet till Inga Moberg, undrade han vad Krutte hade för förhållande till henne. Själv hade han nämligen haft hennes barn (Christian och mig) till lekkamrater, när vi hade sommarstuga i Frösakull och bodde granne med familjen Rodelius. Då sa Krutte till Ulf, att han skulle sätta sig ned, så skulle han få höra …

• I Malmö hade Mor en kär väninna, Ulla Kittel, mor till Georg, som jag berättat om tidigare i boken och som PeO och jag fortfarande umgås med. När den största spänningen med återträffen med Krutte hade lagt sig, ringde Mor och berättade för Ulla, att hon hade fött en son för många år sedan men att han av olika skäl hade bortadopterats. Ulla blev väldigt tagen. Efter en stund började väninnorna prata om annat och Mor frågade Ulla, om hon brukade delta i Malmö-festivalen. Ulla svarade Oh ja! När den inleds, så tar jag cykeln och kör ned till Stortorget och lyssnar på en jättebra orkester som heter Grus i Dojjan. Och min favorit, det är han som spelar munspel! – Det är min son, Ulla! Det är klart att Ulla blev mållös.

• Innan Krutte började söka efter sin mor, försökte han hitta sin far, Kurt Vargö. När han fick veta, att han inte längre fanns i livet, hittade han sin farbror, Gunnar Vargö, i Borrby. Krutte åkte dit och satt i farbroderns kök och pratade. Efter en stund frågade Krutte hur farbrodern trivdes i Borrby, om grannarna var trevliga. Javisst är de trevliga. Här bredvid bor ett äldre par. Hon är glad och trevlig men han verkar knepig.  Inte visste vare sig farbrodern eller Krutte att den glada trevliga grannen var Mor – KruttesMor! Den knepige gubben, som hon hade sommarstället ihop med där i Borrby var Olle. 

• När Bosse Larsson var programledare för Allsång på Skansen, var Grus i Dojjan där och spelade vid två olika tillfällen. Efter programmet gick hela gänget till Freden och tog ett glas. Då kom Krutte att sitta bredvid en kille, som var Bosse Larssons ”Allt-i-allo”, Gunnar Vargö, men ingen av de två visste då, att Gunnar var Kruttesfarbror.

• Vid samma tillfälle som Krutte besökte sin farbror Gunnar i Borrby, kom de att prata om familj och arbete. När Gunnar fick höra, att Krutte spelade munspel, berättade han om en trevlig kille, som han hade träffat på Skansen och som också spelade munspel och som kom att sitta bredvid honom på Freden efter programmets slut Det var en jättetrevlig kille, sa Gunnar. Då sträckte Krutte fram näven och sa Det var jag!

• Som jag tidigare berättat hade både Krutte och jag gjort TV-program för barn. Krutte – Den konstiga kartongen och jag Kartongcirkus.

• Alldeles i början av boken berättade jag om mjölkaffären i Bromma, där Mor handlade ost och mjölk. Inte visste mor att det var Kruttesadoptivmamma hon handlade av och att Krutte då förstås fanns i närheten.

Vi hade haft många anknytningar utan att veta. Och vi fick 27 härliga år med Krutte. Ulla och Krutte kom på min 50-årsfest på Bergendals Herrgård och till sommaren som följde (1996) hade Krutte den underbara idén att Gruset skulle spela i trädgården i Steninge och vi skulle ta inträde, som kunde täcka orkesterns resa, övernattning och mat. Då blev Grus i Dojjan i stället Gruset i Gräset under våra konserter i trädgården.

Vi fortsatte med sommarkonserterna i vår trädgård i 22 år. Av dessa hann Mor vara med många somrar, innan hon dog 2010.

Tillsammans med våra barnbarn ordnade vi med fiskdamm och lotterier för barnen, som kom till trädgårdskonserterna. Barnbarnen älskade att stå i ”kassan” till biljettförsäljningen och när de blev större, sålde de hembakta bullar och kakor och läsk. Våra sommarkonserter blev populära och till slut kom över 100 personer för att sitta i gräset och lyssna och äta sin medhavda matsäck – ofta vin och kyckling. Vi dansade i gräset till flera av låtarna. Många av våra vänner från Stockholmstrakten kom och lyssnade och ordnade med övernattning. Gabi och Jürgen och barnen och barnbarnen kom också och njöt av musiken. Vilka fantastiska somrar och underbara minnen!

Efter en kort tids sjukdom avled Krutte i september 2022. Vi miste vår storebror. I nästan 27 år fick vi ha honom.

Stressbaljan

Missförstånd. Vi tror och tänker lätt (för) mycket. Ofta, för det mesta, har iallafall jag fel. Undrar vad jag kan lära mig av den insikten?


Ibland tänker jag mig tillvaron likt ett spädbarn som plaskar runt i en balja. Stressigt och intensivt.

Malins pappa träffade Ragna på Minas studentmottagning. För mig var det ett möte jag var lite spänd inför. Har man ens en svärfar förresten, när vederbörandes dotter inte längre lever. Kan man ha två svärfäder?

Min körkompis Maria hörde av sig. Hon och hennes man skulle ut och paddla i Kosterhavet och undrade om jag visste någon bra plats att lägga i kanoten. Lite villrådigt hänvisade jag till Strömstads turistinformation.

Mammas kusin Sylve har sedan en tid gått i pension efter ett liv som däcksman på Styrsöbolaget. Nyligen gjorde han dock ett inhopp på grund av personalbrist. Så mötte jag honom när han, till omgivningens förfäran, ropade strängt från fördäck att jag skulle hålla mig och ongera (barnen) väck tills folket gått i land.

en liten übermench

Våren 1943 lämnande en 36-årig, deltidsarbetande sekreterare in ett barnboksmanus till Bonniers. Manuset refuserades. Möjligen var orsaken följebrevet där författaren beskrev huvudpersonen i berättelsen som ”en liten übermench i ett barns gestalt inflyttad i en helt vanlig miljö”. Boken handlade om ett barn som var helt oberoende av vuxna tack vare sin styrka och kappsäck med pengar vilka ger henne möjlighet att leva sitt liv ”ackurat som det roar henne”. Författaren anspelade även på filosofen Bertrand Russell som hävdade att det främsta draget i barndomen är viljan att bli vuxen och strävan till makt. Pippi. Om inte alla så åtminstone väldigt många har en relation till henne. Föräldrar identifierar sig med hennes pappa och barn med henne.

Det är lätt att gå upp i spinn, i synnerhet på semestern. För mycket tid är en lyx men leder ibland till att jag övertänker saker. Krav att hinna det och det, oro för det ena och det tredje. Ofta, nästan alltid, handlar det om barnen. Att dela huset med fyra tonåringar är ovant. Man framstår lätt i sin strävan att balansera sin livstil med deras som något av en farbror Melker. Det gäller, brukar jag påminna mig, att komma så långt i sina insikter att man plockar fram sin inre Pippi Långstrump. Detta ska inte tolkas som ett i lika delar patetiskt som fåfängt försök att vara down with the kids.

Så här års lämnar jag ogärna ön. Det är precis som mamma på sin tid. Inget fick/får störa de dyrbara veckorna på Styrsö. Göteborg lockar inte, inte resten av västkusten heller. Men nu förhåller det sig på det viset att min äldsta dotter sommarjobbar på restaurang Lotsen på grannön Vrångö. Där har jag otroligt nog aldrig satt min fot (inte så otroligt egentligen, givet nyss förda resonemang, jag har under alla år enbart besökt Brännö, Sjumansholmen och Donsö i Södra skärgården) men när Patrik och Anna i veckan hälsade på oss åt vi en lunch hos Mina på Lotsen. Resan gick av sin stapel med Styrsöbolaget och det var alltså däcksman Sylve som hälsade oss välkomna ombord. Efter att kärvänligt läxat upp mig och påpekat att man minsann tar egen båt den korta sträckan berättade han att många turister redan rest till ”Wrong island” (Vrångö). Jovisst, upplyste han mig på sitt karaktäristiska vis, vi har redan kört ut en stressbalja (slang för direktbåt med badgäster).

Sylve med kollega. Foto: Ronald Macke (beskuren)

Minnen sköljer över mig likt svallvågorna från Vesta. Jag sommarjobbade i kafeterian på Styrsöbolagets båtar och sålde även biljetter under några lyckliga somrar på 1990-talet. Då skulle alla ut och bada på Vrångö – sand och klippor, det bästa av två världar, som jag klämkäckt ropade ut i högtalarsystemet på Saltholmen vilket fick en kärv sjöbuse att kalla mig ”mikrofonbög”. Min dolda agenda var att styra bort schlonkarna (badgästerna) från Styrsö. Minnen. Det lustiga är att det alltid var vackert väder, solen sken hela 1980- och 90-talen. Eller hur? Numera regnar det ständigt.

Numera

Det kanske inte var en helt lyckad formulering av Astrid, det där med übermench, givet att andra världskriget pågick. Men Pippi lär oss samtidigt att inte ge upp. Efter att först ha blivit refuserad av Bonniers gavs boken om Pippi Långstrump ut av Rabén & Sjögren 1945 och blev en omedelbar succé. Skulle man fråga någon av de inblandade på Bonniers skulle de säkert ansett det skedda som ett missförstånd.

Jag lär mina döttrar att det är bra och viktigt att arbeta även om det emellanåt är jobbigt. Det är värdefullt att tjäna sina egna pengar och inte bli beroende av någon annan, exempelvis en framtida partner. Pengar är inte viktigt i sig men ger frihet. Bli aldrig beroende av någon annan, säger jag. Sträva efter oberoende tillsammans med någon du älskar. Ni är världens starkaste tjejer och mitt jobb är att hjälpa er att fortsätta vara det. Men även om jag önskar att så vore är jag inte Pippis pappa. (Inte Pripps pappa heller.) Också det är ett missförstånd. Jag är bara en helt vanlig pappa. En bland många.

Inte Pippis eller Pripps pappa

Inte är Sylve sträng, inte. Det är en missuppfattning. Han är en godmodig själ. Rejäl, vänlig. Inte alls så argsint som omgivningen i förstone kan frestas att tro. Lite som morfar, faktiskt. Det förstår alla snart. Vi fortsätter slänga lite käft ombord på båten och skrattar gott.

Maria hörde snart av sig igen och berättade att hon nu förstod varför jag inte kunde vara behjälplig med koordinater. Det finns ju flera Styrsö! Ja, minst tre faktiskt. Två på västkusten och en på östkusten. Samtidigt finns det bara ett Styrsö. Det måste vara någon form av missförstånd, alltihop.

Jag pratade i telefon med min gamle svärfar. Jag tycker du ska hålla i Ragna hon verkar bra, sa han. Du vet, det har gått fem år och man kan inte sörja hur länge som helst. Dessutom är det roligare att vara två i livet. Det finns tillfällen man bör lyssna, tänker jag, och detta var ett sådant. Du är son i huset, fastslog en gång Malins mamma – oavsett vem du lever med. I sommar har jag träffat Ragnas föräldrar. Ju fler bra människor som finns i livet, desto bättre.

När spädbarn badar är det möjligen stressigt för omgivningen. Huvudpersonen är djupt inne i sin lek. Snart nog vill barnet, enligt både empiri och Russel, styra sitt eget liv. Att bygga upp sin styrka och skaffa sig en kappsäck med pengar underlättar. Det visste förstås den 36–åriga, deltidsarbetande sekreteraren Astrid.


Björn Natthiko Lindeblad lär oss inställningen att man alltid ska utgå från att man kan ha fel. Jag har fel mest hela tiden. Så jag slutar tro och nöjer mig med varats olidliga lätthet.

En av Styrsöarna


Musik:

Sweet like this

V’adoro pupille


Relaterade blogginlägg

Vesta in duplo

Dront och schlonk (Viktor, se hit)


Källor:

Berggren, Landet utanför del 3

Bältdjurslampan (Stilla ro och nära)

Far ska vila i familjegraven på Styrsö. Hit till ön kom han för att presenteras för mormor och morfar i början på 1960-talet och allt sedan dess har han älskat att återkomma. En av de första sakerna han la märke till hos sina blivande svärföräldrar må ha varit bältdjurslampan. Nu gör pappa sin sista resa och han gör det åtföljd av lampan.

Min yngsta dotter vill ibland prata allvar. Numera handlar samtalen om nervositet inför gymnasiet men också om hennes mamma. Pappa. Kommer jag få några kompisar på gymnasiet? Mamma hade ett så vackert leende. Det var jobbigt på sjukhuset men bra att jag ibland sov över där med henne. Det kom väldigt många på begravningen. Jag tyckte synd om dig då, du var så ledsen när du bar ut kistan. Tunga, viktiga frågor. Jag lägger undan boken jag för ögonblicket läser och säger att jag ska berätta för henne om bältdjurslampan. Denna lampa lämnar ingen oberörd. Detta är ett ovedersägligt faktum. Fy, vilken obehaglig lampa utbrast exempelvis flickornas morbror Johan nyligen när han var på besök. Mer omtvistat är möjligen påståendet att vissa varelser blir lampor medan andra framlever sina dagar på mindre upplysta sätt.

Emellanåt är tillvaron skrämmande. Vid vissa tillfällen gör man bäst i att rulla ihop sig till en boll för att därefter manövrera efter förmåga i livets stora utförsbacke. Det är (vilket möjligen också får tillfogas avdelningen tveksamma utsagor signerade undertecknad) bättre att ha en hård utsida och mjuk insida än tvärt om. Men man behöver faktiskt emellanåt vara hårdhudad. Då och då behöver man dessutom byta kontakt för att kunna tända lampan via ett nytt elsystem. Eller annorlunda uttryckt: var sak har sin tid.

En av de mer bisarra föremålen i möblemanget under min uppväxt var bältdjurslampan. Många tycker att den är lite läskig, och numera kan man med visst fog ställa sig frågan huruvida dylika saker kan räknas till vad som kan anses vara acceptabel möblemangscomme-il-faut, medan andra älskar den. Levande bältdjur finns bara i Amerika. De är både mjuka och hårda och aktiva på natten. Dessutom kan de hålla andan i upp till sex minuter och vid fara rulla ihop sig till ett klot varvid skalet fungerar som en sorts inbyggd cykelhjälm. Jag tror faktiskt inte att morfar någonsin begrundade cykelhjälmars beskaffenhet men en gång i mitten på förra århundradet såg han, kanske på en rörig marknad i Buenos Aires, en konstig lampa han gillade och köpte med sig hem till mormor. Vad hon ansåg om den är inte känt.

Jag vet inte detta med marknaden i Buenos Aires med säkerhet men förmodligen köpte han den någonstans i Argentina och eftersom båten hade den staden som destination (några längre resor in i landet under permission har jag inte hört något om) verkar antagandet rimligt. Att morfar ”seglade på Argentina” samt det faktum att bältdjuret endast återfinns från de norra delarna av Argentina till södra USA talar också för denna slutsats. 

Pappa och morfar. 1960-tal.

På Styrsö lyste lampan sig igenom min barndom tills den genom arv efter morfar 1996 hamnade hos mina föräldrar i Falun. Efter att pappa nyligen lämnat oss enades jag och Viktor om att den borde återbördas till Styrsö. Likt en komisk detalj i Star Wars tronar den nu åter i huset i Halsvik. Tyvärr går den på grund av ålderdom inte att ansluta till dagens elsystem men Amanda har lovat att uppdatera den. Ett hedersuppdrag – det verkar minsann vara allvar mellan de unga tu. Ety bältdjurslampan lämnar ingen oberörd.

De unga tu

Min stund på jorden är nu så långt kommen att jag har perspektiv. Medan minnen från ungdomen och studietiden sakta bleknar och flickornas barndom känns allt mer avlägsen händer allt och inget. Livet är inget för amatörer, samtidigt inte något att ta för givet. Jobbiga och ljuvliga minnen blandas och formar mig till den jag är: något av en mänsklig bältdjurslampa. Vet du, avslutar jag berättelsen. Man klarar allt. Eller åtminstone väldigt mycket. Ät, sov och motionera så fixar det sig. Genom en, när så behövs, lite hårdhudad inställning och fungerande inre lampa slår man världen med häpnad. Ibland, när tillvaron är obegriplig, är en bra grej att bara hålla andan och räkna till sex. Och befinner du dig i en främmande hamn – leta efter den konstigaste fyren. Där står ofta äkta vänskap att finna.

Sakta bleknande. Foto: Marcus Nadelius

Okej, pappa. Hon stannar till innan hon går. Tvekar lite. Så kommer något ytterligare hon vill säga: Det är bra att du träffat Ragna, pappa. Väldigt bra. Så försvinner hon iväg till sitt rum och skärmarnas oändliga värld medan jag tänker för mig själv att jag ska visa Ragna bältdjurslampan nästa gång hon kommer till ön. För även om inga potentiella svärföräldrar längre finns kvar sjöng hon så vackert på pappas begravning. Det, samt det faktum att bältdjurslampan inte lämnar någon oberörd, borde väl sluta någon sorts cirkel.

Väldigt bra

Allt är förvisso förgängligt. Men bältdjurslampan fanns innan jag och kommer sannolikt finnas kvar efter att jag lämnat. Det känns trösterikt. Till sist denna kväll när dessa rader skrivs tänker jag att elsystem kommer och elsystem går, blott bältdjurslampor för evigt består. Det känns trots allt bra att de anlände ön tillsammans, pappa och bältdjurslampan. De som träffades för så många år sedan.



Musik:

Ljuset på min väg

Loch Lomond

Stilla ro och nära


Källor:

Wikipedia (bältdjur)

bild 157: såpbubblor

Tvång, drömmar, mer tvång. Livet. Googlar man på såpbubblor får man massor av träffar. Av det drar jag slutsatsen att såpbubblor är viktiga. Jag brukar, lite dumdrygt måhända, säga att vi människor är som såpbubblor: vackra, flyktiga och plötsligt borta. Vad som händer med såpbubblan efter att den försvunnit ägnar jag inte överdrivet mycket tankemöda. Det är mer bubblornas ömtåliga, majestätiska och oerhört vackra svävande genom kosmos i detta nu som intresserar mig.

”Lägg av”

Sms är engelska och betyder short message service. Ett till synes bra kommunikationssätt. Men vart (var indikerar läge och vart riktning) har vi gått sedan tiden med mess? Vi befinner oss alltid på första sidan av en väldigt intensiv berättelse. Tills vi befinner oss på sista sidan. Berättelsen kan nog inte återges via korta meddelanden men vår kommunikation utgör en del av den.

Saker och pengar går att ersätta. Inte tid. Jag bläddrar i analoga album och reser tillbaka till när flickorna var små och människor i min närhet levde. Det är den funktionen gamla bilder fyller. Korta meddelanden från förr som stämmer till eftertanke.

När världen var lite tryggare

Jag lyssnar sällan på sommar i P1. Men Birgitta Ohlssons program ville jag inte missa. Det drabbade mig mitt i solarplexus. Jag har träffat Birgitta några gånger. Bland annat lyckades jag inför valet 2014 få henne att besöka min skola. Hon är mycket inspirerande. Tillsammans med Bengt Westerberg och Annie Lööf är hon mitt politiska föredöme. Men det var inte hennes resonemang om liberala värderingar jag tog med mig från programmet. Nej, det var mer när hon pratade om sin familj som en gång, antagligen alldeles för tidigt, kommer att mista sin mamma och fru som jag kände tårarna komma. Den upplevelsen delar jag med henne. Eller kanske snarare med hennes man. Fast mitt perspektiv är lite annorlunda. Det är en sak när man fått sin tid utmätt, en annan att veta att nu är det upp till mig, från och med nu är det bara jag. Känslan av övergivenhet, att det inte finns någon annan.

Fem år har gått. Fem viktiga år. När jag ser tillbaka på mina prioriteringar så förfasas jag. Vad har jag fyllt tiden med? Möten och arbete. Till vilken nytta? Det är ett privilegium att vara mina döttrars far och nog sätter jag dem främst. Men känslan gnager, kunde jag inte givit dem mer av mig medan tid var?

Jag blir allt mer avogt inställd till sociala medier vilket är något motsägelsefullt eftersom jag använder dem tämligen aktivt. Men all denna tid som går till att stirra i en telefon är förlorad. Alla missförstånd eller missriktade energier på reaktioner på människor man ytterst sällan träffar. Att synen på sanning blivit mer flytande. Tid är som budget, det handlar ytterst om prioriteringar.

Viktiga mess

Perspektiv. Innan speglar fanns var man tvungen att spegla sig i omgivningens reaktioner på sitt beteende. För inte så länge sedan kommunicerade man via brev. Dessa skrevs för hand, lades i kuvert och postades. Svaret kunde dröja minst en vecka, ofta längre. En gång läste jag sagor och sjöng godnattvisor för två små flickor, nu oroar jag mig för att inget ont ska hända dem när jag långt före dem går till sängs.

Jag stänger albumet. Öppnar telefonen. Den är full av såpbubblor. Full av människor som lever en stund till. Full av kärlek.

Birgitta entusiasmerade mig en gång att engagera mig politiskt. Nu påminner hon mig om livsglädje och om vikten av att prioritera. Det finns så många fantastiska berättelser. Berättelsen är vår egen största tillgång. Det gäller att inte fastna i andras. Jag blåser ett gäng såpbubblor över en surmulen tonåring och vi skrattar hejdlöst. Tvång, drömmar, mer tvång. Livet.


Post scriptum

Det kom en såpbubbla som drev åt mitt håll.

Hej Fredrik, hoppas du har haft en rolig studentvecka!

Jag ville bara skriva och tacka dig för att du var en otroligt bra lärare. Jag uppskattade jättemycket hur man fick välja ambitionsnivå och sen få en tydlig bild, genom betygskriteriedokumentet, hur det gick i kursen. Det var till stor hjälp för en person, som mig, som gillar att ha en bra översikt och ha allting organiserat.

Du och jag hade bara några enstaka konversationer själva men jag ser ändå upp till dig på många sätt. Du har alltid verkat vara så klok, vis, snäll, rolig, talangfull och bara rent av intressant vare sig det är saker från politik och samhället till sång, musik och kärlek. Jag såg alltid fram emot dina lektioner och tyckte alltid det var så intressant när du problematiserade saker i samhället jag aldrig någonsin lagt en sekund av tanke på eller när du delade med dig av erfarenheter från ditt rika liv. Talet du höll på studentlunchen knop ihop säcken så bra och inkapslade hur jag (och alla andra) uppfattar dig som person. Som en snäll, framåtblickande, glad, tröstande, trygg och vis man. Det var förövrigt det finaste talet jag någonsin hört och det fick en så manlig man som mig själv att fälla många tårar.

Jag hör kanske av mig i framtiden nästa gång något spännande i mitt liv händer som att jag står på Parthenon eller hör någon på en bal som sjunger om falukorv. Har också nyligen upptäckt din blogg och är väldigt taggad på att fortsätta läsa den. Hoppas du har det fortsatt trevligt på lugnet



Relaterade blogginlägg

Dotter i ljus

Om ett möte med Birgitta Ohlsson


Musik:

Welcome to the internet

Cherubino