november 2025 – Adolphson

Scalae Gemoniae

30 november, 202530 november, 2025av adolphson

Alea iacta est! Jag? Det må låta som en klyscha men jag såg det faktiskt inte komma. För hur osannolikt är det inte?

Scalae Gemoniae. Det är kanske lite magstarkt att jämföra mina politiska öden med en ökänd avrättningsplats i Rom under kejsartiden. Men det var faktiskt, hur märkligt det än kan låta, det första jag tänkte på när Anna-Karin Hatt avgick. Utjagad av trollen, vad det verkar. Och nu skulle jag snart själv kastas ut för trappan, tänkte jag. Eller självmant trippa ned för den. För så är det ju: alla mandat är till låns och återlämnas förr eller senare. Alternativet förskräcker. Jämförelsen med trappan i Rom ska visserligen förstås allegoriskt men man kan fundera över på vems villkor ett mandat återlämnas.

Scalae Gemoniae, eller Gemoniska trappan, var en avrättningsplats som sträckte sig från Palatinen (den av Roms kullar som beboddes av eliten) ner till forum. Trappan användes för avrättningar och skampåle. Under kejsarna Tiberius och Caligula användes den ofta och var i bruk i stort sett till Romarriket gick under i slutet av 400-talet. Kropparna efter de avrättade kastades ner för trappan till allmän beskådan. Att hamna på den Gemoniska trappan var förvisso ett grymt öde men det tog inte slut där. Bestraffningen innebar nämligen inte enbart döden utan också att kroppen förnedrades post mortem, alltså att den fick ligga kvar och ruttna eller för djur att knapra på. Efter en längre eller kortare tid släpades den bort med köttkrokar för att sluta som fiskmat i Tibern. Detta öde drabbade för övrigt kejsar Caligula efter det brutala lönnmordet på honom i hans eget palats. Så avskydd var han.

Jag trodde och tänkte att min tid som politiker skulle vara över efter den här mandatperioden. Kanske redan innan. Den demokratiska värnplikten skulle därmed vara genomförd och mandatet vederbörligen återlämnat. Jag tänkte att det finns saker jag inte skulle sakna. Som att aldrig hinna tänka en tanke till dess slut, att konstant oroa sig över tiden, att ständigt läsa handlingar och att ofta offra umgänge tillsammans med Ragna, vänner och barn, att ständigt förväntas ha en åsikt om vad det än må vara. Samtidigt kände jag tacksamhet för allt jag fått uppleva. Men slutet närmade sig, trodde jag.

Så avgick alltså Anna-Karin Hatt. Det har man som partiledare rätt att göra. Men skälen till avhoppet gnagde. Och ungefär samtidigt undrade nomineringskommittén om jag kunde tänka mig att bli kommunal toppkandidat för Centerpartiet inför valet 2026. Toppkandidat. Nummer ett. Kommunalrådskandidat. Jag var faktiskt inte beredd på den frågan och svarade genom tre motfrågor. Vill inte någon av my stars (Susanne eller Jenny)? Var kommittén enig? Vet ni verkligen vem ni väljer?

Svaren var nej, ja och ja. Den första instinkten var trots det att svara nej. Att bära det yttersta ansvaret – nej, det är inte för mig. Å andra sidan känner jag att jag har en mandatperiod till i mig. Annars kandiderar man inte. Men nummer ett? Det förpliktigar. Det innebär i teorin att jag måste vara beredd att bli kommunstyrelsens ordförande, kommunalråd och hela baletten. Inte sannolikt med tanke på opinionsläget men man måste vara beredd om valet trots allt går bra. Sedan känns det vemodigt för vi har jobbat bra ihop, Susanne, Jenny och jag.

Det känns också lite läskigt. Jag menar, jag är ju ingen excelarkskille. Jag är ingen strateg och jag ser mig inte ens som politiker. Min självbild säger mig att jag är en lärare som ofta sysslar med politik. Så frågan är relevant: är ni verkligen säkra?

Men det ligger samtidigt något ideologiskt rakryggat i engagemang, något jag ser i Centerpartiet – och verkligen uppskattar i denna de ofta krökta ryggarnas opportuna tid. Tänk att man frågar mig i detta läge. Det måste ju rimligen innebära att man faktiskt vill ha de värden som jag står för. Och det är ju bra (smiley). Ragna är lite tveksam. Hon tror dels att jag är för känslig och tycker dessutom att mitt yrke är viktigt. Dessutom vill hon inte bli en politikerhustru. Lite sent påtänkt, cheri. Även Malins ord ekade: jag ser dig agera i de stora frågorna, absolut, men är du en cykelställspolitiker?

Jag tänker att har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. Så det klart jag svarar ja. Ut på arenan bland de andra gladiatorerna går jag. Vill trollen hata mig ut på Gemoniska trappan så ger jag mig inte utan strid. Ett trappsteg i sänder tumlar vi ner, hatarna och jag, tills vi tar ett svalkande dopp i Tibern. Men jag är inte ensam. Jag har ett gott gäng omkring mig.

Jag har den största respekt för Anna-Karins beslut. Samtidigt: om ingen ställer upp vinner ju trollen. Jag har aldrig, återigen ursäkta klyschan, engagerat mig för att nå positioner. Så vill lokala Centerpartiet ha en medelålders man med känslorna på utsidan, som vissa politiska motståndare ser som en tråkig, predikande filosof och som andra vill kasta ut för Gemoniska trappan, en som inte vill blanda ihop utbildning med företagande, som gillar kultur, talarstolar men knappast excel eller skolkoncerners vinstutdelning så kanske jag bör lyssna på det.

Tärningen är kastad. Jag passerar Rubicon.

Musik:

Dreams

Somewhere Only We Know

Källor:

Holland: Dynastin

Historia, Personligt

Vallonstrecket

23 november, 2025av adolphson

Få se om du har vallonstrecket!

Jag släktforskar när jag inte har något bättre för mig. Det har jag emellertid ofta så man får nog påstå att jag är något av en släktforskarperiodare. Men det är fascinerande. När man väl ger sig in i det förflutna försvinner tid och rum. För visst har man att brås på. Det har alla. Särskilt brås jag på en släkting på morfars sida: Jacob Olsson från Hästekälla. Dessutom har jag hittat högadel, samer och valloner.

Det finns enligt gammal folktro en sägen om “vallonstrecket”. Det är ett födelsemärke eller streck på överarmen som ska vara ett kännetecken för vallonättlingar. I släktforskningen syftar begreppet på att vallonättlingar ofta kan följa sin linje tillbaka till en viss invandrad person, men att det ofta tar slut där – ungefär som en vägg i forskningen. Orsaken är att när vallonerna kom till Sverige under 1600-talet för att arbeta i järnbruken så registrerades de ofta bara med förnamn eller förvanskade efternamn, vilket gör det svårt att spåra dem längre tillbaka i Belgien eller Frankrike.

Men just idag när Centerpartiet håller nomineringsstämma är det Jacob Olsson jag tänker på. Han föddes 1679 på gården Hästekälla i Morlanda socken, Orust, Bohuslän, och han dog 1738, på samma gård som han föddes. Däremellan hann han med mycket. Han blev tidigt nämndeman i häradsrätten, omkring år 1702, och tog över sin pappas plats i lokalsamhällets styre. Han verkar varit duglig eftersom han fick förtroendet att representera Orusts och Tjörns härader i bondeståndet vid flera riksdagar under åren 1710-1723.

Riksdagen 1720 var särskilt viktig. Efter Karl XII:s död 1718 och Ulrika Eleonoras abdikation 1720 valdes hennes man Fredrik I till kung. Jag brukar lite elakt beskriva Fredrik I som regentlängdens Raskenstam. Hursomhelst, Jacob Olsson ledde bondeståndet under denna omvälvande tid, då Sverige gick in i den period som senare kommit att kallas frihetstiden. Han deltog, enligt källorna aktivt, i diskussionerna om hur makten skulle fördelas mellan kungamakten och ständerna. Fredrik I blev en påtagligt försvagad kung och så skulle det vara fram till 1772 när Gustav III genom sin kupp återinförde enväldet. Vid riksdagen 1723 var Jacob fortsatt en av bondeståndets ledande röster, men han blev inte återvald till talman. Efter sin politiska karriär återvände han till sitt liv som bonde och nämndeman i Bohuslän. Han avled 1738, 58 år gammal.

Men det var under 1720 han peakade. Det var alltså då Fredrik blev vald till Sveriges kung i kraft av hans ”betygade ömhet om fäderneslandet, stora kunskaper i krigssaker samt mångfaldiga andra härlige förmåner”. Villkoret var inskränkningar i kungamakten. Kungen blev beroende av riksrådets majoritet. Den nya regeringsformen skulle i över ett halvt århundrade bli ordningen för hur Sverige styrdes. Detta var inte nödvändigtvis bra för bönderna som ansåg sig tappat inflytande, särskilt eftersom de var utestängda från den del av riksdagen där de viktigaste frågorna avgjordes: det sekreta utskottet. Där avgjordes alla viktiga ärenden som angick krig och utrikespolitik ekonomi samt ”vad eljest tyst hållas bör”. Bönderna knotade och ville ha en starkare kungamakt som det varit före enväldet, på Gustav II Adolfs och Karl X:s dagar. Vad Fredrik tyckte om saken är inte känt men han misstänktes för att ha haft ett finger med i spelet. Saken ansågs så pass allvarlig att Arvid Horn beslutade att förebygga faran genom att hastigt avbryta riksdagen innan bondeståndet hunnit få något svar. De missnöjda bönderna kunde knappt förmås att infinna sig vid riksdagens högtidliga avslutning och endast några få av dem gick med på att skriva under riksdagsbeslutet.

Det finns som alltid något att lära sig av detta. Förr eller senare har man spelat sin roll och tiden sprungit ifrån en. Detta gäller oavsett om man är lokal centerpolitiker, bondeståndets talman eller enväldig monark. Jacob återvände efter sin roll i Sveriges övergång till Frihetstiden till sin gård i Hästekälla. Det ligger något tilltalande i det förhållningssättet till sin roll i stora händelser.

Det är till att vara centerpolitiker med stamtavla, tänker jag aningen hurtfriskt. På andra sidan gärdesgården, farmor och farfar finns tysk lågadel, samer och – valloner. Jag vänder ibland, allt oftare, blicken dit. Vår gamla stormor i Dalom, Karin på Luras, salig mors närmaste vän, påstår att alla som har valloner i släkten har ett streck på nedre armen. Prat, menade jag. Vi såg efter.

Musik:

Agnus dei

Källor;

Äpplet (lexikon)

Wikipedia

MyHeritage

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Uppsala/V-dala

la ciotola rossa

16 november, 202516 november, 2025av adolphson

I femtiofem år har jag burit på den röda bunken.

Meningen “Agitata da due venti” är italienska och betyder ”Upprörd av två vindar” eller ”Omtumlad av två krafter”. Det är också titeln på en berömd aria ur operan Griselda av Vivaldi. Det är därför jag känner till uttrycket, för inte kan jag någon italienska. Arian framförs av karaktären Costanza, som slits mellan starka känslor – kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. Scenen symboliserar en inre konflikt mellan motsatta känslor som drabbar känslolivet. Dramatiskt värre, samtidigt en ständigt aktuell skildring av människans dilemma. Hade jag skrivit operan hade jag döpt den till la ciotola rossa (den röda bunken).

Jag fyller idag femtiofem år. Den tredje åldern är inne. Jag vaknar ensam på ett hotellrum i Karlstad. Vi har valt en ny partiledare. Hösten 1995 fyllde jag också år, den gången tjugofem. Jag vaknade ensam i mitt studentrum i Uppsala. Den andra åldern var därmed påbörjad. Jag gick sedermera på höstbal på V-dala och träffade senare Malin och vad som därefter följde med äktenskap, barn och familjeliv. Inför balen togs bilden nedan. (För utförligare beskrivning se länk). På balen skulle en politiker, vice statsminister Lena Hjelm Wallén, installeras som hedersmedlem.

Den röda bunken är slängd. Vederbörligen återbördad till evigheten genom att placeras i rätt kärl på återvinningen. Bunken som tjänar som symbol för ett genomsnittligt familjeliv, som genom åren haft degar och röror i sig, använts vid städning och vid något tillfälle till och med tjänat som räddare i nöden under barnens magsjuka, is no more. För den var av plast och det materialet försöker jag undvika.

Femtiofem år idag således, därtill med kropp och själ i allt väsentligt intakt. Man får vara tacksam. Jag tar ett steg till. Ständigt fortsätter jag framåt. Målet, en ny röd bunke, är alltid närmare än man tror.

Ragna gillar inte baler. Däremot är vi något av stamgäster på restaurang Banken. A.k.a Faluns skafferi, ett vardagsrum för vardag och fest, en clownfisk i Svarta havet. Jag har uppfunnit en egen förrätt genom att kombinera deras ostbricka som normalt intas som efterrätt kombinerad med en Dry Martini. Hovmästare Magnus (min gamla elev) och jag har döpt den till Adolphson no 1. Jag hoppas på att snart få se den i tryck på menyn.

Jag sätter ett ljus på Malins grav. Tiden har gått. Hösten 2019 var hennes grav the final frontier, nu är den belägen inåt mitten. Fler människor har under dessa år tagit ytterligare ett steg mot jordiskt slutförvar i den senaste i raden av gravar. De har nedlagt sin röda bunke och sig själva i rätt kärl på återvinningen. Hur var deras liv, funderar jag. Man vet sällan något om personen i graven bredvid. Centrum och periferi i ständig rörelse.

Det är dags för utvecklingssamtal med eleverna. Jag brukar undvika idioti som erhålls genom statiska program formulerat genom uttryck som godtagbara kunskaper. Ett samtal sticker ut. Jag frågar hur läget är och får svaret att hen visserligen haft många lektioner i sitt liv men att de med mig är annorlunda. Är annorlunda bra, undrar jag. Jag tror det, svarar eleven. Det finns en nerv i dina lektioner. På det viset kan man tala om utveckling sedan hösten i Uppsala när jag fyllde tjugofem år, kanske. Då: slätstruken, polerad och fylld med ett enligt röda bunken-mått mätt oproportionerligt stort självförtroende. Nu: tiden har förvisso ristat sin runa i mig men jag fortsätter alltid ett steg till. I den tredje åldern käkar jag Adolphson no 1 till förrätt för det mesta med solsken i blick.

Steg framåt. Livets väg. För knappt två år sedan gick jag fjärran från baler, prål och åthävor på ett faluhak och träffade Ragna. Vem kunde ana att det var just där den röda bunken fanns. Och vad som därefter hände. Då skulle ingen politiker väljas. Nu är jag en själv. Många steg till och från Banken har det blivit, iallafall. Jag vill gärna tro att Adolphson n.o 2 är, ja, kanske inte bättre än sin föregångare men något mer komplex och genuin. På gott och ont. Snart nog får min aska plats i en grav som en gång låg i utkanten. Var den graven är belägen vet vi tack och lov inte. På Styrsö, kanske. Jag lägger under tiden min själ i röda bunken, så får vi se.

Idag fyller jag i alla händelser femtiofem år. Det är bättre än alternativet. Snart åker jag hem till Dalarna igen. Jag skuttar ur sängen med en inbillad tjugofemårings entusiasm och påminns genom stelheten om att tiden gått. Så möter femtiofemåringen tjugofemåringen. De har faktiskt något gemensamt, de kämpar nämligen båda med starka motstridiga känslor. Som kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. De två krafter som kämpat om mitt hjärta drar emellertid åt samma håll. Två döttrar och två kärlekar. Röda bunken är full.

Jag önskar mig inget i födelsedagspresent. För jag har allt man kan önska sig inuti en röd bunke som är tillverkad i synnerligen ekologiskt material. Det är ju fantastiskt!

Relaterade blogginlägg:

Svart på vitt på azurblått

Wild at heart

Musik:

Agitata da due venti

Ta mig hem

Källor:

Goulding: Klassisk musik

Fotnot:

Jag snusade när jag var tjugofem. General, lössnus. Karriärsnus, som det hette i lumpen. När jag började kostade en dosa fyra och femtio på BP. Innan trettio år fyllda var jag tobaksfri, ety mormors gamla paroll ”att kyssa en karl som inte använder tobak är som att äta ägg utan salt” visade sig inte bara vara otidsenlig utan dessutom felaktig. Antagligen skämtade hon, vilket tog mig ett halvt liv att inse. Men det är inte en snusdosa jag håller i. Det är en röd bunke.

Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Gorgo

9 november, 20259 november, 2025av adolphson

Lägg av, pappa.

Det är svårt att vara förälder. Samtidigt underbart.

Mina två små Gorgos. Mina sköra små flickor. Det är dessa två, ytterst värdefulla, det handlar om. Och om Ragna, förstås. Alla borde självfallet bete sig anständigt, oavsett kön, men jag kan bara överblicka papparollen och viljan att försöka vara en bra partner.

Gorgo, som föddes mellan 518 och 508 f.v.t och gick ur tiden någon gång efter 480 f.v.t, var drottning av Sparta och gift med den berömde kungen Leonidas. Hon är en av mycket få kvinnor som omnämns av den grekiska historieskrivningen. Det är främst historikern Herodotos som lyfter fram henne och omvittnar hennes politiska omdöme och klokhet.

Gorgo var dotter till den spartanske kungen Kleomenes, hennes mor är okänd. Hennes namn är intressant, Gorgo var nämligen också en av tre ruskiga systrar i den grekiska mytologin varav en, Medusa, kunde förstena människor som mötte hennes blick. Vår Gorgo omnämns två gånger i Herodotos Historia. Rent allmänt är det således något ovanligt att grekerna nämner kvinnor överhuvudtaget men Herodotos är ett undantag, han nämner relativt ofta kvinnor. Därför är han en viktig källa till att vi vet att spartanerna på många sätt skilde sig från övriga Grekland, inte minst gällande synen på kvinnor.

Några episoder ur Gorgos liv är särskilt kända. Dels ett tillfälle när hennes far, kung Kleomenes, hade besök från några andra grekiska stadsstater. Sändebuden försökte övertala kungen, försöken övergick till mutor med ständigt högre summor, att delta i kriget mot perserna. Till slut sa den mycket unga Gorgo till sin far som tydligen också lydde rådet:

pappa det är bäst du går annars kommer främlingen lyckas i sina mutförsök

(Sändebudet var grek men kallades ändå främling. Alla grekiska stadsstater, men i synnerhet Spartanerna, betraktade de som kom från utanför stadsgränsen som främlingar, ”xenos”, och sådana fruktades. Dagens ord xenofobi kommer från xenos som betyder främling.)

Efter att Kleomenes dött gifte Gorgo om sig med sin farbror, den berömde Leonidas. Giftermål mellan släktingar var inget ovanligt, i synnerhet inte i det här fallet eftersom hon var enda barn och arvtagerska till en kung. Kvinnor, iallafall inom den yttersta eliten, kunde i Sparta ärva sina fäder. Ett av skälen till dessa arrangemang var för att behålla arv och makt intakt på den manliga sidan, arvet övergick genom giftermålet till Kleomenes (halv)bror Leonidas.

Som vuxen var Gorgo uppenbarligen öppet närvarande i det politiska livet, eftersom det ofta omnämns att hon deltar i rådsmöten vid hovet eller ger råd till Spartas ledande män. Hon framställs som skarpsinnigare än männen. Mest känd är hennes roll inför den persiska invasionen av Grekland 480 f.v.t. Man hade i Sparta mottagit en varning från en fånge i Persien, varningen bestod av en trätavla täckt med vax. Eftersom tavlan gav intryck av att vara tom brydde sig ingen om den förrän Gorgo uppmanade att ta bort vaxet så att skriften blev synlig. Där stod att den persiske storkonungen Xerxes förberedde ett anfall. Inför den persiska invasionen reste Leonidas runt på diplomatiska resor till grekiska grannstater för att organisera försvaret. Mycket tyder på att Gorgo gjorde honom sällskap. Vilken roll hon då spelade är okänt.

Men tänk om. Tänk om det var hon som organiserade försvaret mot den persiska övermakten och att det i förlängningen är åtminstone delvis tack vare henne den grekiska kulturen, Europas vagga, överlevde. Tänk om.

Det finns ytterligare några berättelser om Gorgo bevarade, bland annat från Plutarchos som skrev sin historia långt senare under det första århundradet e.v.t. En episod handlar om när en man försökte förföra henne och hon avvisar honom med orden att han inte ens skulle kunna spela en kvinna på scen. En källkritisk invändning innebär att det inte är troligt att detta utspelade sig i Sparta eftersom Sparta inte hade någon teater. Den anspelar även på spartanernas negativa syn på vackra och storstilade kläder, något som den uppvaktande mannen vid tillfället skulle ha burit. Så det yttrande som, förutom händelsen med vaxtavlorna, är hennes mest berömda.

När en kvinna från Athen frågade henne ”hur kommer det sig att kvinnorna i Sparta är de enda som kan styra över män?” svarade hon ”Det beror på att vi är de enda som föder (riktiga) män”.

Detta replikskifte kan inte heller ha ägt rum i Sparta eftersom kvinnor från Aten inte fick resa, medan spartanska kvinnor var helt fria att åka vart de önskade. Aristoteles hade i alla fall sin uppfattning klar om kvinnor. Han var mycket upprörd över läget i Sparta. Leonidas framstår å andra sidan, mätt efter sina samtida mått, som något av en större hjälte än jag innan vetat. Hans hjältedåd stannar måhända inte enbart på slagfältet. Inför Slaget vid Thermopyle ska Gorgo ha frågat honom vad hon skulle göra efter hans död, vilken antagligen var uppenbar för dem båda. Han svarade henne då:

Gift dig med en bra man som behandlar dig väl, föd honom barn och lev ett gott liv.

Idag skulle han kanske sagt:

gift dig om du, och med vem, du vill, skaffa barn på det sätt, och om, du vill och lev ett gott liv.

I svaret till den atenska kvinnan ovan flyttar Gorgo i sitt svar fokus från sin roll som hustru till mamma. Det är retoriskt rätt snyggt och dessutom taktiskt i dåtiden. Kanske är det genom dessa förmågor hon som en av ytterst få kvinnor lyckats med konststycket att fastna i historieskrivningen. Mycket om henne är förvisso okänt men känt är att hon hade en egen röst och spelade en roll. Det är möjligen mer än många kan hoppas på än idag. Och tar man sig tid att lyssna på Gorgo så kanske är hon aktuell i nuet?

jag säger inte att Gorgo var en produkt av männen omkring henne. Jag säger bara att var och en måste ta sitt ansvar i relationer. Att vara en bra pappa och partner är förvisso svårt. Det finns inget direkt facit. Jag har egentligen bara en regel och det är att träna mig i att låta mina små Gorgos, och Ragna, vara ifred ibland. I synnerhet efter att de givit mig en blick som förstenar. Dotter 2 säger dock att inte är det så svårt att vara pappa. Det enda du behöver göra är att gilla mig, fortsätter hon. Numera säger jag mest till mina Gorgos: inga droger, inget strypsex, ingen energidryck. Varpå de svarar: lägg av, pappa.

Fotnot: detta blogginlägg skrevs ursprungligen i juli 2018. Gorgo är också namnet på en örn i Selmas roman Nils Holgersson.

Musik:

The arrival of the Queen of Sheba

Källor:

Plutarchos ”Yttranden av spartanska kvinnor”

Cartledge ”Sparta”

Wikiepdia

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Aspasia

Historia

Marcus, Torsten och Vasili

2 november, 202521 december, 2025av adolphson

Ön är annorlunda så här års. Men den intresserar samtidigt på ett mer lågmält sätt. De stigar man lätt finner under sommaren är inte lika tydliga nu. Det är lite som i berättelsen om Mumindalen på vintern, för den som minns. Tillvaron på ön ger mig tid att fundera över tiden. Över olika perspektiv på empati. Över gränser, de man sätter för egen del och de mänskligheten en gång satt. Och över gränslös kärlek och glädje. Och, såklart, betänker jag att Tutankhamon möjligen var en fåntratt.

Inte bomben, inte heller Farao – länken mellan Gud och människorna

Låt mig börja med Tutankhamon. Farao vid nio, död vid nitton och känd för att hans grav förblev orörd under tre tusen år fram till 1922. Det är i hans fall graven, inte människan, som är det intressanta.

Och apropå, fast ändå inte. Marcus Vergilius Eurysaces var en romersk medborgare och bagare (pistor, som det kallades) som levde på 100-talet f.v.t. Även han är för eftervärlden mest känd för sitt gravmonument, som fortfarande finns kvar nära Porta Maggiore i Rom. Graven är ovanligt påkostad för en person med enkel bakgrund: Marcus var nämligen en frigiven slav. Han byggde sin rikedom genom brödtillverkning och lyckades få statliga kontrakt. Inte dåligt. På graven finns på latin inskriptionen ”Detta är monumentet för Marcus Vergilius Eurysaces, bagare och entreprenör.” Utsmyckningen föreställer scener från brödtillverkning, som att mäta mjöl, knåda deg och ger en detaljerad inblick i hantverket. Att han byggde ett så stort och påkostat gravmonument var hans sätt att visa sin sociala status och stolthet över sitt yrke – något mycket ovanligt i Rom där hantverk ofta hade låg status. Monumentet är historiskt sett ett belägg för den sociala rörlighet som förekom i det romerska samhället. Släpp in, ge en chans, resonerade romarna. Och Marcus tog vara på möjligheten. Hatten av!

När Tyskland ockuperade Norge uppstod något av diplomatisk kris mellan Norge och Sverige. Den norska regeringen och kung Haakon VII sökte asyl i Sverige men både statsminister Per Albin och kung Gustaf V sa nej till Haakon – inget som kunde reta tyskarna fick förekomma. Vissa statsråd fick asyl, men där gick, så att säga, gränsen. Haakon fick faktiskt asyl i ungefär tjugo minuter men när det stod klart att han skulle interneras ville han omgående återvända till Norge. Kaptenen Torsten Påhlgren hade befäl över gränsvakten på den svenska sidan när sällskapet anlände. Torsten kände igen kungen, tvekade men valde att trotsa order och låta honom passera och beordrade sina underlydande att tiga om saken. Det är svårt att sia om vad som hänt om Haakon blivit krigsfånge, utöver att frågan varit än mer känslig för relationen mellan länderna än den redan är/har varit. Det är för mig okänt vara han han har sin grav. But still. Way to go, Torsten!

Vasili Arkhipov är också en person att minnas. Under Kubakrisen 1962 patrullerade den sovjetiska ubåten B-59 nära Kuba. Situationen var kritisk. Ubåten var beväpnad med kärnvapen och omgiven av amerikanska örlogsfartyg som försökte tvinga upp den till ytan. Besättningen hade inte kontakt med Moskva och trodde att tredje världskriget hade börjat. Kaptenen och den politiske officeren ville avfyra kärnvapen mot de amerikanska fartygen. Men för att göra det krävdes enhälligt godkännande från de tre högsta officerarna ombord.

Den tredje officeren var Vasili Arkhipov. Han vägrade ge sitt samtycke och argumenterade för att de skulle gå upp till ytan och invänta order istället för att starta en kärnvapenkonflikt. Rimligt, kan man möjligen tycka. Beslutet förhindrade att kärnvapen avfyrades, vilket, om så skett, kunde utlöst ett fullskaligt kärnvapenkrig. Arkhipov betraktas i efterhand som ”mannen som räddade världen”, eftersom hans beslut i en extremt pressad situation troligen förhindrade miljontals dödsfall. Han blev aldrig offentligt erkänd i Sovjetunionen men har hyllats internationellt. Arkhipov dog 1998 i Stupino, nära Moskva. Han tros vara begravd i eller nära Moskvaområdet, men det finns ingen officiell bekräftelse på var hans grav finns. Det hela borde blivit film. Det kanske det har? Hursomhelst: tack för din klarsynthet, Vasili.

En före detta slav som blir framgångsrik entreprenör, en gränsvakt som släpper igenom en kung och en ubåtsofficer som förhindrar ett kärnvapenkrig – vad har dessa gemensamt? Tja, kanske ingenting. Kanske en bergfast övertygelse. Kanske att de är mindre kända än Tutankhamon. När jag läser om dessa personer tänker jag att invandrare ofta tillför något om de får en chans. Att Roms storhet borde intressera USA. Jag filosoferar också över tanken att vi alla behöver någon form asyl då och då, kung som slav. Jag tänker att Tutankhamon kanske var en historisk fåntratt, men inte bara för att han inte förhindrade ett kärnvapenkrig. Hans grav ger en unik inblick i livet i det forntida Egypten. Hand i hand går han med en bagare på historiens esplanad. Till sist betänker jag vikten av att stå för sin övertygelse. Över Vasili står vare sig pyramid eller monument.

Detta är sådant jag grubblat över under en vecka med för mycket tid samtidigt som jag sökt efter sommarens stigar. Jag känner mig som något av en friven slav som gillar bröd och skådespel. Så typiskt mig.

Musik:

Chamber of Reflection

Källor:

Berggren: Landet utanför del 3

Wikipedia

The Guardian, “Vasili Arkhipov, the man who saved the world” (2017).

Post scriptum december 2025. Det kom ett mail.

Läste din blogg om Marcus, Torsten och Vassilij. Jag är dotter till Torsten Påhlgren och det gladde mig mycket att någon uppmärksammar detta som hände då vid Norska gränsen. För länge sen så gjordes en film/reportage om händelsen som hette ”flykten över kölen” av Björn Fontander. Vi flyttade till Gävle och jag är född i Gävle 1945. Men på 50-talet flyttade vi tillbaka till Falun. Min pappa gick bort 1961 och mina föräldrar ligger begravda på Skogskyrkogården i Falun.