alzheimerloppet

Ska man endast omge sig med likasinnade?

I går sprang jag alzheimerloppet, ett lokalt initiativ från makarna Drugge. Jag gjorde det för att jag kan, för att min värdegrund ville det, för Daniel – och för att jag anser att man då och då bör prova att (eller springa) i någon annans skor. Det skrevs om saken i tidningen.

Jag funderar över huruvida människan vill leva värdegrundbaserat. Frågan är ständigt aktuell. Det är lätt sagt det där med värdegrund – men vill vi verkligen? Är vi beredda att så att säga walk the walk, att anstränga oss? Och hur ser vi på dem som lever efter en annan värdegrund än vår egen? Den som följde lagens bokstav i Nazityskland gjorde som vederbörande blev ålagd i ett visst samhälle under en given, fruktansvärd, mentalitet. Människor med alzheimer eller andra funktionsnedsättningar sågs där och då som en belastning för samhället och inte som fullvärdiga människor.

Det går såklart att hävda att en viss värdegrund är dålig. Om människor far illa för att en liten grupp ska få som de vill är värdegrunden dålig. Och ju mer extrem den är desto längre ut på kanten av den politiska skalan återfinns den. Och ju längre ut desto farligare är den för kollektivets minsta beståndsdel: individen.

Språkkrav för invandrare. Det finns flera sidor av det myntet. Det är fullt logiskt att vilja säkerställa en trygghetsbas för nyanlända människor som har ambition att stanna i landet. Kunskap är som bekant makt. Man inser språkets betydelse när man ser till exempelvis strukturell rasism på arbetsmarknaden eller ojämställdhet inom och utom familjen. Språket är förstås också en sak som påverkas av alzheimer. Genom att springa loppet blir alzheimer något mer påtagligt, verkligt, för mig.

Tankarna vandrar under de kilometer jag springer. Alla vill att vi ska kunna bota svåra sjukdomar. Men viljan att utvisa spädbarn eller hårt arbetande människor och att sätta fjortonåringar i fängelse – vems värdegrund påbjuder sådant? Vad ger det för samhälle?

Hur främjar man egentligen goda värderingar? Kanske genom en balans mellan krav och frivillighet. Jag tänker i sammanhanget på när mina föräldrar under uppväxten krävde av mig att några saker måste jag hålla på med oavsett vad jag själv ville. Jag fick välja mellan en idrott och en musikalisk aktivitet. Därutöver fick jag aktivera mig efter vilja och ork. Sålunda blev jag den ende i kvarteret som både sjöng i kyrkokör och spelade fotboll. Detta förbryllande ibland omgivningen. Är det bättre med blockflöjt?, brukade jag småbarnsretoriskt parera retsamma frågor. Idag är jag glad över att fått grundläggande fysisk och musikalisk träning tidigt i livet eftersom det underlättar tillvaron.

Ibland frågar jag mig vilken sorts människa, och därmed politiker, jag vill vara. Det verkar som om väljarna snarare röstar på egenskaper än värderingar. Eller så är det bara jag som tror det eftersom jag omger mig med likasinnade. Jag har hursomhelst, för att orientera mig, lånat ett mantra att påminna mig om då och då:

den som kritiseras lär sig fördöma
den som får stryk lär sig att slåss
den om hånas lär sig blyghet
den som utsätts för ironi får dåligt samvete

Men…

den som får uppmuntran lär sig förtroende
den som möts med tolerans lär sig tålamod
den som får beröm lär sig uppskatta
den som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
den som känner vänskap lär sig vänlighet
den som får uppleva trygghet lär sig tilltro
den som blir omtyckt och kramad lär sig känna kärlek i världen

1900-talet lär oss att demokratin kan falla. Vi måste vara uppmärksamma på varningssignalerna och hålla gränsen mot totalitära tendenser. Jag vill för egen del leva värdegrundsbaserat. Vad spelar saker och ting annars för roll?

Nej, man bör inte enbart omge sig med likasinnade. Det är viktigt att då och då sticka hål på filterbubblan. Det oväntade och annorlunda är nästan alltid bra medan ofrånkomlighetens politik nästan alltid leder i fördärv. Samtidigt mår man bra bland inspirerande, kloka människor. Inte sällan har sådana goda värderingar och kan visa hur man lever ett liv man vill leva. Som makarna Drugge, exempelvis. Bland annat därför sprang jag igår alzheimerloppet.

Foto: Stina Norberg

———

Musik:

Hela bloggens värld (spellista)

———

Länk:

Min YouTube-kanal

En reaktion till “alzheimerloppet

Lämna en kommentar