bild 184: Svart svan

2006 kom och hälsade på. Vem hade kunnat förutse det?

Begreppet svart svan syftar på en händelse som är mycket ovanlig eller oväntad och som får omfattande konsekvenser. Till saken hör att det inträffade i efterhand förklaras som om det varit förutsägbart – men vi missade varningssignalerna. Första världskrigets utbrott, 11:e september och finanskrisen 2008 är några klassiska exempel. Jag undrar om en vit svan kan vara samma sak fast i positiv bemärkelse?

Det är 2026 och kanske har jag tappat bort mig själv, lite. 2006, däremot, var ett fantastiskt år. Min förstfödda framlevde sitt första levnadsår och alla utom salig mor levde. Jag var delvis föräldraledig, min syster tog examen och min bror gifte sig. En en härlig klass tog studenten. Visserligen är alla klasser i någon mån härliga men den här sticker ut. Vi hittade verkligen varandra. Jag har fortfarande den klassen i glas och ram på mitt skrivbord. Den påminner mig om det lyckliga året 2006. Om jag har en tung dag får jag energi genom att titta en stund på bilden. Jag bjöd hem klassen på frukost på studentdagen.

2026. Eleven tittar på mig med stora nyfikna ögon. Intresset är plötsligt på topp. Du, det där Voldemorts udde – ligger det i Sverige alltså? Jasså. Valdemars udde. Inte Voldemorts. Nyfikenheten och intresset försvinner lika plötsligt som det kom. Men här finns något att bygga vidare på, tänker jag.

Svårmodet hugger till. Hur kunde hon dö? Förstå mig rätt när jag säger att jag hanterat Malin. För den som till äventyrs följt mig det senaste decenniet är det knappast okänt. Min systers bortgång är däremot fortfarande ett öppet sår. Det har gått elva år och ändå kan jag inte tänka på det. Det gör för ont så jag låtsas som att vi inte setts på ett tag men att vi snart ska skratta tillsammans igen. Den andra juni skulle hon fyllt fyrtionio år. Ja? Jag får inte in det.

Jag var nyligen inbjuden att övervara naturvetarnas bal. En ära, förstås. Vid bordet diskuterades högt och lågt. Har jag verkligen sagt att Estetiska programmet är världens viktigaste program? Eleven var uppriktigt nyfiken. Ja, det har jag. Här är motiveringen.

Åren går och eleverna verkar fortfarande vara hyfsat nöjda med min pedagogik. Det kommer så naturligt, mitt jobb. Malin och Ragna har minst en sak gemensamt: de anser båda att det är lärare jag är född till. (Jag har mina trick för att fortsätta trivas, men det faller utanför ämnet.)

Jag tänker tillbaka och påminns av minnets arkivarie att jag någon gång givit eleverna en uppgift jag är påtagligt belåten med. Uppgiften innebär att släktforska om Ernst Rolf med den träffande motiveringen att det bor en liten Ernst Rolf i oss alla. Ibland är man helt enkelt bara för vitsig. Jag minns hur jag brukade tillämpa ”veckans låt” och fredagsslips. Vad hände?

2026 och mitt första jubileum! Klassen jag refererade till ovan firade tjugo år sedan studenten och bjöd in mig och kollega Dag. Som någon uttryckte saken: Pratade precis med en kompis om att vi hade champangefrukost hos vår klassföreståndare – i hennes värld så långsökt, i vår värld så SJÄLVKLART!

Vem kunde tro att det skulle dröja till 2024 innan jag åter ordnade en studentfrukost – för min förstföddas klass. Nja, tecknen fanns nog där redan 2006. Det var hursomhelst så fint att träffa dem igen. Jag fick presentera veckans låt, vi umgicks och kastades tillbaka i tiden.

Jag är ingen expert på Harry Potter men man måste läsa på om man vill hålla jämna steg. Nästa lektion fortsätter samtalet. Som jag förstår det, säger jag, är Voldemort en människa som gjort onda val. I böckerna betonas att kärlek och vänskap är motsatsen till det Voldemort står för. Så nu får du i uppgift att till nästa lektion formulera hur du tror att Voldemorts udde skulle sett ut om den existerat. Eleven svarar inte men nog ser jag att ett intresse fötts – låt vara maskerat under ett ungdomligt hölje av likgiltighet.

Vad som hände? Inget hände. Veckans låt är ersatt av Veckans bildning och jag bär slips om och när jag vill. Men jag längtar hem. Hem till klassrummet, hem till känslan från 2006. Alla händelser är ovanliga och man kan nästan aldrig förutse konsekvenserna av sina val. Men val gör vi. Hela tiden. Jag väljer livet, kärleken och kulturen och jag gör det varje sekund året om.

Man får alltid i någon mån skörda det man sår. Jag tackar 2006 för besöket och tar med mig något därifrån. Till nuet, till framtiden. Måhända är vi alla svanar och får man välja är jag en vit. Den sista bilden föreställer en svan i sjön Tisken. En vit svan simmar (eller vad nu svanar gör) i en smutsig sjö utan att bli svart. Det vilar något symboliskt över det.