Pendling

Uppdaterat 29:e juli 2021

Jag är på samma plats under semestern. Först Dalarna sedan Styrsö. Det gör mig gott. Gäster kommer och går, jag består. Det är så jag är skapad.

—

Ibland hör jag människor prata om pendling. Det är inte så farligt – jag kan arbeta på tåget! Och så är det för många, för att inte säga för de allra flesta, som bor i storstadsregionerna. Man har rätt lång väg till jobbet. Själv har jag min åsikt klar. Jag kommer aldrig, så länge jag själv kan styra, försätta mig i en situation som tvingar mig att pendla dagligdags till och från mitt arbete.

Jag har alltid hatat logistik. Det ska vara enkelt. Det är en av anledningarna till att jag flyttade hem till Dalarna en gång i tiden. Närheten till allt. Visst kan det bli lite inskränkt ibland, och visst är det kulturella utbudet begränsat. Men Dalarna är vackert och Falun består inte alls bara av pizzerior och körskolor. Det finns många optiker också, faktiskt.

För den som varit inne i bostadsvängen är det ingen hemlighet att man ibland, när man som bäst håller på och budar på ett hus, plötsligt får se sig övertrumfad av nån 08 som sålt en etta med kokvrå för fyra miljoner och nu vill börja om på landet. Med tanke på vad de får för pengarna, och hur mycket det blir över efter att hyran är betald i deras nya liv, förstår man. Handen på hjärtat, ni heltidsarbetande småbarnsföräldrar i Mälardalen, hur ofta går ni på Dramaten eller Villagio (fantastisk italienare på Östermalm) nuförtiden?

Från att jag per cykel  lämnar bostaden tillsammans med mina två barn, vilka ska till olika institutioner och varav en inte kan cykla och en inte vill, dator, adjunktsportfölj och skolväskor till att jag via ett skjortbyte och två kaffekoppar påbörjar dagens första lektion går det i genomsnitt 40 minuter. De dagar barnens mor gör samma resa tar det mig kanske tjugo minuter.

I början av 2000-talet bodde jag på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Jag arbetade i Uddevalla. Jag påbörjade min dag kl 04 men en cykeltur till båten.  På fastlandet bytte jag och torslandaverkens skiftarbetare färdmedel till buss mot centralen där jag sen bytte till tåg. Jag klev in på kontoret i Uddevalla strax efter kl 08. I tid reste jag sträckan Falun-Göteborg. Varje dag.

Men det dryga var hemvägen. Ibland var det fullt på centralen varför tåget fick vänta precis så länge att jag missade bussen. Och därmed båten ut till Styrsö. OM bussen fick rött vid första trafikljusen fanns dock en chans. Då gällde det att tränga sig förbi sina medpassagerare och i full kareta springa tvärs igenom Femman-huset, mitt i bästa rusningstid, för att på så vis genskjuta bussen vid Brunnsparken.

Trots att jag var hyfsat vältränad på den tiden var jag rätt andfådd efter att under språngmarsch givit mitt yttersta i två kilometer. De gånger jag hann tog det cirka tjugo minuter innan andning och puls hämtat sig så pass att jag kunde prata, torka bort svett och dregel framför den fullsatta bussens kritiskt granskade likgiltighet. En gång fick jag låna en näsduk av en äldre dam. EN GÅNG! (Göteborg, jag har ännu inte förlåtit dig).

Nästa fas var att ringa Malin. Pust, harkel, host, host, snörvel etcetera – jag hann inte. Ses sen. En gång dräglade/svettade (oklart vilket, förmodligen en kombination) jag ner telefonen så den gick sönder. Är sånt avdragsgillt? De gånger jag inte hann vred Malin ute på Styrsö av spisen igen och satte sig att vänta, Hej Mad Men. När jag kom hem hade vi cirka en kvart att samtala innan jag somnade in djupt till Aktuellt.

Jag försökte faktiskt klaga över att tåget stannade så där retsamt nära centralen men fick veta att jag inte tillhörde Västtrafiks största resekategori. Mitt besvär var dock noterat, sa man.

Fram emot jul kände jag att jag inte mådde så bra. Detta var inte livskvalitet. När hembygden kallade oss åter och jag sedermera cyklade till min nygamla arbetsplats fick jag en tydlig känsla om vad som är viktigt och inte här i livet. Men det klart, nog läste jag mycket under året jag pendlade.

Några år senare såg vi På spåret. Som en hyllning till Oldsberg gällde den sista resan Uddevalla-Göteborg. Det tog inte ens en sekund. Jag kände nackhåren resa sig och i triumf kunde jag inför en häpen familj deklarera rätt svar. Ja, ja, du behöver väl inte vråla för det, sa Malin.

—

Nu, nästan femton år och förhoppningsvis snart en pandemi senare har perspektiven återigen förändrats. Jag är ensam förälder till två ungdomar, vi har fiber huset på Styrsö. Jag fantiserar lite om att flytta hit igen. Jag har ju inget som binder mig i Falun utöver barnens väl förstås.

Nja, jag vet inte. Visserligen tror jag pandemin förändrat vår syn på pendling och resor på ett sätt som är för tidigt att utvärdera. Men att kunna dela sin tid mellan Dalarna och Styrsö är att leva precis på det sätt jag alltid gjort. Så vill jag fortsätta ha det, en blandning mellan hav och inland.

Löven kom förbi och hälsade på mig på Styrsö. Helena som är bördig från Uddevalla och allt. Den pendlingen de till vardags hanterar slår nog förresten min. Hursomhelst, de glömde inte bort att uppvakta någon vars bemärkelsedag försvann ner i Covids mörka gap.

Tack, Johan och Helena!

Sällan har ”ja, må han leva” klingat vackrare.

Idag blåser det på ön. Jag får nog vänta med att klippa häcken. Vad är det för väder du väntar på egentligen som Thomas en gång sa till min bror när han uppskjutit häckklippningen ytterligare en vecka. Det tycker vi är roligt här i familjen. Och det, om något, är dessutom antitesen till arbetspendling.