Man kan inte lära gamla hundar sitta, lyder ett känt ordspråk. Det är ett vist uttryck som syftar på hur svårt människor har att ändra invanda beteenden. Ränderna går aldrig ur. Det finns många exempel på detta, liksom på motsatsen.
Som exempel kan anföras när far bytte bank och förklarade för bankmannen att han också ville ha ett par hundra i börsen. Den förvirrade personen undrade om far hade en aktieportfölj i miljonklassen men allt far ville ha var ett par hundralappar i plånboken.
Som motsats kan Melita Maschmann tjäna som exempel. Jag vet inte så mycket om henne utöver att hon hade en ledande roll i Beund Deutsher Mädel, avdelningen för unga flickor i Hitlerjugend. Hon är en av ytterst få som efter kriget förklarat sitt ställningstagande för Hitler på ett annat sätt än genom offerkoftan. Hon skrev bland annat en bok om sitt förflutna 1962. Hon levde förövrigt till 2010.
Att lära gamla hundar att sitta. Förlorade Hitler kriget? Dog nationalsocialismen 1945? Frågan är inte så märklig som i förstone kan tyckas. Det kan även vara intressant att påminna sig om Görings ord från rättegången i Nürnberg: Vänta bara – om några år måste västmakterna vackert fortsätta den kamp mot kommunismen som vi började. Egentligen är ni tacksamma, men vågar inte säga det.
Vad hände sen? Kalla kriget, antisemitismen är långt ifrån utrotad, rasismen mer påtaglig än på länge. Demokratin är hotad på många håll, inte minst i USA. Nationalismen vinner mark på globaliseringens bekostnad. Och nu senast Rysslands aggression på en suverän stat, krig i Europa igen.
Mycket av det som är utmärkande för nazismen finns fortfarande: elittänkande, tanken att makt automatiskt innebär förakt för svaghet, att ta sig rätten att ingripa i suveräna staters inre angelägenheter, tron på att lösa problem genom våld, övertygelsen att ens egen kultur och moral är överlägsen, tanken att den som kan härska också ska det.
Svaret på våld i samhället tycks vara mer våld (varför sköt inte polisen skarpt i Örebro?). Utvisningar är svaret på problem och utmaningar. Stormningen av Capitolium. Upphävande av aborträtten. Attentat mot HBTQI-samhället, kriget i Ukraina.
Maktlojal innebär att vara lojal mot det rådande samhället. Det kanske är något bra om samhället är bra. Frågan är bara om det finns så bra samhällen att de i alla lägen bör försvaras. Att vara grupplojal innebär samma sak fast i en snävare kontext. Båda två är något fundamentalt inom totalitära stater och system. Självständigt, kritiskt, tänkande hör inte hemma där.
Det kan hända att det går utmärkt att bilda regering med SD. Men att bygga en övertygelse på löften som utgår från vi och dem, att vi är de riktiga, värdefulla människorna, landets framtid, det tror jag inte på. Om inte annat är det vad Melita Maschmanns ungdom påminner mig om.
Så vad är min slutsats? Antagligen, jag är ju trots allt liberalt lagd, att ingen ska tvingas lära sig sitta. Det är inte så saker går till, helt enkelt. Hitler vann inte. Men kanske måste jag ta till något mer känslomässigt argument. Den som söker på nätet efter ’Alfred Eisenstaedt –Goebbels’ finner ett av de mest ruskiga fotografier som finns. Fotografen Eisenstadt gjorde ett reportage om nazitoppen Josef Goebbels 1933. Fotografen följde nazisten i arbetet och fotograferade. Plötsligt upplyser någon Goebbels om fotografens judiska ursprung och i samma ögonblick tar denne en bild.
Titta in i ögonen. Möt blicken. Samma ögon finns fortfarande. Hur mycket tid som än passerat så nog är det samma ögon. Det gäller att inte vika ner blicken. Det går att ändra invanda beteenden. Det måste gå. Vi måste våga möta Goebbels blick var helst den uppkommer.
Det går alltså inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Å andra sidan, sagt med Henry Hasins ord, den som är för gammal för att lära sig något nytt har antagligen alltid varit det.
Källor:
The New yorker – artikel om Melita
Ofstad: vårt förakt för svaghet
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.