Mästerlotsen Anders Wijk

Jag tittar ut över havet från lotsutsikten på Vrångö. En lots är, inom sjöfarten, en vägvisare som anlitas när större fartyg som inte känner förutsättningarna ska manövrera i svåra områden.

Vy mot nordväst från lotsutkiken

En udde på nordvästra ön heter på sjökortet ”Vidingen”, men kallas i folkmun ofta ”Vingen” och lär vara namngiven efter min förfader lotsen Anders Wijk (1671-1741) som tog sig i land där 1712 på flykt undan danska sjömän som tagit honom till fånga. Att han dessförinnan satte det danska fartyget på grund gör det hela till en spännande historia. Jag låter blicken svepa över horisonten och tänker att det brukar ibland lite skämtsamt påstås att alla i Dalarna är släkt med Gustaf Vasa och att alla i Södra skärgården är släkt med Wijk. Eller det kanske mer rör sig om en känsla än ett faktiskt uttalande. Sägner och verklighet blandas ofta samman över tid i en längtan efter svar på existentiella frågor om identitet och tillhörighet. Vem är jag, var kommer jag ifrån? Många av mina släktled kommer från Vrångö. En av dem är ”mästerlotsen” Anders Wijk. Och den här dagen vandrar jag lite drömmande i hans fotspår.

Vårt hus är utmärkt (sic!) – hittar du det?

Anders Wijk var således född på Vrångö där hans släkt funnits länge. Han fick inte ärva fadersgården utan blev istället bortadopterad (en inte ovanlig och för samtiden praktisk företeelse) till Anders Andersson och Ingrid Hansdotter som bodde på ”Helenas” på Vrångö Västergård. (Båda mina syskon fick namn med släkthistoriska spår medan jag begåvades med ett rejält dalanamn – liksom Gustaf den förste av mitt hus.) Med tiden övertog han denna gård och gifte sig med Elin. De fick flera barn och många i Södra skärgården har idag påbrå från Anders och Elin. Släktnamnet Wijk kommer från gården ”i Wijk” på Vrångö.

1712 hade den svenske kaptenen Lars Gathe fått tillstånd av Karl XII att kapa handelsfartyg från Sveriges fiender under det pågående kriget. Han var framgångsrik, blev rik och skaffade sig allt fler fartyg till sin kaparflotta. Vid det här tillfället hade Gathe med sin snabbseglande skonert ”Hebe” nära Skagen övermannat ett danskt handelsfartyg lastat med salt (vilket var något värdefullt vid denna tid). Emellertid upptäcktes kapningen av en patrullerande dansk fregatt som gick till anfall. Gathe manövrerade ut den danska fregatten men under tiden lyckades det kapade handelsskeppet fly mot Göteborg. Gathe följde efter med den andra dansken hack i häl. Han lyckades under kanonbeskjutning i den tilltagande vinden segla ifrån den förföljande, tungt bestyckade, danska fregatten.

Vid Tistlarna på den svenska kusten var besvärliga farvatten med bränningar, dessutom var vädret nu mycket hårt. Läget var så illa att man började göra livbåtarna klara. Men Gathe höll emot och för att hindra myteri sköt han ihjäl en sjöman. Plötsligt dök en liten båt upp – en båt som visade sig föra med sig lotsen, som i vissa källor benämns Viking (en variant på Wijk). Under dennes ledning kunde Hebe räddas från sin danske förföljare och föras i lä bakom Kårholmen. Innan Wijk/Viking gick i land belönades han och besättningen i lotsbåten med en silverpokal och två hundra riksdaler i silver. En enorm summa.

Men den danske fregatten hade också klarat sig. (Var det kapade fartyget blev av framgår inte av källorna.) Knappt hade Anders hunnit hem till sin Elin förrän den danske kaptenen knackade på. Han ville anlita Anders att lotsa honom i jakten på Gathe. Anders lär ha svarat att ”Om jag lotsar kapten, så blir jag hängd när jag kommer hem. Och det är väl inte bättre det!” Ställd under pistolhot ville Anders inte riskera sin familj utan följde med. Men medan han klädde sig i rummet intill bad han sin hustru Elin att skynda sig till Gathe och varna honom.

Medan Anders fördes till den ankrade fregatten tog Elin i skymundan en roddbåt till Gathe. Fregatten styrdes norrut mot Styrsö i den trånga skärgården. Vid sidan av Anders, som stod vid ratten, stod den danske befälhavaren med en laddad pistol i handen och förklarade att han vid minsta misstanke om svek skulle skjuta. Men när fregatten passerade utanför udden ”Vingen” släppte Anders rodret, ryckte pistolen ur handen på den överraskade kaptenen och hoppade över bord. Fregatten gick med stor kraft på grund och blev liggande hjälplös. Anders tog sig i land och gömde sig. När de förföljande danska soldaterna närmade sig lurade han dem genom att slänga i sin mössa och en stor sten: ”Nu dricker han duskål med fiskarna,” menade soldaterna och avbröt jakten. Under tiden hade Gathe tagit sig fram i skottläge för den hjälplösa fregatten och kunde efter beskjutning ta skeppet och senare föra det till Göteborg och sin flotta.

Om den här berättelsen är lika sann som den att Gustav Vasa kröp ut genom ett dass i Ornäs är den häpnadsväckande. De jagades iallafall båda av danskarna, Gustav och Anders. Jag tänkte en stund på Anders när jag efter besöket på utsikten hälsade på min dotter när hon arbetade på restaurang Lotsen på Vrångö härom sommaren. Det fanns då gott om danskar i butiken, skrattade jag för mig själv.

Lotsar och fyrar fungerar numera ofta metaforiskt, vi behöver dem i våra vardagliga liv. Just denna dag var utsikten från lotsplatsen vidunderlig. Jag mår bra av att vandra i släktens fotspår, kände jag senare på min väg tillbaka till Styrsö. Resan företas visserligen numera med Styrsöbolaget och oftast utan att jagas av beväpnade danskar – men också i starten av den reguljära färjetrafiken hade mina förfäder ett finger med i spelet.

En lots, en fyr, på Lotsen


Musik:

Easy

Lycka till


Relaterade blogginlägg:

Don före person

Vinthunden 2

Resan till älvaskären


Källor:

Styrsö sockens hembygdsförening (www.hembygd.se/styrso)

Carl Bager: Utpost mot Kattegatt

Mårten Oxenstierna: Konungens Kapare (1891)