Kategori: Personligt

Häromveckan kunde jag ringa till en kundtjänst och säga: Hörrönini, Europolitan, Telenor, Vodafone eller vad ni nu heter, min fru fixade internetuppkopplingen med en gummisnodd i går. Sug på den ni!

Och i övrigt tillönska den aktuella kundtjänsten en god helg.

—

Den Änglaljuva har vrickat foten. Så i går tog jag fram två ölflaskor ur kylen, la dessa mot hennes ben och sjöng: Lilla frugan går om kring på bräcklig fot. Kalla pilsnerflaskor luta sig däremot. Men därnere, miserere, uti magens stora djup, sitter djävulen och tager sig en sup.

Hon tyckte inte det fungerade som healing. Men jag fick dricka två pilsnerflaskor mitt på blanka torsdagskvällen.

—

Inom socialförvaltningen finns det en person som är Folkölsinspektör. Om jag jobbade där skulle jag vilja ha den titeln. Precis som när jag inom det militära försökte få bli Fanjunkare, eller här på skolan där jag länge fikat efter titeln Tillsynslärare.

Folkölsinspektören i fråga brukar skriva ett kärnfullt ord, ”Krogbesök”, på sin dörr när han ska ut och kolla hur ett visst etablissemang sköter sitt alkoholtillstånd.

—

I veckan gick jag en kommunal utbildning för förtroendevalda. Då såg jag en RIKTIG sverigedemokrat för första gången. Visserligen är nästan var tionde röstberättigad människa i det här landet sverigedemokrat. Men jag har aldrig sett någon på nära håll förut.

Det här var en äldre herre med krycka och en kostym som uppenbarligen sett bättre dagar. Precis som dess ägare, vad det verkade. Jag tänkte att med honom ska jag inte samtala i dag.

Var det fegt? Eller fördomsfullt?

—

Jag går nu på en halvhjärtad GI-diet. Bortsett från ett par semlor går det riktigt bra. Det känns också bra när konditorerna (heter personalen på caféer så?) är tjocka. Jag menar vem litar på en benget till kock? I kväll blir det dippsås med gurkstänger. Det ska bli…..gott.

—

I kväll blir det fredagsmys utan flickorna för de är hos mormor och morfar. Det känns märkligt att plötsligt kunna dricka sin morotsdryck och dippa sin gurka i fred (det där sista är ingen metafor, utan det är PRECIS det som sägs som avses).

I övrigt tycker jag Skavlan har tappat greppet. Man driver inte med Ingemar Stenmark och intervjun med den stackars flickan som blev inlåst i en källare i åtta år var inte heller bra.

Hoppas han håller sig till lättsammare intervjuer med likasinnade framöver.

—

Mina ungdomshjältar är på tapeten igen! Hurra!

 

Jag hade lite tid övertillsammans  med Thureson och Darke för en tid sedan. Samtalet kom till en del att handla om våra barn och våra roller som föräldrar.

Jag lyssnade på Skavlan när han intervjuade Alex Shulman om hans syn på sin roll som pappa. Alex menade att alla föräldrar gör sina barn skada och att gott föräldraskap handlar om att minimera den skadan.

Darke hade lyssnat på vår ungdomsidol Mauro Scocco som inför sin förstföddas ankomst menade att det där med uppfostran fick han allt se hur det blir med. Det handlar om att ge så mycket kärlek det bara går, menade han i sedvanlig Mauro-stil.

Det översatte Darke till att föräldraskap innebär att så långt det är möjligt skapa den perfekta dagen för sina barn. Vilket inte handlar om att skämma bort dem eller på andra sätt göra dem björntjänster.

För egen del sammanfattar jag föräldraskapet med detta:

Man har lyckats steka det perfekta ägget till lunch, du vet, med hård vita men lös gula vilken samtidigt är hård i botten men rinnig på ytan, och glad i hågen ska äta det efter att barnen redan fått sin mat.

Då kommer någon på att man också vill ha ägg fast man inte skulle det när du började steka. Då ger man bort detta kärleksfullt stekta ägg utan att knysta och ser sedan barnet äta mycket lite av det varpå matkrig i stället utbryter.

En mer allvarlig sida innebär att försöka vara en trygg förebild och att bjuda motstånd i bland.

I källaren hade vi, när jag var liten, ett gammalt matbord. Med några exemplar av min fars outgivna romandebut kolmilan som nät fick vi ett fullt fungerande pingisbord. Vilka bataljer utspelade sig inte där!

Men jag vann aldrig. Förrän plötsligt en dag. Jag minns den oerhörda eufori jag kände när jag till sist vann. Att jag kunde besegra PAPPA! Det som tills dess varit omöjligt!

Detta förde mig småningom fram en seger i min åldersklass i Falu BTKS:s tävling 70-aden, en pingistävling med oerhörd prestige på sin tid.

Ändå kan jag räkna upp en massa saker mina föräldrar gjorde som jag själv inte ska ta efter i egenskap av pappa. Säkert kommer mina flickor att tänka på samma sätt en dag. Det hoppas jag verkligen.

Jag kanske har sagt det förut, men det förtjänar att upprepas. Min fars filosofi när han fick kritik för mitt uppförande.

Jag tar ingen kritik nu, kom i gen när han är vuxen.

Det har väl varit en fridfull jul.

Färre dog i jultrafiken än vanligt. Man har räknat ut att varje vuxen svensk i medeltal går upp 2 kg över julhelgen. Det innebär i runda (!) slängar att vi som nation går upp 10 000 kg på tre dagar.

Jag tog på julaftonen med mig Dotter 2 till barngudstjänst i Söderbärke kyrka. När prästen skulle förklara för barnen att Maria var havande gjorde han det genom tillägget det vill säga, hon hade en unge i kroppen.

Jag noterade att en och annan mamma bytte ögonkast med varandra. Själv kom jag, i egenskap av ende närvarande pappa, att tänka på Darkes, Bergmans och Wallbergs gamla band Stick från stan. På sin tid ett band med obekväma texter och uttryck.

Sen vandrade mina tankar vidare: tänk om man vore ett hjortron ändå.

Då vore man ensam och röd utan att vara vare sig sosse eller generad på grund av pinsamheter.

Och så skulle det vara tills någon gjorde sig omaket att traska ut på fjället och böja sig ner för att plocka upp mig för att sedermera göra äcklig sylt av mitt lik.

Säg den lycka som varar för evigt.

Nu gäller det julklappsrimmen. Här är ett exmepel:

Piss och pest och senapsgas
Hade ej germanernas
General.
Motståndaren kunde dessutom
hålla tal.

Det finns fler.

Men vad innehåller paketet?

Den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai, sedermera världsomseglaren och kioskvältarwannabien Tideström, lärde mig ett trick.

Om man är trött på kontoret kan man lägga sig på golvet med fötterna mot dörren och hälla ett antal gem eller pennor framför sig. Sedan kan man sova. När någon öppnar dörren stöter den i fötterna och du vaknar.

Då kan du inför besökaren hävda att du tappat dina pennor och måste plocka upp dessa.

—

Kollega Pontus lärde mig i dag att du kan ta självhäftade plast som man normalt använder att slå in böcker med till att rena skjortan från ludd, om man inte har tillgång till en roller.

—

Jag köpte idag en julgran. Det kostade 20 kr extra att få den hemkörd. Jag betalade och glömde bort det hela. Sen ringde han. Ja tjena, det är julgranskillen, sa han. Jag undrade vad han ville, så här mitt i middagen på fredagen.

Det blev tyst i telefonen ett tag. Sedan sa han: Jag är här med din julgran.

Och då slog det mig att snickarkillen alltid snickrar, rörkillen lägger rör, elkillen fixar el och julgranskillen levererar julgranar. Men varför har de aldrig något namn? Och varför är de alltid killar?

Idag samtalade jag med Dotter 2, 2,5 år. Hon börjar upptäcka logiken.

Jag: ”Du är allt en riktig liten skrik-tjej, du”.
Hon: ”Jag är ingen skrik-tjej”.
Jag: ”Du är en största skrik-tjej som gått i ett par skor”.
Hon: ”Jag har inga skor”.

Det känns inte som jag gick vinnande ur den diskussionen.

Man har rivit en av den äldsta byggnaderna vid Falu lasarett, Falu BB.

Det kändes lite märkligt att upptäcka det. Jag har en viss relation till stadens barnbördshus. Där, på gamla BB, föddes jag strax efter 21 på kvällen den 16:e november 1970.

Vilket förövrigt gör mig nästan exakt lika gammal som Barbapappa. Vi har fler likheter, Barnapappa och jag, när jag solat lite.

Mina två döttrar hann också födas på gamla BB innan det revs. Den andra generationen Adolphson född i Dalarna. Deras barn kommer med stolthet bära upp folkdräkten.

Vidare gick jag i låg- och mellanstadiet på Södra skolan. Den äldre byggnaden som fungerade som mellanstadium, och som inte längre är skola, var från början Faluns BB.

Under gymnasietiden jobbade jag extra som städare på Högbo vid hoppbackarna. Det var då en lättvårdsavdelning för nyförlösta mammor.

Jag var lite coolare när min andra dotter föddes än när den första såg dagens ljus. Av olika anledningar förlöstes båda mina döttrar med kejsarsnitt vilket ställer lite högre krav på pappan inledningsvis.

Allt man kan, eller tror sig kunna, är till ingen nytta när ens första barn kommer till världen. Det jag då upplevde var bara ren och skär glädje. Jag tog en liten svängom med narkosläkaren, i brist på annan möjlig person att krama, minns jag.

När jag skulle byta på Dotter 1 för första gången, hon kan väl varit en tolv timmar eller så, råkade jag ut för nurse Rached.

När en bäbis gör nr 2 för första gången kommer det ett ganska rejält lass. Nervös och oerfaren gjorde jag som jag brukar: jag tog humorn till hjälp.

Sålunda frågade jag nurse Rached om man fick lämna tillbaka barn. Rached uppskattde inte skämtet. En yngre kollega till henne som bättre förstod situationen kom snabbt till min hjälp.

 

Vi samarbetade fint och jag lärde mig snart hur man gör. För jag ville kunna.

Men Rached var ständigt på mig under detta min förstföddas första dygn. Jag och Hamzah, en förstagångspappa från Iran, fick inte spela gitarr och sjunga med de andra papporna i fikarummet, exempelvis.

Nu är denna kulturbyggnad riven.

Det kanske är bra eftersom byggnaden var så gammal, men det skedda gör mig också lite nostalgisk.

Även om jag inte träffat Hamzah eller Rached sedan dess så finns de kvar i detta mitt rosaskimrande Barbapapps-minne från min äldsta dotters första timmar i livet.

Tänk om jag levde på ett näckrosblad. Alltså bokstavligen på ett näckrosblad. Jag skulle vara en liten figur, två-tre centimeter hög, som framlevede mina dagar i, eller strängt taget på, en platt, grön värld.

Jag skulle flyta omkring i en sjö, där jag och Platon skulle vara de enda auktoriteterna. Det enda jag skulle behöva frukta vore en gubbe med fiol som badar näck. Och den regeln gäller inte bara om man lever på ett näckrosblad, antar jag. Inte skulle jag kunna erbjuda honom mitt näckrosblad att skyla sig med för då skulle jag gå under.

Flashad eller sövd av musik vore dagens etiska dilemma.

Visst skulle det vara lite fuktigt för det mesta, där på bladet i sjön. Och det skulle vara en begränsad värld rent fysiskt. Mina polare skräddarbenen skulle kanske bli ett lite väl enahanda sällskap i längden.

Jag skulle få en schysst badstatistik. Men med vad skulle jag sysselsätta mig?

Det är väl egentligen enbart fantasin som begränsar tanken. Antagligen skulle jag leva för ett enda tillfälle. Jag skulle leva för att blomma. När vi blommade, bladet och jag, skulle jag vara kung. Under blomningen skulle jag berusa mig av kärleken, kulturen och livet. Tankarna skulle rusa. Skena iväg ut i rymden för att fyllda till bredden av människors kärlek återkomma till mig och mitt blad.

Ungefär som nu.

I dag är första dagen på resten av ditt liv tänker jag medan jag studerar vår affisch med en kattunge, solnedgång och en barbröstad man på.

Idag är sista dagen jag med fog kan påstå att jag är i 30-årsåldern. I morgon är det the big 4-0. Men jag har löst det där på ett synnerligen briljant sätt. Jag har firat födelsedag sedan 27;e mars förra året.

Det gör att jag redan klarat av all åldersnoja men fått många fina presenter.

I morgon blir det nog ett glas portvin, men det är också allt.

Vad har jag egentligen åstadkommit under mina första 40 år? Rent statistiskt har jag i morgon levt ungefär hälften av mitt liv. Man blir nojig av att hålla på och mäta resultat på det där sättet. What we do in life echoes in eternity, säger gladiatorn med stort G.

Det finns inte mycket kvar av mitt liv från förr, men det är väl så det ska vara. Det rullar på, som far säger. Människor och händelser passerar i revy.

Men jag har två döttrar sedan fem respektive två och ett halft år. Dotter 1 fick i somras en gasballong för 80 kr (!) på ett tivoli. Sen tappade hon den så klart. Jag trodde hon skulle bli arg men hon stod så lugn och tankfull och tittade efter den försvunna ballongen.

Sen sa hon att hon ville ge den till farmor. Och där stod jag bredvid med darr på läppen.

Släkten följa väl släktens gång till slut. Fast man måste gå sin egen väg till slutet av densamma.

I fall någon undrar: Vi har ingen affisch föreställande en kattunge, solnedgång och en barbröstad man.