People should know when they are conqueredsa hjältens underofficer Quintus i filmen Gladiator. Och hjälten svarar: Will you, Quintus? Will I? Nåväl, själv vet jag när jag är besegrad.
Jag har dansat med de stora elefanterna och befunnits väga för lätt i vågskålen. Jag är besegrad. Min arga grannes sista drag är storartat. Verkligen magnifikt.Hen har nämligen fått hyresvärden Gruvstaden att sätta upp nya ordningsregler i tvättstugan. Med stora svarta bokstäver i Times New Roman präglade på vitt papper med de majestätiska inledade orden GRUVSTADEN INFORMERAR...får jag veta att man numera endast kan boka tider i lägenhetsnummer.Alla andra sorters bokningar är olagliga och får övertas av annan hyresgäst. Maleur.
Okej. Monstret vann. Och det kanske var det bästa, ändå. Min sista barnslighet bestod i att sätta upp en lapp med texten:
GRUVSTADEN INFORMERAS: Lapprika papprika puddingpastej, när jag blir stor ska jag gunga med dej i ett gult citronskal många gula mil upp och ner och bort på sjön av citronil
Malin frågade över morgontidningen när jag i min upprördhet sprang upp och ner till tvättstugan om jag reflekterat över att det kanske faktiskt är jag som är monstret i tvättstugan. Visst, sparka på den fallne, ni.
Häromveckan kunde jag ringa till en kundtjänst och säga: Hörrönini, Europolitan, Telenor, Vodafone eller vad ni nu heter, min fru fixade internetuppkopplingen med en gummisnodd i går. Sug på den ni! Och med detta tillönska jag den aktuella kundtjänsten en god helg.
Barnens mor har vrickat foten. Så i går tog jag fram två ölflaskor ur kylen, la dessa mot hennes ben och sjöng: Lilla frugan går om kring på bräcklig fot. Kalla pilsnerflaskor luta sig däremot. Men därnere, miserere, uti magens stora djup, sitter djävulen och tager sig en sup. Hon tyckte inte det fungerade som healing. Men jag fick dricka två pilsnerflaskor mitt på blanka torsdagskvällen.
Inom socialförvaltningen finns det en person som bär titeln Folkölsinspektör. Om jag jobbade där skulle jag vilja ha den titeln. Precis som när jag inom det militära försökte få bli Fanjunkare, eller här på skolan där jag länge fikat efter titeln Tillsynslärare. Folkölsinspektören i fråga brukar skriva ett kärnfullt ord, ”Krogbesök”, på sin dörr när han ska ut och kolla hur ett visst etablissemang sköter sitt alkoholtillstånd.
Jag går nu på en halvhjärtad GI-diet. Bortsett från ett par semlor går det riktigt bra. Det känns också bra när konditorerna (heter personalen på caféer så?) är tjocka. Jag menar vem litar på en benget till kock? I kväll blir det dippsås med gurkstänger. Det ska bli…..gott. I kväll blir det fredagsmys utan flickorna för de är hos sin mormor och morfar. Det känns märkligt att plötsligt kunna dricka sin morotsdryck och dippa sin gurka i fred (det där sista är ingen metafor, utan det är PRECIS det som sägs som avses).
Jag hade lite tid övertillsammans med Thureson och Darke för en tid sedan. Samtalet kom till en del att handla om våra barn och våra roller som föräldrar. Jag lyssnade senare på Skavlan när han intervjuade Alex Shulman om hans syn på sin roll som pappa. Alex menade att alla föräldrar gör sina barn skada och att gott föräldraskap handlar om att minimera den skadan. Darke hade lyssnat på vår ungdomsidol Mauro Scocco som inför sin förstföddas ankomst menade att det där med uppfostran fick han allt se hur det blir med. Det handlar om att ge så mycket kärlek det bara går, menade han i sedvanlig Mauro-stil. Det översatte Darke till att föräldraskap innebär att så långt det är möjligt skapa den perfekta dagen för sina barn. Vilket inte handlar om att skämma bort dem eller på andra sätt göra dem björntjänster.
För egen del sammanfattar jag föräldraskapet med detta: Man har lyckats steka det perfekta ägget till lunch, du vet, med hård vita men lös gula vilken samtidigt är hård i botten men rinnig på ytan, och glad i hågen ska äta det efter att barnen redan fått sin mat. Då kommer någon på att man också vill ha ägg fast man inte skulle det när du började steka. Då ger man bort detta kärleksfullt stekta ägg utan att knysta och ser sedan barnet äta mycket lite av det varpå matkrig i stället utbryter. En mer allvarlig sida innebär att försöka vara en trygg förebild och att bjuda motstånd i bland.
I källaren hade vi, när jag var liten, ett gammalt matbord. Med några exemplar av min fars outgivna romandebut Kolmilan som nät fick vi ett fullt fungerande pingisbord. Vilka bataljer utspelade sig inte där! Men jag vann aldrig. Förrän plötsligt en dag. Jag minns den oerhörda eufori jag kände när jag till sist vann. Att jag kunde besegra PAPPA! Det som tills dess varit omöjligt! Detta förde mig småningom fram en seger i min åldersklass i Falu BTKS:s tävling 70-aden, en pingistävling med oerhörd prestige på sin tid.
Ändå kan jag räkna upp en massa saker mina föräldrar gjorde som jag själv inte ska ta efter i egenskap av pappa. Säkert kommer mina flickor att tänka på samma sätt en dag. Det hoppas jag verkligen. Jag kanske har sagt det förut, men det förtjänar att upprepas. Min fars filosofi när han fick kritik för mitt uppförande. Jag tar ingen kritik nu, kom i gen när han är vuxen.
Den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai, sedermera världsomseglaren och bestsellerförfattaren MT, lärde mig ett trick. Om man är trött på kontoret kan man lägga sig på golvet med fötterna mot dörren och hälla ett antal gem eller pennor framför sig. Sedan kan man sova. När någon öppnar dörren stöter den i fötterna och du vaknar. Då kan du inför besökaren hävda att du tappat dina pennor och måste plocka upp dessa.
—
Kollega Pontus lärde mig i dag att du kan ta självhäftade plast som man normalt använder att slå in böcker med till att rena skjortan från ludd, om man inte har tillgång till en roller.
—
Jag köpte idag en julgran. Det kostade tjugo kronor extra att få den hemkörd. Jag betalade och glömde sedan bort det hela. Sen ringde han. Ja tjena, det är julgranskillen, sa han i telefonen. Jag undrade vad han ville, så här mitt i middagen på fredagen. Det blev tyst i telefonen ett tag. Sedan sa han: Jag är här med din julgran. Och då slog det mig att snickarkillen alltid snickrar, rörkillen lägger rör, elkillen fixar el och julgranskillen levererar julgranar. Men varför har de aldrig något namn? Och varför är de alltid killar?
Man har rivit en av den äldsta byggnaderna vid Falu lasarett: Falu BB. Det kändes lite märkligt att upptäcka det. Jag har en viss relation till stadens barnbördshus. Där, på gamla BB, föddes jag strax efter 21 på kvällen den 16:e november 1970.Något som förövrigt gör mig nästan exakt lika gammal som Barbapappa. Vi har fler likheter, Barnapappa och jag, sörsklit efter att jag solat lite. Mina två döttrar hann också födas på gamla BB innan det revs. Den andra generationen Adolphson född i Dalarna. Deras barn kommer med stolthet bära upp folkdräkten.
Lite senare i livet gick jag i låg- och mellanstadiet på Södra skolan. Den äldre byggnaden fungerade som mellanstadium men är inte längre är skola. Men den var från början Faluns BB. Ytterligare lite senare under gymnasietiden jobbade jag extra som städare på Högbo vid hoppbackarna. Det var då en lättvårdsavdelning för nyförlösta mammor.
Jag var lite mer lugn när min andra dotter föddes än när den första såg dagens ljus. Av olika anledningar förlöstes båda mina döttrar med kejsarsnitt vilket ställer lite högre krav på pappan inledningsvis. (Förstå mig rätt.) Allt man kan, eller tror sig kunna, är till ingen nytta när ens första barn kommer till världen. Det jag då upplevde var bara ren och skär glädje. Jag tog en liten svängom med narkosläkaren, i brist på annan möjlig person att krama, minns jag.
När jag skulle byta på Dotter 1 för första gången, hon kan väl varit en tolv timmar eller så, råkade jag ut för nurse Rached. Tillåt mig en kort bakgrund. När en bäbis gör nummer två för första gången kommer det ett ganska rejält lass. Nervös och oerfaren gjorde jag som jag brukar: jag tog humorn till hjälp. Sålunda frågade jag nurse Rached om man fick lämna tillbaka barn. Rached uppskattde inte skämtet. En yngre kollega till henne som bättre förstod situationen kom snabbt till min hjälp. Vi samarbetade fint och jag lärde mig snart hur man gör. För jag ville kunna. Men Rached var ständigt på mig under detta min förstföddas första dygn. Jag och en förstagångspappa från Iran, fick inte spela gitarr och sjunga med de andra papporna i fikarummet, exempelvis.
Gamla BB. Nu är alltså denna kulturbyggnad riven. Det kanske är bra eftersom byggnaden var så gammal, men det skedda gör mig också lite nostalgisk. Även om jag inte träffat Hamzah eller Rached sedan dess så finns de kvar i detta mitt rosaskimrande Barbapapps-minne från min äldsta dotters första timmar i livet.
Tänk om jag levde på ett näckrosblad. Alltså bokstavligen på ett näckrosblad. Jag skulle vara en liten figur, två-tre centimeter hög, som framlevede mina dagar i, eller strängt taget på, en platt, grön värld. Jag skulle flyta omkring i en sjö, där jag och Platon skulle vara de enda auktoriteterna. Det enda jag skulle behöva frukta vore en gubbe med fiol som badar näck. Och den regeln gäller inte bara om man lever på ett näckrosblad, antar jag. Inte skulle jag kunna erbjuda honom mitt näckrosblad att skyla sig med för då skulle jag gå under. Flashad eller sövd av musik vore därmed dagens etiska dilemma.
Visst skulle det vara lite fuktigt för det mesta, där på bladet i sjön. Och det skulle vara en begränsad värld rent fysiskt. Mina polare skräddarbenen skulle kanske bli ett lite väl enahanda sällskap i längden. Jag skulle antagligen få en schysst badstatistik. Men med vad skulle jag sysselsätta mig? Det är väl egentligen enbart fantasin som begränsar tanken. Antagligen skulle jag leva för ett enda tillfälle. Jag skulle leva för att blomma. När vi blommade, bladet och jag, skulle jag vara kung. Under blomningen skulle jag berusa mig av kärleken, kulturen och livet. Tankarna skulle rusa. Skena iväg ut i rymden för att fyllda till bredden av människors kärlek återkomma till mig och mitt blad.
Arv och miljö. Vad gör det med människor? Min mor, tryggheten, kärleken, gick bort i sviterna av en hjärntumör 1997 endast 58 år gammal. Hon är begravd på Styrsö och jag besöker henne ofta. Bilden är tagen från ”min” bänk på den vackra kyrkogården.
Jag saknar mor. Inte så att jag (numera) tänker på henne varje dag, men ofta återkommer hon i mina tankar. I synnerhet när jag besöker Styrsö. Den här sommaren har hon funnits nära. Jag är väldigt präglad av mor. Dels för att jag var hennes första barn, dels för att det tog nästan fem år innan nästa, min bror Viktor, kom. Vi fick alltså en förhållandevis lång första tid tillsammans, mor och jag. Möjligen hittar jag här grunden till mitt (ibland påstådda) bekräftelsebehov och ständiga vilja att försöka underhålla. Allt det som fick jag av henne, alltså. I överflöd. Ensambarn i fem år.
Inte bra, hör jag psykologen mumla medan jag ligger där på soffan och gör upp med mitt liv samtidigt som hen krafsar med pennan i sitt block. (Okej, det där var ett skämt. Jag har inte besökt någon psykolog även om det nog skulle vara givande.) Så här i vuxen ålder har jag dock kunnat konstatera att mor uppfostrade mig lite för en värld som inte finns. Jag ska återkomma till det. Men först en bakgrund. Bilden föreställer mor. Så mycket mer hon blir det inte.
Ingvor Anita Isakson, född 1939 på Styrsö, en ö i Göteborgs södra skärgård, av Astrid. Mors pappa Ivar var sjöman och ofta ute på världshaven. Mor berättade inte så mycket om sin tidiga barndom utöver att mormor ibland var krävande. Mor flyttade sedermera till Leksand (av alla ställen) där hon gick på folkhögskola. Den tiden omtalade hon ofta med värme. Senare flyttade hon vidare till Falun och utbildade sig till sjuksköterska, mötte far och fick tre barn.
Mor var nära sin syster Lena trots det geografiska avståndet. Bilden föreställer ett känslomässigt möte när Lena och Lennart överraskande med att oanmälda komma till Falun inför min studentexamen 1990. Mor stannade hela sitt liv i Falun. Men hon glömde aldrig sitt ursprung. Hon kom från en kyrklig och traditionsbunden miljö med fasta principer vilket präglade familjen. Hon hade ett rikt socialt liv. Det hände alltid saker trots emellanåt knappa resurser. Kärlek, värme och glädje fanns dock alltid i överflöd. God mat och festligheter, så ofta som möjligt. Bilden föreställer mor och far på väg på Bellman-fest på Källö.
Mor ansåg att det är viktigt hur man uppträder. Man klär sig helt, rent och gärna snyggt. Man sätter inte på sig en ostruken skjorta och man stryker den själv. Som man är klädd blir man hedd, sa hon ofta. En gentlemans främsta tecken är ett par välputsade skor. Att slåss är ett tecken på svaghet. Det var enligt mor otänkbart att ha shorts på sig, eller att som man gå med bar överkropp, i officiella sammanhang. Att klä sig ordentligt är att visa respekt för sina medmänniskor hävdade hon. Bilden föreställer jag och mor som i samma ålder gillar rutiga kavajer:
Något som sitter djupt i mig är mors syn på hur man behandlar auktoriteter, äldre människor och kvinnor. Man visar dem respekt. Det har ibland varit smärtsamt att upptäcka att auktoriteter inte alltid förtjänar respekt eller hur man ska reagera när ens förebilder faller ned från sin piedestal. En gång när mor hälsade på mig under studietiden i Uppsala presenterade jag henne för ”min” professor, historikern Stellan Dahlgren, och till hans förvåning hälsade hon på honom i djupaste respekt. Efteråt läxade hon upp mig för att jag så omdömeslöst närmat oss lärdomsgiganten. Så gör man bara inte, menade hon. En förövrigt ofta återkommande fras.
Och så kvinnor. Jag gillar kvinnor, rent allmänt. Kvinnor är ofta mycket mer intressanta än män. Mor lärde mig tidigt att man reser sig upp när en kvinna kommer in i rummet, alltid går ett steg efter och öppnar dörren för henne och annat 1800-talslarv i samma stil. Eftersom det där i ett modernt samhälle verkar lite fånigt får jag hela tiden behärska den impulsen. Men den sitter djupt. Även om jag ofta umgås med män har jag lättare att respektera och tycka om en kvinnlig auktoritet än en manlig. Jag tror det beror på mor.
Morälskade Styrsö. Varje år ville hon återvända och varje semestertillbringadevi i huset där. Tvåfamiljer, tio personer, på en våningtills moster Lena och Lennart köpte den intilliggandefastigheten ”Bagarns”. Då duschades det inte. Det badades. I havet. (Nyligen sagt till brorsdöttrar och döttrar, alla med lika stängda öron. Don’t get me started on the internet.) Bilden nedan föreställer en jul vi firade på Styrsöunder 1980-talet, något som antagligenvarviktigare för mor och moster än för oss övriga och som morfar rent allmänt ansåg som ett stolleprov.
Mor, på den tiden hon rökte, tog ofta ett tjuvbloss (för mormor) med morfar på rökverandan som numera är inbyggd. Hon drömde om att, efter attvi barn flyttat hemifrån, jobba som sköterska på Styrsövårdcentral ellerdriva kafémedmoster Lena. Som så ofta blev det tyvärr ingetmeddet. Morfar lämnadeoss 1996 och mor året därpå. ) idag, faktiskt helt nyss, när jag och mindotter Mina Anita Margareta handlade på öns Ica kom någon fram. Visst är det Anitas pöjk? Ni är lika. Och din dotter med! Det kändes fint att höra.
Det har gått många år men ännu består känslan. Känslan av Styrsö som en plats förenad med så mycket av min personliga lycka att min påhittade psykolog nickar gillande och antecknar i blocket att hen mycket väl förstår varför det är hit jag flyr. Någonstans på mottagningen slår visserligen Oidipuskomplexklockan med stora slag men det är på det viset att trots att mitt liv slagits i spillror så är detta platsen där jag bäst kan låtsas som om det aldrig skett.
Nåja. Nu är det jag som får vara tryggheten och kärleken. För mina döttrar, som förlorat sin mor, och för alla som känner mig. För alla som vill, helt enkelt. De som inte vill slipper. Det, om något, är det slutgiltiga arvet från mor. Det fick vi tre syskon på lika och olika vis ta del av. Vilken gåva, när man närmare begrundar det.
Nåja, igen. Efter sex veckor på ön är det snart dags att återvända till den vackra hösten hemma i Falun. Det är inte heller så illa för också det var mors plats. Och min. Och mina döttrars.
Det är förvisso en briljant idé att ha fyrtioårsfest innan man fyllt fyrtio. Dels kan man inkassera en ofantlig mängd ryggdunkar men man slipper ångesten. För man är ju bara trettionio. Svärfar säger att fyrtioårsfesten är den sista ungdomsfesten. Och visst blev partajet en hejdundrande succé. Det är otroligt, men det är bara att trycka på en knapp så kör alla igång. Människor VILL ha roligt, och då har de ju det också.
Som det står på en keramikskylt hemma hos far: Det vill gärna bli bra. Skylten har ramlat i golvet och gått sönder, men far har klistrat ihop och hängt upp den igen. Insiktsfullt av honom, på nåt sätt. Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai som har sagt upp sig och blivit bohem på sin båt i på Irland, lärde mig att vi måste ha våra ålderskriser för annars kommer det tillbaka och knäcker oss senare i livet. Är man hellre en 80 åring med fyrtioårskris än tvärt om?
Jag har tidigare refererat till Dorian Grays porträtt och att den boken lär att evig ungdom varken är sunt eller bra.
En person sa till mig en gång att jag nog skulle bli vacker som gammal. Jag blev sur för jag tyckte det var ett hårt sätt att nobba på. Vem vill vara snyggast på hemmet, liksom? Personen framhärdade och menade att ålderdom i sig är vackert. Jag är beredd att ge personen delvis rätt när jag tänker på min mamma och morfar, som fattas mig varje dag. Men det där handlar mer om egoism. Fast det är kanske som man säger. Det handlar inte om att leva längst utan att vara levande varje minut. Och efter partajet i lördags med min gamle vapendragare Darke känner jag mig både levande och lycklig även om det nog förkortade mitt liv i slutändan.
Jag har en faiblesse för verklighetens skämt. När myten blir verklighet. Exempelvis har det flera gånger hänt att jag placerat ut ett bananskal för att se om någon halkar på det. Jag har även ställt en hink med vatten uppe på en dörr på glänt. Och inget slår en väl placerad pruttkudde eller ett elektriskt handslag. Sällan har jag varit så lycklig som den gången när jag köpt en deodorant och expediten frågade om jag ville ha den i en påse. Nej tack, jag tar den under armen fick jag till min enorma lycka svara. Sånt händer inte ofta i livet. Det gäller att ta vara på tillfällena.
Fast barnes mor leder. När vi en gång bevistade en, så kallad, bättre middag serverades det soppa till förrätt. I just det ögonblick när hon ska bli serverad valde en fluga att dö mitt i en flygning. En tillsynes odramatisk händelse. Det händer hela tiden både antar och hoppas jag. Det kan förvisso rört sig om en kraftig felnavigering, men det hör inte hit. Han, eller hon, dog, flugstackarn. Vi såg den singla ner och via hennes arm mjukt landa i soppan för att där dra sin sista suck. Det finns väl sämre sätt att dö på, antar jag.
Malin gav mig en, närmast skälmsk, blick varpå hon påkallade kyparens uppmärksamhet. En diskret harkling och så säger hon det. Ursäkta mig, men det är en fluga i min soppa. Kan du tänka dig att få säga dessa ord? På riktigt, liksom. Helt out standing. Kyparen trodde hon drygade sig så klart: Sure baby. Men, så tittade han ner. Likblek tog han ut tallriken med soppa och fluglik. Han kom inte tillbaka.
Med undantag för våra barns födslar tror jag aldrig jag har älskat Malin mer intensivt i ett och samma ögonblick. Det var förvisso ett stort ögonblick, det var det.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.