Jag har drömt om Malin varje natt här i Bydalen. Positiva drömmar från tiden utan helvetescancern. Från tiden innan hennes friska sinne blev fångad i en sjuk kropp. Ofta står hon och vinkar åt mig på avstånd i drömmarna.
Livet är bra märkligt, numera. Men allt är inte Tinder som glimmar. Vi visar väl alla upp våra fasader och masker. Allt jag strävar efter är att inte hyckla… allt för mycket.
Kolla er farsa – han är skitläskig!
Vadå, brukar inte era pappor lägga ansiktsmask sista fredagen i månaden?
Öh, nä..?
Consuelo Vanderbilt ansågs för hundra år sedan vara världens vackraste kvinna. Då utgjorde hon det ultimata skönhetsidealet. Skönhetsideal förändras dock över tid – vem saknar inte den tid då den svällande vaden på en man ansågs väldigt sensuellt?
Consuelos historia är tragisk. Det började bra i det hon skilde sig från det kärlekslösa äktenskap hon tvingats in i och levde sedermera ett friare societetsliv. Med tiden blev det dock allt svårare att upprätthålla ryktet som internationell skönhet.
Vetenskapen visste dock på råd då den uppfunnit en metod att bromsa åldrande – något som med tiden gjorde Consuelo till ett av världens första offer för skönhetsoperationer.
Metoden utgjorde dåtidens spjutspetsteknologi och hade ursprungligen utvecklats i Wien för att åtgärda näsor som förstörts av syfilis. Konkret innebar den att man injicerade paraffin i ansiktet. Metodens användningsområde spreds snart från näsor till bröst, penisar och alltså för att återkalla ungdomens spänst till åldrade anletsdrag.
Det fanns ett problem. Paraffinet rörde sig runt i kroppen och tenderade att klumpa ihop sig på oönskade ställen. Och så bildades ibland hårda, broskliknande knölar och vätskande vargångar. I värsta fall kunde det leda till blindhet, kallbrand och faktiskt döden.
Consuelo dog inte men metoden som skulle bevara hennes skönhet förvandlade henne istället till ett monster. Åtminstone i hennes egna ögon. Paraffinet gled runt under huden och vanställde henne. I sin förtvivlan flydde hon offentligheten och levde i avskildhet fram till 1964 då hon som en gång ansågs som världens vackraste kvinna gick ur tiden.
Jag har numera ett Tinder-konto. Jajamän.
Det var junior som ansåg att jag utgjorde en mer än lovligt tragisk syn när han iakttog mig i en stol med (i hans tycke) ”glasartad blick fästad i fjärran” och tillsynes helt förlorad (i Brahms). Det är väl ment – men vad ser människor mig som för stackare, egentligen?
Jag påminde om att Gösta Ekman den äldre, som på sin tid ansågs som vacker och framgångsrik, var berömd för sin glasartade, mytiska blick. Visst, och han hade ju också ett tungt förflutet och nyttjade droger, menade junior glatt medan han servade en GT. Men, lade junior till med viss skärpa, Gösta hade inte något konto på Tinder.
Att jag satt och tänkte på ståchornas ståcha och var förlorad i förflutenhetens landskap utgjorde tydligen ingen ursäkt. Så han skaffade alltså ett konto åt mig. Tack så mycket.
Tyvärr fattar jag inte riktigt hur det hela fungerar – jag tycker ju att alla människor förtjänar en superlike eller två då och då. Sålunda har superliksen tagit slut för mig, man får nämligen inte ge bort hur många som helst på Tinder.
Verkliga livet – Tinder 1-0.
Hursomhelst: där, på Tinderkontot, har det inte hänt mycket. Men man blir sällan profet i sin egen hembygd, heter det ju. När jag i veckan ankom Jämtland för att fira sportlov rasslade det till i appen, minsann. Det fullkomligt regnade (jämförelsevis) likes. Gilla Jämtland! Här vet man att uppskatta mig efter förtjänst – mer så än hemma i Dalom, tydligen.
Kanske beror det på att ingen här känner mitt förflutna? Att jag inte har något att maskera? Hursomhelst – det är ståchor som är grejen 😍.
Tyvärr hade jag ingen tid till att säga hej till någon av de uppskattande för som kapten för flickornas sportlov kommer det egna jaget sist. Eller strängt taget först, eftersom jag trivs så oerhört väl i kaptensrollen.
God afton vackra mask lär vara orden Anckarström fällde innan det dödliga skottet avfyrades mot GIII på maskeradbalen. Säkert är det inte sant, säkert är det en faktoid.
Jag använder då och då ansiktsmask, om än inte en gång i månaden. Malin tyckte att det var en rolig sak med mig, en av mina små egenheter. Nu skrämmer jag istället barnens kamrater i min obetänksamhet. Inte kan jag förklara för dem att masken i fråga inte lika mycket är till för att skrämmas som för att höja mina aktier på en potentiell marknad för män i sena 40-årsåldern.
(Närå. Skämt. Okej?)
Livet är dock bra märkligt numera. Det är som om allt jag gör, uttrycker eller visar, saker som förr varit helt okej och höjd över varje misstanke, plötsligt betraktas genom den ensamståendes skenheliga nålsöga.
Consuelos skönhet var typisk för sin tid. När hon sökte besvärja åldrandets obönhörliga process gick det illa. På något vis befinner jag mig lika ofrivilligt i en tid där vett, snille et gloire tar sig andra uttryck än jag är van. Eller uttryckt med bakfyllans enkla terminologi: igår kung, idag knekt.
Med den skillnaden att jag ännu försöker hålla god min i elakt spel. Jag tänker minsann inte spruta in paraffin i… någonstans.
Håhåjaja. Rynka, ålder, elefantman eller semiflint är mig likgiltigt. Flickorna skrattade ihjäl sig när jag skrämdes medelst ansiktsmask.
Till syvende och sist: om det är något den stora maskeradbalen, den vi i dagligt tal kallar och benämner livet, lär oss så är det att när man själv till sist står inför den rykande flintlåspistolen så hjälper oss inga masker.
Jag har drömt om henne varje natt här i de jämtländska fjällen, platsen för vårt bröllop och där hon alltid kände sig hemma. Jag har vaknat varje morgon med ett leende. Men jag återvänder också snart till det oerhört smärtsamma tillfälle när hon sa att jag snart måste låta henne gå.
Men hur låter man tjugofem år gå? Jag försöker, det gör jag. Med appar, exempelvis. WordPress-appen och nu tydligen med Tinder-appen.
Att låta henne gå innebär inte att glömma. Så jag råder mig själv att lägga ner telefonen och leva i nuet.
Hon som en gång var världens vackraste kvinna är ännu världens vackraste människa. Om än i våra minnen.
Jag säger till sist som jag återkommande gör: min bästa tid är nu. I min värld skulle jag exempelvis kunna bli en helt okej afterskibandssångare.
Jämförelsevis.
Källor;
Peter Englund: Tystnadens historia
Relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.