Vissa saker är värda sina omvägar. Det är emellertid lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla.
Jag har under det senaste året nog varit lite vilse. Å andra sidan innebär genvägar som bekant ofta senvägar. Till vissa saker går helt enkelt inte att gena medan andra är värda all ansträngning. Det fina i kråksången är att man aldrig i förväg kan veta, man måste emellanåt våga chansa.
I Dalarne, närmare bestämt Falun, mitt under brinnande världskrig, den 26:e oktober 1917, hölls en intressant middagsbjudning. Gästerna bestod av två män och en kvinna. Låt oss kliva in i tidsmaskinen och färdas till Falun sent i oktober 1917.
Det är, med dåtida falumått mätt, två tämligen udda fåglar som kliver av aftontåget från Stockholm. En är konstnären Oskar Kokoschka. Han är i Sverige på officiellt uppdrag av Österrikes-Ungerns regering för att ställa ut samtida österrikisk konst på Liljevalchs. Det verkliga uppdraget är dock att leda en propagandakampanj för att sprida bilden av dubbelmonarkin som en ännu mäktig nation. Den andre, geografiprofessorn från Wien Ervin Haslik, är ute på samma typ av uppdrag och kvinnan de ska besöka är Selma Lagerlöf.
I Hasliks och Kokoschkas uppdrag ingår att besöka framstående svenskar, man mötte bland annat Hjalmar Branting, och ett besök hos den berömda nobelprisbelönade och i tyskspråkiga länder mycket populära författaren (särskilt Gösta Berlings saga var mycket uppskattad) var givet.
Säkert var resan ett välkommet avbrott i den monotona krigstillvaron hemma i Österrike. Tyvärr var det Sverige de mötte påvert och även om vi inte direkt drabbats av krigshandlingarna var effekterna tydliga. Dyrtid, svält, strejker och kravaller. Stod Sverige, likt Ryssland, på randen till revolution? (Händelsen samma år som i efterhand gått till historien som Potatiskravallerna är välkänd.)
Normalt skulle Selma tagit emot på Mårbacka i Värmland men på grund av det höga priset på ved hade hon inte råd att värma upp gården under vintern – så det fick bli huset på Villavägen i Falun istället.

Selma bjuder alltså, sina reumatiska besvär till trots, på supé och samtalet kretsar kring hur mycket man avskyr kriget. Det dricks rejält. Kokoschka ligger dock lågt i samtalet, hans syfte med resan är inte politiskt utan omväxling, finna ny inspiration för sitt skapande samt att knyta nya kontakter gynnsamma för karriären.
Professor Haslik vill å sin sida ta tillfället i akt och visa den berömda författaren ett korrektur till en bok han skrivit – han skissar på en plan för total, internationell och evig fred.
Han kommer under kvällen, måhända stärkt av brännvinet, igång ordentligt när han luftar sina drömmar om internationell fred – men Kokoschka blir allt mer irriterad. När Hadlik hävdar, och dessutom får medhåll av Selma, att tyskarna lider brist på idealism brister det för honom. Hur tusan kan tre år av försakelser, hundratusentals liv som offrats för fosterlandet, anses vara brist på idealism?!
Haslik och och Selma protesterar förvånat men samtalet fortsätter, det dricks mer akvavit, till långt in på natten. Kokoschka tecknar under tillställningen Selmas porträtt.
Supén slutade, vad det verkar, i fred.
De kejserliga ätterna Habsburg i Österrike-Ungern, Hohenzollern i Tyskland (den siste tyske kaisern Vilhelm II hade senare inga närmare kontakter med naziregimen, han dog i exil i Nederländerna 1941. En detalj är att han kallade nazisterna senapsregimen då den var stark och brun) och Romanov i Ryssland gick under i freden året efter.
Selma lämnade världen strax efter freden, 1940.
Kokoschka dog 1980, nästan 94 år gammal, som känd konstnär. Hasliks öde är, liksom världsfredens, för mig okänt. En vänlig själ på twitter, ”Deadlift Unicorn”, hade vänligheten att skicka mig porträttet:

I närheten av adressen där Selma höll supé ligger idag Villovägens bryggeri. Där görs lokalt öl och gin av Sven – påhejad av Petra. I området låg längre tillbaka en krog. Kanske kunde Villovägens ta fram en lokal akvavit till minne av middagen hos Selma? Den kunde heta…”Selmas Fred(rik)”. Jag tecknar mig härmed för en butelj eller två.
Tänk att en sen natt få dricka akvavit och prata om fred med Selma. Det kan väl inte anses som att ha farit vilse? Det ska jag prova, någon gång. Ja, inte med Selma såklart men jag vet vem jag ska bjuda på den aktuella supén såväl som supen.
Det är lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla. Förr eller senare händer det oss alla. När det händer får man helt enkelt kravla sig upp ur diket. När man faller så får man försöka falla framåt. Skiter det sig fullständigt får man ta ut en ny riktning och försöka igen. Hur svårt det än är finns alltid hjälp. Selma Lagerlöf, exempelvis, finns alltid där redo att sträcka ut en hjälpande hand. Då som nu.
Bröderna fara väl vilse ibland
Selma bodde i Falun från 1897 och staden är mycket stolt över detta. Också jag är mycket stolt.
Villan det refereras till ovan, Villavägen 34-36, köpte hon 1907 och ägde till sin död. Huset är liksom alla hennes bostäder (inte Centralpalatset som helhet, men våningen är inte kvar) numera rivna. Läs gärna Örjan Hamrins berättelse om det. I Falun skrev Selma flera av sina mest framstående verk.
Ännu står hon och blickar ut över Faluån och jag besöker henne ofta eftersom jag gillar att prata med henne. Okej, jag erkänner: hon är en av mina stora kärlekar här i världen.
Det finns saker som återkommande är värda en omväg.

Relaterade blogginlägg:
Källor:
Englund: 1917
Wikipedia
Project Runeberg.org
Dalarnasmuseum.se
dt.se
Moderna museet.se
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.