Kategori: Bistånd

Bistånd, Demokrati och samhälle

Sierra Stars

av adolphson1 kommentar till Sierra Stars

2003 spelades junior-VM i fotboll i Finland. En uppmärksammad sak var att stora delar av laget från Sierra Leone, kallat Sierra Stars, stannade och sökte asyl i Finland efter avslutad turnering.

Sierra Leone hade upplevt ett långt och mycket brutalt inbördeskrig och skapandet av ett slagkraftigt landslag var en del i landets framtidssatsning. Många av spelarna bar dock på minnen och upplevelser från det brutala kriget.

Egentligen är det kanske inte så konstigt att det gick som det gick.

Den som varit i Afrika vet hur stora skillnaderna mot Europa är. Och det finns ingen framtid i sikte på länge, åtminstone inte för den vanlige medborgaren. Det finns egentligen bara två vägar ur misären och mot en bättre framtid.

Att träffa, och leva med, en europé.

Att bli professionell idrottsutövare utanför Afrika.

Möjligen borde alltså någon kunnat förutse att det fanns en riskfaktor med på planet från Sierra Leone. Kanske kunde någon reflekterat lite över att tron på det egna landets framtid bleknar en smula hos en individ efter att personen på nära håll upplevt den monumentala rikedomen i Europa.

Om du bor i ett plåtskjul, på landet eller mitt i en storstad (det är egalt, antar jag), tillsammans med en familj och släkt bestående av 10-50 personer, där ingen har någon stadigvarande inkomst, i ett land präglat av ett brutalt och långvarigt krig, och så får du plötsligt leva två veckor mitt i paradiset.

Väljer du då, när de två veckorna är till ända, att snällt åka tillbaka till helvetet igen trots att du kanske tänker att du bättre kan hjälpa dig själv och dina nära genom att ta ett enda litet steg…åt ett annat håll.

Vi människor flyr naturligtvis från krig och elände. Det har vi alltid gjort. Det är en grundläggande biologisk betingelse.

Murarna runt Europa reser sig nu höga samtidigt som de också börjar vittra sönder lite här och där. Men ännu så länge går det, genom att sparka på en boll tillräckligt hårt, att ta sig in i det som Hitler kallade för Festung Europa.

Skillnaden mot andra världskriget är att murarna idag är av ekonomisk art. Men idéströmningen är densamma. De där, de andra, de som är olika, får inte komma hit. Men vi får gärna komma dit. Det är genom konsumtion, semester och export, vill vi ha kontakt.

Sierra Stars blev både hånade och bespottade hemma i Sierra Leone efter sitt avhopp. Men även de som faktiskt återvände fick i efterhand höra att de allt var bra korkade som kom tillbaka efter att ha haft den gyllene biljetten i sin hand.

Vi är alla olika.

De som stannade kvar fick en god framtid, materiellt sett. Enligt finländska sportjournalister har de också bidragit till fotbollens utveckling.

Jag själv har dragit en verklig vinstlott i tillvarons lotteri.

Jag är vit, man och jag är rikare än 90% av världens befolkning. Det är inget jag skäms för, men jag känner tacksamhet. Och så känner jag mig lite futtig som trots att jag är så oerhört privilegierad ibland längtar efter så banala saker som jag ibland gör.

Skuld kan jag känna ibland. Över att jag inte gör mer för andra av min stund på jorden. Jag som är så privilegierad borde kunna göra mer.

Jo, jag är engagerad politiskt, jobbar i skolan, är till och från engagerad i Liberala Kvinnor och Rädda Barnen. Men jag tonar också ner dessa engagemang när det kommer till mina egna barn.

Apropå perspektiv: hemma i Sverige diskuterar vi tårtning av Åkesson. Det är inget nytt med det. Självaste Winston Churchill fick både ägg och rutten frukt sig överöst i början av förra seklet.

Kulturministern och Åkesson kan tillsammans titta på Hela Sverige bakar och utbyta erfarenheter. Kanske kan de komma fram till att rätten att få kasta tårta är viktigare än rätten att förbjuda människor att göra det.

Åkesson borde i mina ögon leva som han lär och åka ut i världen och göra lite nytta istället för att ägna sin tid åt att sitta här hemma och försöka förbjuda människor.

Bättre att bjuda än förbjuda, så att säga

Det är ju det där med rösträtt. Och röstfel.

Lyssna gärna på dokumentären om fotbollslaget från Sierra Leone som blev finländskt.

 

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Skola, Språk

Språk och gatsten

av adolphson6 kommentarer till Språk och gatsten

Jag brukar uppmana mina egna barn, samt mina elever, att lära sig matematik och språk. Varför? Jo, därför att med en bra grund inom dessa ämnen löser mycket annat. Matematik och språk måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Ja, det kanske man kan med matematik och språk också. Men det blir lite enklare framöver i livet om dessa pusselbitar ligger på plats.

Matematik är också ett språk.

Vi har en lång tradition av enspråkighet i Sverige. En sådan tradition påverkar ett land och gör det homogent. Men det försvårar enligt min uppfattning också mötet med nya traditioner och impulser.

I det medeltida Stockholm var tyska vanligt. Och för den som ville göra karriär i stormaktidens Sverige räckte det inte med att kunna svenska. Dialekterna påvisade mycket större variation än idag, ja, det var osannolikt att två personer från olika delar av landet förstod varandra. I synnerhet om de kom från olika socialgrupper.

Kanslispråket i Karl XII:s stab var tyska. I skrivna dokument från den tiden måste ju diverse utländska högre officerare i den svenska kronans tjänst samt ämbetspersoner i våra besittningar på andra sidan Östersjön förstå instruktionerna från Stockholm.

Tyska, svenska och latin var bra språk att kunna för den som ville göra en social eller geografisk resa genom vårt stora, och som då alltså var ännu större, land. Blandningar var, helst i skriven form, inte ovanligt.

1700-talet var franskans århundrade i vårt land. Såväl politiskt som kulturellt spelade Frankrike första fiolen. Gustav III talade helst franska vid sitt hov. Även om han själv skrev så undermålig franska att man var tvungen att ha speciella översättare att tyda hans brev.

Sedan, under 1800-talet och framåt, föll vi tillbaka till enspråkig konformitet och blev det land från vilket Karl Oskar och Kristina utvandrade.

Men vår flerspråkighet ökar. Vi svenskar är idag ett resande folk. Vi rör oss i världen som aldrig förr och sociala medier gör dessutom att landgränser inte längre är någon naturlig vattendelare.

Vårt språk, som har tydliga influenser från framförallt tyskan, har via franskan amerikaniserats för att nu påverkas av allehanda språk.

Sociala sammanhang med flera språk är vanligare. Kanske inte i Djursholm men däremot i förorterna i Mälardalen.

För att lyckas bättre med integration och därmed komma åt den verkliga innebörden av begreppet arbetslinje måste vi arbeta bättre med detta. Hur? Exempelvis genom stöd till invandrare och deras barn att lära sig sitt modersmål i skolan.

En individ som inte behärskar sitt modersmål får även begränsade möjligheter att lära sig ett nytt språk. Detta eftersom nivån man relaterar sina nya kunskaper till är låg. Därmed blir också motivationen lidande.

Bristande språkkunskaper begränsar möjligheter till arbete, utveckling och social stimulans. Okunskap begränsar. Gränser leder till isolering och arbetslöshet till utanförskap.

Tillsammans med människor i liknande situation lever man i bestämda områden där hyran är låg och maten billig. Alltså i de tätbefolkade regionernas förorter.

Plötsligt flyger stenarna i förorten. Varför? Tja, en brinnande bil eller flygande sten är förvisso ett språk som alla förstår. Problemet är bara att svaret blir därefter.

—

Jag har uppfattat att man inte ska använda ord som analfabet. Det är att definiera någon utifrån ett handikapp eller oförmåga. Flyktingar och invandrare, exempelvis, kan sällan tala eller skriva svenska. Men de har massor av kompetens som vi genom misslyckad integration misslyckas med att ta till vara.

Med rätt hjälp och stimulans kan de nå hur långt som helst.Det tjänar vi alla på.

Att tala om analfabeter och outbildade grupper stämmer måhända men det tycks mig också som ett sätt att göra det lätt för sig.

Det var väl det här som vi liberaler för några år sedan ville åtgärda även om vi inte kommunicerade så bra. Det ligger mycket bakom tanken om ett krav på ökade språkkunskaper hos invandrare men det var inte ett uttryck för rasism när kravet kommunicerades.

Bara dålig känsla för språket.

Jag tycker att om partier har strateger som lär dem ett språk som allmänheten förstår i syfte att vinna röster så har varje enskild individ i det här landet också den rätten.

Det är det demokrati handlar om. Språk och kommunikation samt rätten och möjligheten att utöva dessa färdigheter.

Problemen i förorterna, här hemma och i världen, tillsammans med allehanda integrationsproblem, hänger ihop med skola och språk.

Det är i alla fall så jag ser på saken.

Bistånd, Resor, Skola

Ayia Napa

av adolphson1 kommentar till Ayia Napa

Sedan ett par år har en ny tradition skapats av stans avgångsklasser. Mitt under brinnande studenthets, i slutet av maj, åker nästan alla till Cypern. Närmare bestämt till en ort som heter Ayia Napa.

Detta sätter, som om det vore möjligt, ännu mer press på såväl elever som personal att hinna med allt som måste hinnas med, ur mitt perspektiv skolarbete, innan studenten.

Eleverna låter å sin sida mycket tydligt förstå att något alternativ gives inte. Skolledningen svarar med att vara lika tydliga kring att detta är en privat semesterresa, inte på något vis sanktionerad från skolan.

Mitt i mellan sitter kollegorna och försöker sätta rättvisa betyg. Ibland utsatt för otillbörlig påverkan, ibland inte.

De flesta elever fixar detta ändå. Men jag har också haft några som inte gjort det. Då blir det lite jobbigt. Faktiskt har några tidigare år inte nått det betyg de siktade emot, det högsta, på grund av att de prioriterade denna resa istället för skolarbete. Jag fick ta det väldigt pedagogiskt och grundläggande genom att förklara hur ett, eventuellt (kanske är bäst att tillägga), framtida arbetsliv fungerar.

Det kan ju vara så att en potentiell arbetsgivare har synpunkter på att någon, alldeles oavsett hur hårt vederbörande arbetat eller hur duktig hen varit, tar semester efter eget huvud.

Jag skiter i vad du säger, arbetsgivaren. Nu drar jag. Vi ses om en vecka – 14 dar så där. Todiloo!

Vilket förövrigt sätter fingret på nackdelen med mitt eget arbete. Man har förvisso, ännu så länge, relativt gott om ledighet. (Men det blir det säkert ändring på om SKL fortsättningsvis får fria tyglar). Men man är de facto säsongsarbetare. Det är väldigt begränsat med alternativa semetser-möjligheter för en lärare.

En annan nackdel med att vara lärare, åtminstone på gymnasiet, är att jag inte kan minnas när jag njöt av maj senast. Man jobbar jämt, dygnet runt. Åtminstone mentalt. Man handleder elever som in i det sista vill nå ett visst mål, jagar andra för att rädda dem från underkänt.

Barnen vet att pappa inte är helt kontaktbar i maj. Den Änglaljuva frågar extra många gånger för att försäkra sig om att en viss information gått fram men räknar ändå inte 100% med det.

Eftersom man kan koppla upp sig på diverse plattformar, sociala medier samt läsa mail hemifrån kan man säga att just i maj, men periodvis under hela året, blandar man och ger.

Jag läser uppgifter på skärmen hemma under eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen. Sedan skriver jag ut dem på jobbet och läser en gång till. Det är denna process som både lärare och elever lite missvisande kallar att ”rätta”.

Jag jobbar när jag är ledig. Jag måste ibland därför göra privata sakar på jobbet. Det är med andra ord inget 08/17-arbete att vara lärare. Men det passar mig rätt bra. Så länge jag får ha loven intakta för återhämtning och fortbildning, vill säga.

Och man kan ju alltid vandra i ett sommar-regn i Venedig.

—

Nu ska årets studenter snart åka till ”Napa”, iallafall. Något alternativ gives inte. Jag och eleverna jobbar på. Jag spottar dygnet runt ur mig uppgifter, tips och handledning kring betygskriterier, ämnen, problematiseringar och källkritik. Jag tar inte konflikten vare sig uppåt eller nedåt enligt AA;s princip:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 

Däremot har jag påtalat för studenterna att den grundutbildning barn och ungdomar får i vårt land är fantastisk sett ur ett internationellt perspektiv. Det kommer ofta bort i samhällsdebatten. Jag uppmanar även eleverna att tänka på detta när de, ungefär 200 km från Syrien, badar i medelhavets azurblå vatten eller njuter en alkoholfri paraplydrink på sitt all inclusive-hotell.

—

Det finns andra perspektiv på fattigdom.

Här hemma i Falun finns det en relativt stor grupp barn som lider av en annan typ av fattigdom.

De flesta barn har mat och kläder för dagen här. Men cirka 600 barn växer upp i våldsamma hem där antingen de själva och eller deras mamma och syskon utsätts för våld av en närstående man.

En relativt stor grupp barn får sannolikt en klump i magen när det återigen är dags för skolutflykter. Detta eftersom de vet att mamma och/eller pappa, har svårt med extra matsäckar eller presentpengar till lärare och kamrater. Helst om de har flera barn.

Det förutsätts att varje barn ska ha mobiltelefon i trean, åka på läger eller ha egna skidor till skolutflykten. Men det har inte varje familj råd med. Och även om det kan kan tyckas blekt vid en jämförelse med Syrien, är det viktigt att inte glömma bort.

Jag påminner mina döttrar om hur bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är. Den äldsta av dem har en lustig egenhet. Hon vill gärna ge bort saker och ting. Nallar, böcker ur barnkammaren eller ha med sig extra matsäck så hon kan bjuda. För hon gillar att bjuda.

Det är fint av henne. Jag kan inte förmå mig att säga nej till det, givetvis.

Vi måste utforma vårt samhälle så att alla får samma chans i livet. Eller rättare sagt: att alla får samma chans till livet. Oavsett om det handlar om en studentresa till Cypern eller skolutflykt till Jungfruberget.

Bistånd, Historia, Spännande människor

Den Svenska Synden

av adolphson3 kommentarer till Den Svenska Synden

Historien lär oss att vi i många fall är blinda för övergrepp på människovärdet i vår egen tid och omgivning. Det är i efterhand som vi, i bästa fall, kommer på att det där med att allmän lika rösträtt är något bra och att homofobi och rasism dåligt. Jag tänker också att man bör vara uppmärksam på sådant när, hur och var man upplåter sin åsikt i olika sammanhang. För det går att stå upp sina ideal i nästan varje ögonblick. Det är ofta jobbigt, men det går.

Normer kring vissa givna teman, som vårt sexuella beteende eller rasism, borde vara ack så enkla att förhålla sig till. Men det är det inte, tydligen. Ingen har väl missat byta skinn-debatten i DN, exempelvis. Här och här kan man läsa artiklarna.

Förra sommaren besökte jag Fotografiska museet i Stockholm. Man hade en utställning över Strindbergs självporträtt. Man hade även en utställning över berömda ögonblick, med mera, i olika olympiska spel genom tiderna som ett tema inför OS i London. Jag fastnade framför affischen för OS i Stockholm 1912.

Denna officiella OS-affisch skapades av Olle Hjortzberg. Den kom att kallas för skandalaffischen. Varför? Jo, 1912 visade man inte lättklädda människor, ens i tecknad form, hur som helst. Början på förra seklet var också en homofobisk tid. I Kina förbjöds affischen därför att den ”stred mot all anständighet”. I Holland förbjöds den på grund av att den var ” i högsta grad omoralisk”. Affischen förblev dock officiell och ”Den Svenska Synden” såg dagens ljus cirka femtio år före det att sexuellt frigjorda svenska ungdomar reste ut i världen i sällskap med filmer som Jag är nyfiken – gul.

Sedan stannade jag till inför ett annat tidlöst fotografi på museet. Bilden föreställer prisutdelningen efter längdhoppsfinalen i OS i Berlin 1936. Finalen mellan tysken Luz Long och amerikanen Jesse Owens blev historisk. I finalen var Owens överlägsen och Long tog silvret. Long var den förste att gratulera Owens, sedan lämnade de arenan arm i arm.

”Det krävdes stort mod av honom att hjälpa mig framför ögonen på Hitler”, skrev Owens senare i sina memoarer. ”Du skulle kunna smälta ner alla medaljer och pokaler jag hade och de skulle ändå inte räckt till för att förgylla den 24-karatiga vänskap jag kände för Lutz Long i detta ögonblick.” (Wikipedia).

Postumt ärades Long senare med Pierre de Coubertins medalj, även kallad True Spirit of Sportsmanship medal, en specialmedalj som ges av Internationella olympiska kommittén, IOK, till idrottare som visar en sportsmannaanda under olympiska spel utöver det förväntade. Endast tio stycken har utdelats. (Wikipedia). Long dog några år senare under de allierades invasion av Sicilien.

Tankarna vandrar.

OS i Berlin 1936 var ett sådant där tillfälle när många, medvetet eller omedvetet, bekände färg. Det fanns gott om Hitler-sympatisörer i Sverige. Antisemitismen var stark.

I Hitlers värld, och på hans definitiva hemmaplan i hjärtat av hans Tredje Rike, skulle den ariske mannen i olympiaden visa sin överlägsenhet. Jesse Owens visade honom motsatsen. Och Lutz Long visade solidaritet och integritet inför ögonen på ”sin” diktator. Owens slog honom fair and square. Idrotten segrade. På många sätt.

Kopplar man ihop dessa fotografier, dessa historiska ögonblick, med dagens Sverige där vi hittar företeelser som Reva, avvisande av sjuka flyktingar, ett flyktingfientligt parti som är landets tredje största och undfallenhet mot Bashar-regimen så tycks det mig som vi gjort någon sorts bakåtvänd resa gentemot vad vi skulle kunna åstadkomma. Ibland känns det som vi numera ofta i rädsla gömmer oss bakom regler och normer istället för att gå i bräschen och flytta fram gränserna i humanismens namn. Så som ibland gjort. Exempelvis 1912.

Jag kan inte hjälpa det, jag bara känner så. Jag känner också att detta inte har särskilt mycket att skaffa med den politiska höger/vänster-skalan så länge vi befinner oss inom demokratins råmärken. Nej, det har nog mer att göra med vår moraliska halt både som samhälle och individ.

Bistånd, Demokrati och samhälle

The best and the brightest i Fryshuset

av adolphson1 kommentar till The best and the brightest i Fryshuset

The best and the brightest kallades på sin tid den närmaste kretsen kring den nyvalde president Kennedy. Fenomenet är inte ovanligt: bakom en karismatisk ledare finns ett batteri av begåvningar. Lite av samma lyster rådde  kring Olof Palmes innersta krets när han var ny partiledare i början på 1970-talet.

Det är viktigt det där, antar jag, att ha begåvat folk omkring sig. När S var på höjden av sin makt var det dit de politiska begåvningarna fylkades: Ingvar Carlsson, Pierre Schori, Margot Wahlström, Sten Andersson och Olof Feldt.

Fan vet om de var sossar egentligen, men styra landet ville de.

Idag söker sig politikens karriärlystna till M. Anders Borg anses allmänt vara en mycket duglig finansminister och Per Schlingmann, förövrigt jämngammal med undertecknad, är någon sorts PR – och ideologs-geni.

Nå, själv vill jag naturligtvis inte vara sämre.

Jag har skapat mig en alldeles egen stab av spindoktors och referenser. Dessa mina alldeles egna best and brightest ger mig knuffar åt vissa håll, inspiration och kritik. De påtalar skoningslöst mina brister och hjälper mig att lyfta fram mina goda egenskaper.

De hjälper mig att bli en trovärdig, genuin och kompetent politiker som ett intressant alternativ i valet 2014.

Vill man följa den processen, och det kan man göra oavsett om man delar min ideologiska övertygelse eller ej, är det här på bloggen eller på min facebooksida man kan göra så. Fast allt handlar inte om sociala medier, man bör även fundera över vad verkligt engagemang innebär. Man kan vara emot olika typer av missförhållanden eller övergrepp utan att stödja saken på facebook.

Det finns även anledning att vara uppmärksam på hur vi använder oss av de sociala medierna.

—

På Kvarnberget i centrala Falun ligger en dyster och monumental byggnad  i brunt tegel.

Delar av byggnaden står tidvis tom i väntan på hyresgäster medan det i andra delar finns en restaurang och catering-firma: carianna. Det finns gott om plats i byggnaden. Detta var i början av det glada 80-talet resultatet av regeringens beslut att utlokalisera diverse myndigheter och verk i landet.

Det fanns en poäng i att man inte samlade all verksamhet i Stockholm.
Och Domänverket hamnade i Falun. Hurra!
En vacker tanke. Men, tyvärr, det funkade inte.
Efter ett par år flyttade huvudkontoret tillbaka till Stockholm.

Ska makten vara centrerad eller inte? Det är en intressant fråga, tycker jag. Vad tycker kungen? The best and the brightest verkar hursomhelst inte vilja bo ute på landet. De vill bo i Stockholm, Bryssel eller New York. Själv tror jag kanske inte så starkt på idén att kasta ut verk och myndigheter runt om i landet. Däremot tror jag på att företag förankrar sin identitet i olika landsdelar.

I det sammanhanget tror jag också att företagande och integration skulle passa väl in i tanken hur man kan få landsbygden att växa och utvecklas i Sverige. I vissa delstater i USA och Kanada har exempelvis somalier i större utsträckning än i Sverige lyckats komma i arbete.

Om vi struntar i det här med att bygga gigantiska byråkratiska betongkomplex att inhysa myndigheter och verk. Stimulera istället individen. Tro på, i det här fallet den somaliska, människan. Gör det lätt att förverkliga en dröm eller idé.

Nyckeln är språket. Låt alla nyanlända snabbt lära sig svenska. Ge dem grundläggande kunskap i företagandets villkor och koppla det till en viss regions behov. Det kostar lite i början men i det långa loppet betalar det sig många gånger om. Det är jag helt övertygad om.

—

Jag kommer på min löparrunda till Kvarnberget. Det är mörkt ute. Det gamla Domänverket ser skrämmande ut i mörkret. I min fantasi ser jag framför mig hur byggnaden istället badar i ljus och hur olika nationaliteter trängs i den överfyllda byggnaden.

I min dröm är platsen numera Dalarnas migrationscentrum, eller Fryshus, där föreläsningar i vitt skilda ämnen hålls, konserter ges, kulturer blandas och lär sig om varandra genom människors möten. Här får politiker och arbetsgivare lära sig att ta till vara entreprenörer oavsett bakgrund och entreprenörer hur man förverkligar en idé.

I stället för gamla Domänverket ligger här nya Fryshuset.
Hela byggnaden är plötsligt en enda stor basar av mångfald.
Glad i hågen känner jag att visst tusan kan man ägna sig åt förebyggande riskhantering i mörker.

Sen suckar jag lite, som Askungen, och när jag vänder hemåt mal en mening i mitt sinne: nåja, vad är ett Fryshus i Falun? Det kan ju vara dötrist, tråkigt och… alldeles alldeles underbart!

Bistånd, Demokrati och samhälle, Spännande människor

Integration

av adolphson1 kommentar till Integration

Jag hade möjlighet att lyssna på en föreläsning på temat integration av journalisten Per Brinkemo.

Brinkemo sätter problematiken i perspektiv. Han berättar en hemsk historia om en ung svensk och somalisk pojke som blir dumpad av sina föräldrar i Somalia där han aldrig varit sedan han var bäbis.

Det är inte ovanligt att detta händer när ett barn i en invandrad familj i familjens ögon blir för anpassad till sitt nya land. Att familjen då vill ”återanpassa” (på somaliska: phaqan) barnet till ursprungskulturen  genom att lämna det hos släktingar.

Det låter ju hemskt. Vilka jäkla föräldrar satt jag där på föreläsningen och tänkte. När Brinkemo var klar hade jag fått mig en rejält omskakande upplevelse. Inte på det viset att jag tyckte att phaqan var något bra, men jag förstod det bättre. Och kunde lättare hantera det efter en politiskt integrerad måttstock.

Migrationsverkets beräkningar säger att det nästa år kommer 32000 somalier till Sverige. Det är rätt många, det. Antingen gör vi som Sverigedemokraterna vill och stänger gränsen.

Eller.

Vi kan prova ett annat tankesätt. Vi kan se ankommande somalier, och alla andra etniska grupper, som en enorm tillgång, eller möjlighet. Om vi kan ta emot dem på ett vettigt sätt.

Utgångspunkten är att den etniska gruppen vill bli integrerad men den förstår inte alltid själv hur det ska gå till. Och det gör inte vi svenskar heller. Men om vi lyckas öppnar sig enorma perspektiv.

Somalia är en utpräglad nomadkultur. Ta några minuter och titta på den här filmen. Den skulle kunna vara inspelad på 1600-talet, 1900-talet eller igår.

För en nomad är vatten och bete för djuren den första prioriteten. Man är fokuserad på överlevnad. Man har inte råd att vara sentimental.

Man ser krasst på sjukdom, nöd och spädbarnsdödlighet. Man kan inte gå ned sig av sorg för över dessa ting för de hör verkligheten till. Det är en sorts överlevnadsstrategi för gruppen, klanen.

Om det inte finns en stat som skyddar, hur organiserar vi människor oss då? Om Sverige skulle bombas till aska – hur skulle vi göra? Blod är tjockare än vatten: familjen och släkten blir det sociala skyddsnätet och ersätter staten.

I Sverige sätter vi stor tilltro till att staten ska fixa våra liv. Vi litar på staten för vår överlevnad. När två svenskar krockar går man ur bilen och byter uppgifter. Sedan tar försäkringsbolaget hand om det.

Vi litar på systemet.

Denna tillit förutsätter dock att polisen inte våldtar och misshandlar dig allt för ofta eller att militären inte följer den som betalar mest. Den svenska, stora, trygga staten är ett relativt ovanligt fenomen i världen.

Vi svenskar litar alltså på staten för vår överlevnad och skydd i större utsträckning än många andra folk. Inget ont i det. Men nu förändras världen, som den ibland plägar, och Sverigedemokraterna blir oroliga och undrar om vi snart inte längre ska kunna fira jul så som vi alltid ha gjort.

Fundera lite över begreppet Myndighet.

En Myndighet är i vårt land statens representant. Den organisation som handlägger och hanterar våra problem mer eller mindre framgångsrikt. Om begreppet har någon motsvarighet i en nomadkultur är det i så fall släkten (klanen) och dess överhuvud.

Så har de levt i årtusenden. Släkten, eller klanen, är motsvarigheten till staten för en nomad.

Begreppet nationalstat eller en gräns är inget beständigt för dessa folk. Där klanmedlemmar finns är hemma.

Frågan var kommer du ifrån är meningslös att ställa. Mer relevant är frågan vem är du. I Sverige identifierar vi oss rätt mycket med vårt yrke. Alltså vad vi till vardags gör. Vem är du? jag är lärare…jo men VEM är du? Varpå svensken skruvar oroligt på sig. En nomad kan dra hela sin släkt i tjugo generationer tillbaka eftersom denna tillhörighet handlar om liv och död för dem.

Jag själv kan inte räkna min släkt så långt tillbaka. Detta eftersom det inte är viktigt för min överlevnad. I en nomadkultur är denna relation, klantillhörigheten, motsvarigheten till ett personnummer eller ID-kort. För somalier funkar detta system över hela världen. Man hjälps åt att ta hand om sin släkt när någon av dem råkat i knipa. Tant Berta i Kanada måste göra en operation. Klanmedlemmar i bland annat Sverige skickar pengar.

Att staten, socialtjänsten, kan hjälpa till här i Sverige är för många grupper förenat med rädsla. Hur kan jag lita på staten? Nej, vi fixar det inom klanen som vi alltid gjort. Det är helt enkelt ett sinnrikt internationellt socialförsäkringssystem.

I vårt svenska välfärdssamhälle krymper släktbanden. Kärnfamiljen, denna historiska nymodighet, är norm. I bästa fall tar mor- och farföräldrarna hand om barnen ibland. Vi får barnbidrag, föräldraförsäkringar, sjukpenning och pensioner. Släkten behövs inte för annat än socialt umgänge: fira jul och sånt som SD nu oroar sig för att vi på grund av invandringen inte längre ska kunna göra ostört.

I många kulturer är det fullständigt otänkbart att skicka bort barnen till främlingar för att hämta dem kl 17 när man själv arbetat klart för dagen. Det är ingen fara, de är utbildade. Detta är främmande i många kulturer. Utbildad? De känner inte mina barn. Nej tack, farmor vaktar mina barn medan jag jobbar. (Arbete förutsätter dock integration vilket jag återkommer till).

Sverige har länge varit en extremt homogen kultur: en sorts konsensus-kultur relativt präglat av jantelag. Vi är bönder, helt enkelt. Min farfar var bonde och försåg regementena i Boden med varor, morfar föddes i en skärgådsbondemiljö på Gullholmen i Bohuslän. På medeltiden var vi också en klankultur. Många har läst Jan Guillos böcker om Arn som utspelar sig i just sådan miljö.

Innevånarna i Aten, Rom och Bagdad varit stadsbor i tusentals år. De har lite länge vana av det.Vi svenskar kommer från en röd stuga på landet men nu ligger den stugan på 7:e våningen, som nån psykolog uttryckte det. I de här kulturkrockarna uppstår stor förvirring i systemet.

Vi i Sverige måste bli bättre på att kommunicera vår samhällsmodell. Det är en förutsättning för integration menar Brinkemo. Jag känner mig träffad och attraherad av det.

Jag har nu lärt mig att somalier också har en stark tradition av konsensus. De kallas ibland för Afrikas svenskar. De som sitter under trädet är en benämning på människor man har respekt för, klanledare, som ofta fattar beslut som man följer på samma sätt som svensken följer myndighetsbeslut.

I alla kulturer och sammanhang gäller det att identifiera nyckelfigurer. De med inflytande. Det viktiga är inte vad som sägs utan vem som säger det. Vill man lyckas med ett integrerat samhälle kan man inte sätta upp en hemsida med information. Man måste hitta nyckelpersoner att kommunicera informationen på hemsidan vidare. I tredje eller fjärde led kanske man få klanernas medlemmar att själva söka upp informationen.

I just det här exemplet handlar det om att ta tillvara somalisk tradition för att integrera och utveckla. Genom att bygga relationer når man integration och kan utnyttja ett folks kompetens. För Sverige i tiden. Det finns många kungar i Sverige, som ärvt sin position, och med mycket mer makt än Carl XVI Gustaf.

—

Vi måste ju göra något.

Svenska staten är, för att sno Brinkemos liknelse, som det där företaget ticket.nu. Vi säljer biljetter men vi har inget att erbjuda. Vi måste lära oss att ta tillvara alla dessa erfarenheter de som kommer hit har med sig istället för att se det som en kostnad eller belastning. Med rätt samhällskommunikation och politik är varje infödd svensk och utifrån kommande människa en möjlighet.

Så måste jag som liberal se på tillvaron.

Många flyktingar drar vidare från Sverige eftersom det är så svårt att driva företag här. Snacka om brain-drain. Det finns tydliga historiska exempel på hur det går för samhällen som inte tar tillvara sina möjligheter. Östtyskland under kalla kriget, tex. Det är ett större problem att så måmga människor och företag flyttar härifrån än det omvända.

Det är viktigt att kunna försörja sig själv och företagande är en nyckel. Vår svenska samhällsmodell, som vi byggt upp genom att exportera vårt kunnande, tycks viktigare att bevara än att utveckla. Vi vågar inte öppna oss för att skapa ett verkligt integrerat samhälle. Ta seden dit du kommer! Så inskränkt. Så tråkigt. Så inhumant och världsfrånvänt.

På sikt är vi genom ett sådant synsätt dömda till stagnation och undergång.

Vårt svenska 1900-tal är en historisk parentes. Nu är det på väg att försvinna eller förändras och några av oss skyller detta på flyktingar. Det är för mig helt obegripligt. Hur får vi alla duktiga människor att stanna kvar, hur kan vi ge dem en god start och förutsättningar att ge tillbaka till samhället? Frågan om hur man når folkbildning och kunskaper går åt båda håll från flyktingar till svenskar och tillbaka igen.

Men visst, i början kostar det. Migrationsverkets möjligheter att fungera måste få kosta. Integration kräver god fysisk och psykisk hälsa. Det kostar, det med. Men i slutändan är det värt det.

Vi måste förbättra våra möjligheter att mötas. Det är därför Sverigedemokraterna måste bekämpas. Och mot vänstern måste man också stå eftersom, hur goda intentioner de än har, är verklighetsfrämmande och ovilliga att förändra en stereotyp och betongfotad syn på företagande och individ.

Några 40-talister ondgjorde sig, där på föreläsningen, över att en reporter på TV till politiker nyligen ställt frågan hur mycket invandring tål Sverige. Problemet var att frågan ställts överhuvudtaget, menade man. Det var ett tecken på perspektivförskjutning. Det må så vara. Men i en demokrati måste alla frågor få ställas.

Det intressanta, och långt viktigare, är hur vi väljer att besvara frågan.

Det är bland annat därför jag är besviken över att Folkpartiets ledare inte tar täten. Mot Sverigedemokraterna och för integration med perspektiv som jag diskuterar ovan. Språktester, betyg och burka-förbud kommer långt ner på integrations-listan, tycker jag.

Bistånd, Skola

Skolan i Falun, Sverige och vid ekvatorn

av adolphson
Min arbetsplats ett under av möjligheter. Med lite påhittighet kan man komma på mycket roligheter.Jag föreslog för några år sedan ett samarbete mellan historieämnet och frisörutbildningen.
Tar man deras modellbyster av plast, en giljotin i papier-maché och skolgårdens asfaltsplan kan man ganska lätt förflytta sig till Paris under franska revolutionen. Jag fick avslag på den idén.
Min arbetsplats är en kyrkogård för gamla uttjänta overheads. Fast ingen begraver dem. För mitt inre ser jag hur zombie-overheads vandrar omkring planlöst i korridorerna om nätterna. Ironheads iförda bombmarjackor och pyttesmå Dr Martens. Fyra stycken per maskin. Scenen ser ut som radiobilarna på Liseberg där man till vansinnig musik åker omkring och krockar. Fast i slow-motion och utan någon som kör.
 Jag borde bli regissör.
Scenen passar dock som metafor för skolan i allmänhet.
För min arbetsplats är också en vansinnig miljö.
Det är viktigt att man inte pressar kollegiet till ytterligheternas gräns i jakten på en sparad krona. Jag ser ju hur många äldre kollegor, men inte bara de äldre, mår allt sämre.
 Att packa mer i tjänsten innebär konkret fler elever att undervisa i såväl antal klasser som klassernas storlek på mindre yta och under kortare tid. Högre krav på dokumentation i betygsunderlag, åtgärdprogram och mycket annan administration gör att arbetsbördan har ökat de senaste åren.
Regeringen Persson kommunaliserade på 90-talet skolan. Det är ett av de sämsta skolpolitiska beslut som tagits i Sveriges historia. Idag styr kommunens ekonomi alltihop.
Och kommunen styrs av människor som inte har kompetens eller möjlighet att fullgöra uppdraget på ett seriöst sätt. Det finns ingen övergripande tanke eller plan (utöver ekonomiska kalkyler) för hur skolan ska utvecklas i ett längre perspektiv.
I Falun frågar man sig: skola eller skidspel. Jag undrar: vad är det för märklig fråga egentligen?
Monty Python hade rätt. Det har de alltid haft.
Det finns undersökningar som visar att omorganisationer leder till tapp i produktivitet. Återkommande, virriga och stora omorganisationer leder också till att medarbetare blir desillusionerade, mår sämre och till sist slutar.Skolan borde vara en fråga för staten. Vill Björklund åstadkomma något verkligt bra borde han åtgärda Perssons skandalbeslut i, så att säga, rödaste rappet.
 Min arbetsplats är idag en fråga för lokalpolitiker i Falun och olika tjänstemän vilka i varierande grad förlorat sitt förtroende på grund av egen inkompetens eller misstro till systemet. Detta är ovärdigt på många sätt.Återförstatliga min arbetsplats omedelbart, tack. Utbildning för en demokratis medborgare kan inte vara knuten till en enskild kommuns ekonomi. Det går inte i vare sig teori eller verklighet som det visat sig.
Så, bästa föräldrar, när ni och era barn väljer skola, gör så här:
1. Sätt dig in i kommunens ekonomi.
2. Gå sedan vidare med att kolla upp större politiska beslut de senaste tio åren.
3. Dra på egen hand en slutsats av punkt 1 och punkt 2.
4. Välj därefter en utbildning i en kommun där du är nöjd med slutsatserna.
5. Har du av olika skäl svårt att förstå vad du läser, ett fysiskt eller psykiskt handikapp, är missbrukare eller ensamstående eller inte orkar av olika skäl: använd TV4-principen och ta en livlina.Hej Grönköping, liksom.  Fast med allvarligare konsekvenser.
Bistånd, Jämställdhet

För(e)bud

av adolphson
Att ha makten är sin egen kropp och själ är fortfarande något som inte alla människor har. Och har man inte det har man inte heller makt över sin framtid. Detta är också förknippat med att vara självförsörjande och därmed ekonomiskt betingat.
Man måste skydda människors rätt att själva forma sina liv. Och jag tror man måste börja med svaga och utsatta grupper: kvinnor och barn. I detta ingår rätten till utbildning, att kunna försörja sig och att själv diktera villkoren för familjebildning.
I klartext betyder det att kvinnor ska kunna välja make och själv bestämma när hon vill sätta barn till världen. I många länder står kvinnor helt rättslösa mot våld inom familjen eller släkten. Könsstympning lever kvar på många håll och förstör kvinnors liv.
Att satsa resurser på att stärka de mänskliga rättigheterna i världen inom detta område, liksom sexuell upplysning, är därför absolut nödvändigt. Familjeplanering, kanske så enkelt som användandet av kondom, är en av dom minsta beståndsdelarna när man bekämpar fattigdom eller inom miljöarbete.
Över en halv miljon kvinnor dör varje år i samband med graviditeter. Mödravård före, under och efter förlossning, rätten till säkra och fria aborter, är helt enkelt en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter. Förstärker vi dessa områden kommer vi att nå resultat.
Jag är generellt ingen förbudsmänniska. Men det finns några saker jag avskyr och därför vill förbjuda. Det handlar om barnäktenskap, brudrov, hemgiftstraditioner, polygami, sexuella övergrepp, könsstympning, så kallat hedersrelaterat våld.
Det finns ingen ursäkt eller tolkning som kan rättfärdiga sådant i en modern upplyst värld.