Kategori: Bistånd

Bistånd, Historia, Skola, Spännande människor

Folke Bernadotte

av adolphson2 kommentarer till Folke Bernadotte

När vi i historiekursen går igenom andra världskriget och Förintelsen uppstår många underliggande frågor. Det handlar bland annat om personligt mod och om att stå upp för sina värderingar. Sveriges roll under kriget är problematisk. Så efter det uppenbara, vår tämligen undfallande hållning, är det viktigt att också visa på våra goda historiska exempel. Den mest kände är förstås Raoul Wallenberg. En annan, som är en av mina favoriter och som jag skrivit ett blogginlägg om tidigare, är Svarta Nejlikan. Men jag brukar även ta upp Folke Bernadotte.

Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V och internationellt engagerad i Röda Korset. Under andra världskriget förhandlade han med nazisterna om att rädda judar undan Förintelsen och föra dem till Sverige. Genom sitt engagemang fick han 1948 FN:s uppdrag att medla i Jerusalem där i stort sett krigstillstånd rådde mellan israeler och araber. Folke föreslog en tvåstatslösning med speciella förutsättningar för Jerusalem på grund av stadens status som religiös huvudstad för tre världsreligioner. Israelerna ansåg att araberna skulle få för stort inflytande i hela Jerusalem genom planen och upprördes väldigt, för att uttrycka det milt. En extrem grupp (som förövrigt leddes av Yitzak Shamir, en framtida israelisk premiärminister – se nedan) ville därför mörda honom för att stoppa planerna.

Så sker också. Händelseförloppet är tämligen välkänt. På väg till ett möte i Jerusalem den 17:e september 1948 klockan 17.30 stoppas hans bil vid en vägspärr. Tre män kliver ur en israelisk militärjeep beväpnade med kulsprutepistoler. Två av dem, Yitzhak Ben Moshe och Avraham Steinberg, skjuter sönder däcken på bilen. Den tredje, Yehoshua Cohen, skjuter Folke Bernadotte och den franske flygöversten André Sérot till döds. Den fjärde medlemmen i gruppen var Meshulam Markover som körde mördarnas bil. Dagen efter mordet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet en feg handling som ser ut att ha utförts av en terroristliga i Jerusalem då FN:s representant fullgjorde sin fredsbevarande insats i det Heliga Landet. Folke begravdes i Stockholm och hans begravningsvagn drogs av fyrtioåtta scouter. På kistan, som var täckt med den svenska flaggan, låg hans scoutkäpp, rödakorsetmössa och en vit nejlika.

Det fanns inte något tvivel om vilken organisation som låg bakom dådet. Den upplöstes men förövarna greps aldrig. De som förklarades skyldiga blev benådade av premiärminister David Ben-Gurion och vissa till och med invalda i Knesset. Ytterligare 266 personer lär ha gripits i samband med mordet för att sedan frisläppas utan åtal. Ledare för organisationen var alltså ingen mindre än Yitzhak Yzernitsky, som senare ledde säkerhetstjänsten Mossad och under 1970-talet blev utrikesminister och så småningom premiärminister under namnet Yitzhak Shamir (ovan). Våren 1949 protesterade Sverige med röstnedläggning, när Israels medlemskap i FN avhandlades. I ett direktsänt TV-program i Israel 1991 berättade tre av mördarna skämtsamt om mordet. Ett vittne, Hillman, berättade i programmet att han vid ljugit utredningen av mordet. Ett avsnitt ur TV-programmet har visats i svensk TV. En skog uppkallades till minne av Folke Bernadotte i Israel genom organisationen Keren Kajemet. I USA uppkallades bland annat universitetsbiblioteket på Gustavus Adolphus College efter honom. Folke var gift med Estelle.

Både araber och israeler är palestinier. Den religiösa identiteten väger dock tyngre än tusentals år av gemensam historia. Två folk kräver två stater. Folke Bernadotte föreslog detta redan 1948, liksom den amerikanske presidenten Bill Clinton i början av 1990-talet. Det verkar som en tvåstatslösning på sikt är det enda tänkbara. Och det verkar som Israel just nu är det största hindret för det.

För att knyta ihop detta, lite.

Folke Bernadotte. Här har vi en kunglighet som verkligen gjorde något. Varför, undrar jag i all min briljans hemma i soffan, gör ni andra Bernadottar inte något? Om inte annat av opportunistiska skäl. För ni är inte så populära längre. Om jag var rådgivare åt kungahuset skulle jag säga: Gå ut i världen och delta i den, förvalta Folkes historiska arv. Skänk hus, donera pengar och resurser för misshandlade kvinnor, missbrukare eller ensamkommande flyktingar. Ta er an de mest utsatta. Och gör det inte via ombud utan kavla upp ärmarna och delta själva. Om så krävs: ge ert liv.  Så som Folke Bernadotte.

Carl Philip avtäcker monument över Folke

Källor:

NE,

Wikipedia,

Jerusalem biografin Norstedts 2011 837 s. av Montefiore, S

Döden i Jerusalem, Stockholm, l995. 245 s.av Marton, Kati,

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Skola, Språk

Språk och gatsten

av adolphson6 kommentarer till Språk och gatsten

Jag brukar uppmana mina barn och mina elever, att lära sig matematik och språk. Varför? Jo, därför att med en bra grund inom dessa ämnen löser mycket annat. Matematik och språk måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till. Ja, det kanske man kan med matematik och språk också. Men det blir lite enklare framöver i livet om dessa pusselbitar ligger på plats. Matematik är också ett språk.

Vi har en lång tradition av enspråkighet i Sverige. En sådan tradition påverkar ett land och gör det homogent. Men det försvårar enligt min uppfattning också mötet med nya traditioner och impulser. I det medeltida Stockholm var tyska vanligt. Och för den som ville göra karriär i stormaktidens Sverige räckte det inte med att kunna svenska. Dialekterna påvisade mycket större variation än idag, ja, det var osannolikt att två personer från olika delar av landet förstod varandra. I synnerhet om de kom från olika socialgrupper. Kanslispråket i Karl XII:s stab var tyska. I skrivna dokument från den tiden måste ju diverse utländska högre officerare i den svenska kronans tjänst samt ämbetspersoner i våra besittningar på andra sidan Östersjön förstå instruktionerna från Stockholm. Tyska, svenska och latin var bra språk att kunna för den som ville göra en social eller geografisk resa genom vårt stora, och som då alltså var ännu större, land. Blandningar var, helst i skriven form, inte ovanligt. 1700-talet var franskans århundrade i vårt land. Såväl politiskt som kulturellt spelade Frankrike första fiolen. Gustav III talade helst franska vid sitt hov. Även om han själv skrev så undermålig franska att man var tvungen att ha speciella översättare att tyda hans brev. Sedan, under 1800-talet och framåt, föll vi tillbaka till enspråkig konformitet och blev det land från vilket Karl Oskar och Kristina utvandrade.

Men vår flerspråkighet ökar. Vi svenskar är idag ett resande folk. Vi rör oss i världen som aldrig förr och sociala medier gör dessutom att landgränser inte längre är någon naturlig vattendelare. Vårt språk, som har tydliga influenser från framförallt tyskan, har via franskan amerikaniserats för att nu påverkas av allehanda språk. Sociala sammanhang med flera språk är vanligare. Kanske inte i Djursholm men däremot i förorterna i Mälardalen. För att lyckas bättre med integration och därmed komma åt den verkliga innebörden av begreppet arbetslinje måste vi arbeta bättre med detta. Hur? Exempelvis genom stöd till invandrare och deras barn att lära sig sitt modersmål i skolan.

En individ som inte behärskar sitt modersmål får även begränsade möjligheter att lära sig ett nytt språk. Detta eftersom nivån man relaterar sina nya kunskaper till är låg. Därmed blir också motivationen lidande. Bristande språkkunskaper begränsar möjligheter till arbete, utveckling och social stimulans. Okunskap begränsar. Gränser leder till isolering och arbetslöshet till utanförskap. Tillsammans med människor i liknande situation lever man i bestämda områden där hyran är låg och maten billig. Alltså i de tätbefolkade regionernas förorter. Plötsligt flyger stenarna i förorten. Varför? Tja, en brinnande bil eller flygande sten är förvisso ett språk som alla förstår. Problemet är bara att svaret blir därefter.

Jag har uppfattat att man inte ska använda ord som analfabet. Det är att definiera någon utifrån ett handikapp eller oförmåga. Flyktingar och invandrare, exempelvis, kan sällan tala eller skriva svenska. Men de har massor av kompetens som vi genom misslyckad integration misslyckas med att ta till vara. Med rätt hjälp och stimulans kan de nå hur långt som helst.Det tjänar vi alla på. Att tala om analfabeter och outbildade grupper stämmer måhända men det tycks mig också som ett sätt att göra det lätt för sig. Det var väl det här som vi liberaler för några år sedan ville åtgärda även om vi inte kommunicerade så bra. Det ligger mycket bakom tanken om ett krav på ökade språkkunskaper hos invandrare men det var inte ett uttryck för rasism när kravet kommunicerades. Bara dålig känsla för språket.

Jag tycker att om partier har strateger som lär dem ett språk som allmänheten förstår i syfte att vinna röster så har varje enskild individ i det här landet också den rätten. Det är det demokrati handlar om. Språk och kommunikation samt rätten och möjligheten att utöva dessa färdigheter. Problemen i förorterna, här hemma och i världen, tillsammans med allehanda integrationsproblem, hänger ihop med skola och språk. Det är i alla fall så jag ser på saken.

Bistånd, Historia, Spännande människor

Den Svenska Synden

av adolphson3 kommentarer till Den Svenska Synden

Historien lär oss att vi i många fall är blinda för övergrepp på människovärdet i vår egen tid och omgivning. Det är i efterhand som vi, i bästa fall, kommer på att det där med att allmän lika rösträtt är något bra och att homofobi och rasism är dåligt. Jag tänker också att man bör vara uppmärksam på sådant när, hur och var man upplåter sin åsikt i olika sammanhang. För det går att stå upp sina ideal i nästan varje ögonblick. Det är ofta jobbigt, men det går. Normer kring vissa givna teman, som vårt sexuella beteende eller rasism, borde vara ack så enkla att förhålla sig till. Men det är det inte, tydligen.

Förra sommaren besökte jag Fotografiska museet i Stockholm. Man hade en utställning över Strindbergs självporträtt. Man hade även en utställning över berömda ögonblick, med mera, i olika olympiska spel genom tiderna som ett tema inför OS i London. Jag fastnade framför affischen för OS i Stockholm 1912.

Denna officiella OS-affisch skapades av Olle Hjortzberg. Den kom att kallas för skandalaffischen. Varför? Jo, 1912 visade man inte lättklädda människor, ens i tecknad form, hur som helst. Början på förra seklet var också en homofobisk tid. I Kina förbjöds affischen därför att den ”stred mot all anständighet”. I Holland förbjöds den på grund av att den var ”i högsta grad omoralisk”. Affischen förblev dock officiell och ”Den Svenska Synden” såg dagens ljus cirka femtio år före det att sexuellt frigjorda svenska ungdomar reste ut i världen i sällskap med filmer som Jag är nyfiken – gul.

Sedan stannade jag till inför ett annat tidlöst fotografi på museet. Bilden föreställer prisutdelningen efter längdhoppsfinalen i OS i Berlin 1936. Finalen mellan tysken Luz Long och amerikanen Jesse Owens blev historisk. I finalen var Owens överlägsen och Long tog silvret. Long var den förste att gratulera Owens, sedan lämnade de arenan arm i arm.

”Det krävdes stort mod av honom att hjälpa mig framför ögonen på Hitler”, skrev Owens senare i sina memoarer. ”Du skulle kunna smälta ner alla medaljer och pokaler jag hade och de skulle ändå inte räckt till för att förgylla den 24-karatiga vänskap jag kände för Lutz Long i detta ögonblick.” (Wikipedia).

Postumt ärades Long senare med Pierre de Coubertins medalj, även kallad True Spirit of Sportsmanship medal, en specialmedalj som ges av Internationella olympiska kommittén, IOK, till idrottare som visar en sportsmannaanda under olympiska spel utöver det förväntade. Endast tio stycken har utdelats. (Wikipedia). Long dog några år senare under de allierades invasion av Sicilien.

Tankarna vandrar. OS i Berlin 1936 var ett sådant där tillfälle när många, medvetet eller omedvetet, bekände färg. Det fanns gott om Hitler-sympatisörer i Sverige. Antisemitismen var stark.

I Hitlers värld, och på hans definitiva hemmaplan i hjärtat av hans Tredje Rike, skulle den ariske mannen i olympiaden visa sin överlägsenhet. Jesse Owens visade honom motsatsen. Och Lutz Long visade solidaritet och integritet inför ögonen på ”sin” diktator. Owens slog honom fair and square. Idrotten segrade. På många sätt.

Kopplar man ihop dessa fotografier, dessa historiska ögonblick, med dagens Sverige där vi hittar företeelser som Reva, avvisande av sjuka flyktingar, ett flyktingfientligt parti som är landets tredje största och undfallenhet mot Bashar-regimen så tycks det mig som vi gjort någon sorts bakåtvänd resa gentemot vad vi skulle kunna åstadkomma. Ibland känns det som vi numera ofta i rädsla gömmer oss bakom regler och normer istället för att gå i bräschen och flytta fram gränserna i humanismens namn. Så som ibland gjort. Exempelvis 1912.

Jag kan inte hjälpa det, jag bara känner så. Jag känner också att detta inte har särskilt mycket att skaffa med den politiska höger/vänster-skalan så länge vi befinner oss inom demokratins råmärken. Nej, det har nog mer att göra med vår moraliska halt både som samhälle och individ.