Olgahuset

Jag har engagerat mig i ett gammalt hus. En fallfärdig trashank till byggnad belägen på min gata hemma i stan. Varför det, kan man undra. Jag passerar ofta huset. Som en ö från en svunnen tid ligger det där, allt mer i förfall, allt mer i vägen för den moderna stadens behov.

Olgahuset, eller Sahlanderska gården som det egentligen heter, är uppfört omkring 1860 och var ett bostadshus tillhörande en garvaregård – en gård eller verkstad för hantverkare som beredde, ”garvade”, hudar och skinn till läder, vilket sedan användes till exempelvis skor, seldon, väskor och remmar. En sköterska som hette Olga lär senare haft mottagning här vilket är förklaringen till dess dubbla namn.

I början av 2000-talet diskuterades huset och i mars 2006 fattades beslut om att det skulle rivas. Redan i augusti omprövades dock beslutet och det bestämdes att byggnaden skulle bevaras. Det beslutet gäller fortfarande. Kommunen vill dock försöka sälja huset. Problemet är att byggnaden står i strid med gällande detaljplan. (En detaljplan styr hur mark och vatten får användas inom ett visst område. Den beslutas av kommunen enligt plan- och bygglagen.) Detaljplanen arbetades fram 2004 -2005 men är efter tjugo år inte genomförd.

Huset ligger längre ut i Engelbrektsgatan än övrig bebyggelse och gatan är en del av den så kallade inre ringen där man vill, eller enligt (den inte genomförda) detaljplanen har velat, prioritera trafik. Tanken har därför varit att byggnaden ska flyttas några meter, mot Dalarnas museum. En potentiell köpare måste alltså både köpa och bekosta flytt av fastigheten.

Problemen med en flytt är flera. Dels är det dyrt, dels har byggnaden en källare vilket gör en flytt mer komplicerad. Man har övervägt möjligheten att låta huset stå kvar, men eventuellt kräver det en ändring av detaljplanen och dessutom finns det önskemål om att prioritera trafiken framför ett bevarande av huset där det ligger. Man har som sagt också övervägt att flytta in huset ett par meter närmare museet, även att flytta huset till en annan byggrätt i närheten. Man har också övervägt att flytta huset till en helt annan plats, exempelvis till gruvan, men det alternativet anses olämpligt ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Husets värde är sammankopplat med platsen det ligger på, flyttar man det så tappar det sin kontext och det kulturhistoriska värdet minskar kraftigt. Då blir det bara ett fallfärdigt gammalt hus. Låter man huset stå kvar kan man inte bygga bostäder i fastigheten eftersom den ligger för nära vägen. Regler för buller, luftkvalitet med mera tillåter inte det. 

Vi har sammanfattningsvis en detaljplan som på över tjugo år inte har verkställts och ett kulturhistoriskt värdefullt hus, där värdet är knutet till platsen, som är dyrt och krångligt att flytta och som kommunen vill sälja till någon som måste bekosta en flytt. Ingen vill ta över fastigheten på dessa villkor. Konsekvensen är tydlig för den som passerar byggnaden. Inget händer. Jag anser att det bästa vore att låta huset ligga kvar och sannolikt är det också är den billigaste lösningen. Men det kräver en ändring i detaljplanen. Jag ser annars en risk att huset rivs, tiden är som bekant obönhörlig mot både människor och byggnader, och det vill inte jag.

Falun har idag en vacker stadskärna och en av anledningarna till det är blandningen av byggnader från olika historiska perioder. Det är viktigt att bevara äldre byggnader där så är möjligt eftersom det ger kulturhistoriska värden som faluborna uppskattar. Men inte bara dessa. Man måste komma ihåg att Falun har ett världsarv vilket ger ett internationellt perspektiv. Om man inte river äldre hus med höga kulturvärden kan man istället använda dem som en tillgång för att skapa en miljö med en spännande variation av gammal och ny bebyggelse. På så vis skapas ett attraktivt besöksmål där genuina och välbevarade kulturmiljöer som också gynnar besöksnäringen eftersom turister ofta söker unika miljöer.

Mot bakgrund av detta har jag föreslagit att den rådande detaljplanen upphävs, att kravet på flytt av fastigheten tas bort, att fastigheten säljs till seriös privat aktör eller skänks till den ideella föreningen Hela Falun för iordningställande och nyttjande för ungdomsverksamhet. Vi får väl se vad den styrande majoriteten anser om saken.

Jag stannar nästan alltid till och betraktar huset. Tar på det. Lyssnar man riktigt noga kan man höra hur det sjuder av liv från de människor som här levt sina liv. En gång sprudlade det av verksamhet bakom denna spruckna fasad. Idag är huset förfallet och övergivet men tänk vad fint det kunde bli om någon förbarmade sig över det. Jag röstar för.



Källor:

Informationen finns på flera förvaltningar inom kommunen och jag har samtalat med tjänstepersoner för att bilda mig en uppfattning.


Musik:

Bloggens samlade spellista

bild 176: Dalateatern 50

Alla borde få gå på röda mattan, någon gång. Men just den här kvällen var det min tur.

This is not reality, it’s a romance – so take a breath, enjoy it! It’s for you

Teater betyder plats att se och ordet är besläktat med andra ord som enligt grekerna också vidgar sinnet, som teori och teologi. Kanske passar begreppet upplysning bättre i sammanhanget. Ordet teater avser både själva byggnaden och det som framförs. Varför kan detta anses viktigt inte bara för antikens greker utan också för oss som lever idag?

Dalateatern är inne i sitt jubelår. För femtio år sedan, ett halvår efter att min teatraliske bror slagit upp sina saligt imbecilla tillika övergulliga pyttesmå ögon, övergick den från att vara fri grupp till länsinstitution. Det känns på något sätt som om jag alltid, bokstavligen, levt i dess varma, samtidigt svalkande, skugga. Att vara vice ordförande i styrelsen är ett, om inte det, av mina politiska uppdrag som jag uppskattar mest. Genom detta uppdrag fick jag nyligen gå på fest för att uppmärksamma femtio år av scenkonst. Det kunde jag väl aldrig föreställa mig 1979.

Femtio och femtioplus på röda mattan. Foto: Simon Öster

Jag snabbspolar bakåt. Rewind, som det en gång hette. I början av 1960-talet gick mor och far på något som dagens ungdomar, men knappast mor och far, skulle referera till som en date. De besökte en teaterföreställning på Valhalla där teatern då höll till. Vad de såg vet jag inte men i min fantasi var det Romo och Julia. Dagens scen, Folkets hus, invigdes 1964 (även om det är utbyggt sedan dess) och mor och far gifte sig 1965. Visserligen vigdes de unga tu fjärran från Falun men scenen var därmed, så att säga, satt – för såväl livets teater som för länets. Tiden gick. Familjen växte. 1979 flyttade vi till Engelbrektsgatan, bara ett stenkast från teatern.

1982, ett år innan min röst var med i TV-serien om Ernst Rolf, Lykkeland, (det har inget med saken att göra men måste ändå påtalas) var mitt första verkliga möte med teatern. Då satte man upp Lysistrate. Vi skulle arbeta med pjäsen i skolan. För att få vägledning frågade jag dåtidens motsvarighet till ChatGPT, salig mor, vad pjäsen handlade om varvid hon med ett svårtolkat leende svarade att ”den handlar om när kvinnor vägrar sånt mormor inte vill att man pratar om.” Det blev jag inte så mycket klokare av. Lite senare fick vi genom skolans försorg möta ensemblen på biblioteket och dimmorna skingrades, något.

När jag på mellanstadiet började umgås med Tage kom jag närmare teatern eftersom hans mamma Karin hade arbetat där och i vart fall umgicks i kretsen runt den. Under studietiden arbetade Malin extra på Uppsala stadsteater vilket gjorde att jag kunde få tillgång till överblivna platser i salongen. Särskilt Din stund på jorden och Gustaf III med Thorsten Flinck i huvudrollen gjorde intryck – låt vara på olika sätt. (Den som vill läsa mer om Flinck som GIII hittar en länk nedan).

Dalateatern jubilerar

Jag har under hela min yrkeskarriär undervisat elever på estetiska programmets teaterinriktning. Det har varit ett privilegium att få vara en, låt vara ytterst liten, del av det. Ibland har det visserligen gnisslats lite i kollegiet när samproduktioner tagit eleverna från undervisningen. Att på scen få lära sig hur man gestaltar är enligt min uppfattning något som går bortom matriser och läroplaner. Men hur ska det då gå?! Jo, bara bra. Nyligen gav jag mina elever i uppdrag att besöka Dalarnas museum, välja ut ett föremål och redovisa vilka känslor konstverket väcker. Någon flackar blicken. Hur ska du kunna bedöma det på A-nivå? Ja, hur? Det beror förmodligen på hur man ser på utbildning, ett ämne som faller utanför bloggposten.

När jag och flickorna 2019 flyttade tillbaka till Engelbrektsgatan var ett av argumenten att vi flyttar till ett hus med egen teater. Det blev föreställningar och Dotter 2 har till och med på egen hand besökt opera sänd live från Metropolitan. Sådant glädjer hennes far (vilket hon naturligtvis är väldigt medveten om, särskilt när det kommer till att förhandla om månadspeng och motsvarande).

Vårt hus sett från teaterscenen

Båda mina döttrar går och har gått det estetiska programmet. I dessa tider tycks mig kulturen viktigare än någonsin (så är det kanske alltid) och det minsta jag kan göra är att rekommendera döttrarna, och alla andra, att odla sin estetiska sida. Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i sanning en verklig människa.

Dotter 1 på scen

Varför är teatern, både konstform och byggnad, något viktigt? Jo, den skingrar dimmor och skapar rum för samtal och upplevelser. Den ger människor möjlighet att mötas, reflektera och diskutera samhällsfrågor. Den stärker demokratin och väcker känslor. Genom att gestalta olika perspektiv främjar teater, egentligen all scenkonst, empati, kritiskt tänkande och yttrandefrihet. Den ger ordet till den som sällan hörs. Den synliggör erfarenheter, minoriteter och sociala frågor som annars lätt hamnar i skymundan.

Jag hade antagligen roligt när jag som barn spelade fotboll i Hästparken men är samtidigt säker på att Lysistrate gav mig perspektiv på kärlek och jämställdhet som jag hade nytta av utanför fotbollsplanen, Tolkfursten likaså. Din stund på jorden påverkade mig som ung vuxen djupt och Gustaf III visade mig den tunna linjen mellan briljans och dess motsats.

Femtio år av scenkonst. To be or not to be continued? Det beror på vem man frågar. Frågar någon mig blir svaret mångordigt. Det blev hursomhelst en härlig fest. Tänk att politiska uppdrag kan leda till att jag på nära håll får uppleva skapande konst och fantasi på professionell nivå. Scenkonst handlar som sagt mycket om att leva sig in i andras liv. Det i sin tur föder empati, fantasi och vidgar föreställningsförmågan. Det ger oss oändliga möjlighetshorisonter. Det var väl det grekerna förstod.

Må huset stå länge än. Den skapande magin innanför dess väggar likaså. Alla förtjänar att gå på röda mattan någon gång men just den här kvällen var lyckan min.



Relaterade blogginlägg:

Katarsis

Thorsten Flinck

Folkets palats

Lykkeland


Musik:

Fairytale of New York

Bloggens samlade (spellista)


Källor:

Synonymer.se

Kristina på armlängds avstånd

Jag skrev en motion* om någon form av minnesmärke efter drottning Kristina. Ett drygt år senare dök den upp i fullmäktige efter att ha tagit sig igenom remissinstanserna.

Det förbryllar mig att drottning Kristina inte uppmärksammas mer i Sverige. Hon var ju en superkändis på sin tid, en celebritet i Europa. Hennes grav finns i Peterskyrkan i Rom och i Sverige och Falun finns gator och byggnader uppkallade efter henne. Fast egentligen förstår jag. Att hon inte uppmärksammas mer i Sverige har religiösa och nationalistiska orsaker och dessa strömningar påverkar historieskrivningen.

I rådhuset

Varför minnas henne? Kristina spelade en betydande roll i Faluns historia, om än på lite distans. Eller armlängds avstånd om man så vill. År 1641 beviljades Falun stadsprivilegier och drottningens första dokumenterade besök ägde rum 1642. Det finns belägg för att hon besökte staden tre gånger och vid ett av dessa tillfällen ville besöka gruvan men avråddes på grund av säkerhetsrisker. Det initierades i samband med stadsprivilegierna en ny stadsplan samt ett nytt torg. På hennes önskan påbörjades bygget av både rådhuset och Kristine kyrka vid det nyplanerade torget, vilket bidrog till stadens utveckling och arkitektoniska utformning. 

Jag tycker att någon form av officiellt minnesmärke kunde vara intressant. Men det här med monument är ingen lätt sak. Det är snarare regel än undantag att de vållar debatt. Motionen har som sagt äntligen tagit sig igenom de olika instanserna. I kultur och fritidsnämnden avslogs den med hänvisning till armlängds avstånd. I kommunstyrelsen ville man ”bifalla motivationens intention” och låta förslaget ingå i en gestaltningsprogram för stora torget. Detta förslag är det fullmäktige tar ställning till.

Man kan nog dra slutsatsen att det inte blir något monument (för att citera mig själv i debatten)

Begreppet armlängds avstånd härrör från ekonomen John Keynes som efter andra världskriget ville formulera ett förhållningssätt för offentligt finansierad konst. Han utgick från att både nazistiska och kommunistiska diktaturer använt sig av kultur i sin propaganda. I en modern kontext kan man säga att begreppet innebär att politiker i viss mån kan styra vad, men inte hur offentlig konst kan utformas. Exempelvis fatta beslut om ett monument och därefter låta tjänstemän be konstnärer att inkomma med förslag samtidigt som politiker håller sig på armlängds avstånd för att låta den konstnärliga processen ha sin ostörda gång. Kultur och fritidsnämnden avslog motionen med röstsiffrorna 6-5. Men den handlar om att undersöka förutsättningarna (observera: undersöka förutsättningarna – inte besluta) för ett minnesmonument (eller liknande: det kan vara en sten, byst, plakett eller vad konstnären föredrar) över drottning Kristina. Man kan som sagt tycka olika om motionen men man kan i motiveringen till avslag inte hänvisa till att armlängds avstånd. Det är faktafel. Problemet är, enligt nämndens majoritet, att jag som politiker pekar ut en namngiven person (alltså drottningen) som föremål för ett minnesmonument.

Att politiska församlingar ger i uppdrag att utforma konstnärliga minnesmonument är inget konstigt eller ovanligt. Det finns många exempel. Statens konstråd informerar om att riksdagen givit konstrådet i uppdrag att projektleda framtagandet av ett monument över demokratins genombrott i Sverige och de fem första kvinnliga ledamöterna i Sveriges riksdag. Alltså fem namngivna personer. Politiska församlingar ger återkommande uppdrag om att utforma monument. Men man måste skilja på syfte och utförande. En kommun kan vilja ha en konstnärlig utsmyckning av ett badhus, ett minnesmonument över en person eller ett luciatåg. Det är i så fall ett politiskt beslut som åtföljs av en budget. Sedan är det politiska arbetet färdigt. Utformningen, gestaltningen, hör till den konstnärliga friheten och processen och där ska politiken hålla sig på så långt avstånd det bara går. Vem som är lucia ska politiker inte lägga sig i.

En nutida tolkning av drottning Kristina kunde bli mycket intressant och även den konstnärliga processen fram till färdigt monument (eller motsvarande). Det är i alla händelser naturligtvis fullt möjligt att avslå förslaget, kanske av ekonomiska skäl eller med hänvisning till åsikten att Kristinas koppling till Falun är för svag. Men inte med hänvisning till armlängds avstånd. Att utreda frågan handlar nämligen inte om armlängds avstånd utan huruvida man vill ha ett monument eller inte. Att avslå motionen om att utreda förutsättningarna för detta med hänvisning till armlängds avstånd är att kväva frågan innan vi ens får möjlighet att ta ställning. Alltså precis det som armlängds avstånd är tänkt att motverka. Att använda begreppet på detta sätt är att försvaga syftet med det. Det är allvarligt. Fullmäktige skulle kunna diskutera en staty över Stalin, Hitler eller Mao. Det vore olämpligt och jag skulle rösta emot – därför att det är en politisk fråga. SD skulle kunna föreslå en staty över Åkesson på Stora torget. Det får de. Om jag röstar emot med hänvisning till armlängds avstånd gör jag fel. Föreslår jag att statyn kan godkännas om Åkesson gestaltas genom en tungkyss med Engelbrekt bryter jag mot principen om armlängds avstånd. Röstar jag emot av vilket annat skäl som helst gör jag rätt.

Detta kom den styrande majoriteten antagligen underfund med och ändrade förslaget till beslut. Men vem kan göra sig till uttolkare till förslagets intention utöver den som väckte det? Så nu vet jag inte vad jag ska tycka. Beslutet innebär i korthet att man begravt frågan. Något monument lär vi inte få se.

Vill man höra debatten från fullmäktige så finns den här 1,55:30 in i sändningen. Det mest häpnadsväckande är fullmäktiges ordförandes påstående att ”principen om armlängds avstånd inte finns utan är ett sätt för kulturutövare att legitimera att få göra vad man vill för skattepengar”.

Man häpnar.



Relaterade blogginlägg

Bilbo


Musik:

Lux Aurumque


Fotnot

En motion (order kommer från latinets moveo eller movere, att röra, att sätta i rörelse) är ett förslag till beslut i en beslutande församling. Motionen innehåller alltid ett förslag att ta ställning till, den kan även innehålla en motivering eller underlag till förslaget.

bild 164: VMA

Varsågod, här serveras allmänheten ett blogginlägg fyllt av indignerade frågor.

Jag inleder med att fråga mig varför Hesa Fredrik är ett larm, ett oljud, medan blåljus ackompanjeras av sirener som ungefär betyder lockade sång (vilken i och för sig leder till fördärv). Detta faktum är förmodligen bara en i raden av alla orättvisor jag fick utstå under en tuff uppväxt i skuggan av en älskad bror. Han, den bortklemade. Han, som fick en byst gjuten över sig.

En byst över ett barn

Larmet som kallas Hesa Fredrik provades för första gången 1931 och även om dess officiella namn är Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) fick den snart sitt mer kända namn. Oscar Fredrik Rydqvist, krönikör på Dagens Nyheter, tyckte nämligen att den nya larmsignalen lät lika hes som han själv och uttrycket spred sig sedan snabbt.

I min familj hette larmet Hesa Viktor. Min bror hade nämligen olyckligtvis knottror på stämbanden för att han skrek så mycket. Detta tillstånd fick han operera och det sämsta med det var att den lille keruben på sjukhuset serverades pulvermos till köttbullarna – något han under föräldrarnas djupa deltagande i timmar utgöt sin harm över. Det gullades och krumbuktades, maneger krattades, veckopengar höjdes (för vissa) inför denna hans emotsedda, storslagna, hemkomst efter två dygn (!) på sjukhus. Till och med marsvinets Tuffsens bo skulle städas (av mig, trots allergi) – inför konungens eriksgata lämnades inget åt slumpen.

I skuggan av en älskad bror

Sirenerna ljuder över Falun. De tjuter och väsnas. Det är dags att ta ut vaxet ur öronen, lyssna och lyfta perspektivet. Runt omkring i världen dånar larmklockorna och inom mig slår hjärtat öronbedövande medan Viktors dito behöver lite hjälp.

Jag är ingen äkta Falubo. Men det är tydligen Viktor. Insikten, chocken. Jag har visserligen bott här hela mitt liv, han flyttade för tjugo år sedan men nog erkänner staden fortfarande sin flydde son. Man blir aldrig profet i sin egen stad, heter det ju. Ingen av oss är förresten äkta Falubor. Genetiskt sett är vi båda tretton procents finländare och härstammar i övrigt från Västra Götaland och Norrbotten. Mina föräldrars avkomma är således en blandning av norra och södra Skandinavien. Och visst skvallrar min brors höga kindben om finländska gener (elaka tungor vill utmåla honom som stammande från sydöstra Europa vilket renderat i smeknamnet Vlad, men nu vet vi alltså hur det egentligen ligger till) medan jag och Helena har en gensammansättning som är mer fryntligt dansk. Olika falla genblandningens lotter.

Vlad flankerad av två danska hober

Äkta falubo? Vad är det, egentligen? Falun är som ortsnamn känt sedan åtminstone 1400-talet och har två betydelser. Dels är det en bestämd form av ett namn på en å. Fala betyder nämligen den gulbleka och syftar på det vattendrag som rinner mellan Varpan och Tisken som idag heter Faluån. Namnet Falun kan även avse en (platt) plats lämplig för handel i ett övrigt otillgängligt landskap. Etymologin finns också i andra ortsnamn som Falköping (en köping syftar också ursprungligen på en handelsplats varför detta namn blir en sorts tautologi) och Falsterbo. Det finns dessutom flera Falun. Ett ligger i den amerikanska delstaten Kansas och ett annat i den kanadensiska provinsen Alberta. Skulle jag göra som pappas farbror Felix (och många andra norrbottniska släktingar) och utvandra skulle jag nog välja Falun i Kanada. Jag vore väl lika äkta eller oäkta där som här.

Ring klocka, ring

Varför ljuder sirenerna? Jag vet inte. I saknad över ortens store son Viktor? Ljuder de kanske enbart i mitt inre? Är det bara jag som hör? Lider jag månne av femtioplussarens existentiella tinnitus? I världens krig ljuder sirenerna för en högst påtaglig fara. I Falun rycker blåljusen ut.

Den polske servitören Vlad och Erik XIV. Det ryktas att de är släkt

Varför heter det sirener, förresten? I antiken beskrivs sirener som fåglar med kvinnorhuvuden vilka genom sin underbara, berusade sång lockade sjömän att hoppa i havet eller styra på grund. Odysseus lyckades undvika sirenernas locktoner genom att hälla smält vax i sina mäns öron och själv bli fastbunden vid skeppets mast. Andra som mötte sirenerna räddades eftersom Orfeus var med dem, vars musik överglänste sirenernas.

Jag längtar efter alternativ till nuet. Det tror jag alla gör, då och då. Bort från 1800-talets Norrland, bort från det sönderbombade Gaza, bort från vardagslivets lyxigt monotona tråkighet. Undrar om det i Falun i Kansas finns en historielärare på high school som pratar alldeles för mycket? Finns det i dess fullmäktige en av majoriteten illa sedd kulturpolitiker eller i kyrkan en medelmåttig körsångare? Skulle jag, som nyinflyttad i Falun i Alberta anses vara en äkta Falubo? Finns släktingar i USA? Ja. Varför visar inte gentestet det?

Hesa Viktor har fått revansch också på oss hans barndoms belackare: han sjunger numera andre tenor i Poliskören. Snart reser man säkert en staty över honom i huvudstaden.

Bättre äkta människa än äkta Falubo. Hellre huggen i granit än gjuten i brons. Jag är så välsignad över att ha sådana människor omkring mig. Om det nu är nån skillnad. Hjärtat slår och slår. Jag tar ut vaxet, tar mig loss från masten och lyssnar på sirenens sång. Jag hoppar i vattnet, simmar bort, flyr, in i kärleken, hoppet och framtiden. Tack för möjligheten.

En fjäril med kvinnohuvud under omskolning som lockar mig överbord

Ibland ljuder larm och sirener så tyst att det knappast hörs. Det kan vara svårt att skilja dem åt eller att tolka signalerna. Svaren på alla indignerade frågor är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är förmågan att lyssna, därefter tänka och slutligen (möjligen) agera. Själv är jag sällan hes men fylld av det jag anser vara viktiga meddelanden till allmänheten. Viktor och Ragna leder inte till fördärv men omges icke desto mindre av en lockande sång.



Musik:

Tea for two

Le Cygne


Källor:

Svenskt ortnamnslexikon

Försvarsmakten.se

Wikipedia

bild 161: Spillingskatten

Allt är inte guld som glimmar. Vissa saker är ovärderliga. Tiden går. Just nu är den lite ur led men vi får tillsammans hjälpas åt att vrida den rätt, igen.

Vi har just sålt pappas lägenhet. Ett liv är slutligen skingrat för vinden. Vi bytte till och med golv. Eller vi och vi – Amanda. Men någon skatt hittade vi inte. Den betalade vi.

Jag har reparerat pappas guldklocka. Eller jag och jag. Den blev inlämnad till urmakare. Vi fann klockan bland hans osorterade kvarlåtenskap. Klockan var oviktig för honom men viktig för oss. Därför reparerades den. På baksidan står hans namn och ”Kopparbergs läns landsting för lång och trogen tjänst” ingraverat.

På den tiden man snarare än att gravera högg i sten lämnande någon ett hus med en skatt i. Kanske såldes huset medan både säljare och köpare var omedvetna om att huset innehöll en förmögenhet. Så förblev det i 1100 år, tills det som är världens största vikingaskatt påträffades vid gården Spillings på nordöstra Gotland. Fyndet som gjordes 1999 innehöll cirka 76 kilo silver och brons i form av drygt 5 000 mynt och smycken. De flesta av mynten är arabiska, det är den vanligaste mynttypen i vikingatida skattfynd. Det yngsta myntet är från år 870, så innehållet är gammalt. Vid den arkeologiska undersökningen konstaterades att skatterna har funnits i ett hus under tidig vikingatid. Tänk om väggar kunde tala, ändå. Jag fascineras av gamla hus. Till och med när det enda som återstår av dem är en arkeologisk utgrävning. Jag fantiserar om människor, öden och händelser som verkat och inträffat under husens tak. Ibland har man till och med grävt ner skatter under deras golv. Jag ler retsamt åt tanken på alla generationer som framlevt sina liv ovetande om skatten under deras fötter. Idag finns skatten på Gotlands museum.

Generationer

Det är med visst vemod jag promenerar igenom stan en söndag i början på november. Jag är inbjuden till Odd Fellow Orden som anhörig till pappa, det ska hållas minnesstund för de medlemmar som avlidit under året. Pappa har varit medlem sedan 1960-talet och jag minns när jag som barn fick följa med till våningen ovanpå Handelsbanken. Jag minns trettondagsbalerna på Grand hotell i frack och balklänning som far och mor gick på. Jag festade sönder pappas frack i Uppsala men det gjorde inget – det var bra att den kom till användning, tyckte han. På vägen mot minnesstunden passerar jag två hus: biblioteket och rådhuset. Det första är en kär plats för pappa. I det andra, funderar jag på min väg förbi, har det funnits en Adolphson i nästan tjugo år. Först pappa och sedan jag. Det var här han yttrade de berömda orden ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset”. Jag suckar gråtmild vid minnet och går vidare mot ordenshuset, den gamla prostgården.

Här låg en kungsgård mellan 1630-1663 men kyrkan köpte marken och uppförde huset som prostgård 1666. Huset förstördes under den omfattande stadsbranden 1761 men återuppbyggdes och fick sitt nuvarande utseende. Gårdens köksträdgård låg strax öster om huset i korsningen Trotzgatan och Åsgatan men såldes 1880 till en Maria Kronberg som drev hushållsskola i närheten. Hon omvandlade sedermera trädgården till park och donerade den till staden. Fram till 1955 var pastorsexpeditionen belägen i huset och den sista kyrkoherde som bodde där var Roland Persfjord, en man min familj har en särskild relation till. 1990 hyrde jag Odd Fellows (våningen ovanpå Handelsbanken i Centralpalatset) för en gymnasiefest. Att pappa vågade. 1995 köpte man prostgården och flyttade verksamheten dit. Våningen i centralpalatset är numera ombyggd.

Stjärngosse i mitten t.v lussar i gamla Odd Fellows lokal i mitten av 1970-talet

Minnesstunden var fin, varm och värdig med musik, poesi och kafferep. Det hålls generellt sett för få kafferep i världen. Jag bar pappas guldklocka och allting. Många vänliga människor talade gott om både far och mor. Jag tackade för vänligheten som visats oss, återlämnade pappas ordensregalier och kände mig sorgsen över att ytterligare en del av hans liv därmed var avslutat.

En långvarig sekreterare och jubelveteran i Odd Fellows lämnar sina tecken tillbaka

Pappa har aldrig frågat om jag eller Viktor velat gå med i någon av hans föreningar. Aldrig har han efterfrågat våra politiska åsikter eller haft synpunkter på våra livsval. Han har aldrig lagt sig i våra liv, bara låtit tiden ha sin gång och förhållit sig efter förmåga till den aktuella samtiden. Den norrländska saktmodigheten personifierad, om än av ett lite äldre snitt.

Nu har vi alltså sålt pappas lägenhet. Ett hem får nya ägare. Tid fogas till tid, nya röster fyller rummen och skatter går förlorade i tidens virvlar. Men inte är allt skingrat. Det finns så mycket att minnas, diskutera och skratta åt. Man får alltid skörda det man sår och den uppväxt jag fått är oskattbar. Nog har vi saker kvar. Viktor tog tillvara det gamla vägguret och jag pappas guldklocka. Det ligger något symboliskt i att vi båda behöll hans klockor. Inte för värdet, som är ringa, allt är inte guld som glimmar.

Vi ruvar, Viktor och jag, på en skatt som vi hoppas ska ärvas av generationer. En trygg uppväxt, en godmodig, jämnmodig, syn på tillvaron och dess utmaningar är guld värd.

Jag sluter ögonen. Visst sitter han fortfarande med oss vid bordet och berättar samma gamla historier samtidigt som han markerar påfyllning i vinglaset. Det har han ju alltid gjort. Tiden, ur led eller inte, är vad den är. Allt vi kan avgöra är hur vi förhåller oss till den.

Viktors dop


Musik:

Sinfonia


Relaterade blogginlägg

Pappa

Roland Persfjord

Världens första hus


Källor:

historiska.se/Jonas Ström

Kopparvågen

Jag försöker väcka opinion för att Falu kommun ska ta över fastigheten Kopparvågen eftersom Dalarnas museum av olika skäl inte kan ha den kvar. Museet är en stiftelse inom region Dalarna.


Kopparvågen bär på en historia som få andra byggnader i Falun. Det är en vacker 1700-talsbyggnad med kopplingar till både världsarv och stadens 1800-talsmiljöer. Byggnaden är ett så kallat våghus och har haft stor betydelse för kopparhanteringen i Falun och Sverige. Vågtvånget infördes i mitten av 1500-talet och innebar att all råkoppar som bergsmännen producerade vägdes innan den såldes vidare. Utifrån det beskattades kopparproduktionen, vilket utgjorde en betydande statlig inkomstkälla. Kopparhanteringen utgjorde den ekonomiska ryggmärgen i den svenska stormakten under 1600-talet. Det sammanföll med att gruvan då gick som bäst. Sedan 1633 har det funnits ett våghus på platsen där Kopparvågen idag står. Det nuvarande stenhuset uppfördes efter stadsbranden 1761. Till våghuset hörde också ett antal båtar, som låg i Faluån och som användes för vidaretransport och kopparförädling i Avesta.

Tills alldeles nyligen fungerade Kopparvågen som magasin för museets samlingar. Efter flytten av den verksamheten till Tallenområdet står byggnaden tom.

Det klart att Kopparvågen borde bevaras. Byggnaden ligger centralt, utmed ån vid det så kallade Årummet (som varit en politisk ambition att utveckla ytterligare). Platsen skulle vara en utmärkt utgångspunkt för besökare till Världsarvet och Falun. Idag saknas en mötesplats i stan där Faluns tusenåriga historia kan knytas ihop och visas upp. I Kopparvågen kunde berättelsen om Faluns historia genom gestaltas och berättas. Man kunde ha utställning(ar), pedagogiska program, uppträdanden och andra saker. Man kunde ha en turistinformation, ta emot studiebesök och erbjuda historiska perspektiv på platsen där man till vardags lever och rör sig. Här kunde olika presentationer och diskussioner om stadsrummet, stadsplaneringen, kulturmiljöerna, om vad det innebär att vara fastighetsägare i ett världsarv och om visionerna för stadens utveckling på fler områden än enbart utifrån världsarvet och kulturhistorien ta plats. Byggnaden kunde även fungera som representationslokal och utgöra en plats för Dalarnas idrottsmuseum.

Men allt detta är i nuläget drömmar och önskningar. Den hårda verkligheten är att i höst måste Dalarnas museum sälja Kopparvågen. Resurserna räcker inte att behålla den. Museet kan inte begära medel för att ta hand om själva museifastigheten (som dras med enormt kostsamma problem), samtidigt som man behåller en annan fastighet som med tiden också kommer behöva underhåll.

Allt handlar om att prioritera. Jag tycker att Dalarnas museums verksamhet är värd att prioritera.


Hur väcker man opinion? Tja, på olika sätt. Jag har samtalat med regionråd Sofia Jarl (C), kommunalråd Liza Lundberg (S), chefen på museet Christer och Kultur och bildningsnämndens ordförande Hans Johansson. Jag har väckt frågan i fullmäktige och skrivit en debattartikel. Regionen ska ta med frågan till sin beredning och den politiska ledningen i kommunen tycker att stiftelsen Stora Kopparberget, i vars styrelse kommunen har en plats, är väl skickade att köpa fastigheten. De är dessutom intresserade och har både kunskap och råd till skillnad från kommunen, resonerar man. Diskussionen fortgår. Vi får se var den landar.

Vill någon se ett litet klipp från fullmäktige – håll till godo.

Kopparvågen


Musik:

Strut miss Lizzie

Aria


Källor:

Den historiska bakgrunden om Kopparvågen är hämtad från Dalarnas museum

Mixturen

Mixturen var en gång namnet på landstingets personaltidning. Själva namnet vet jag inte vem som uppfann men nog anar man lite av Göteborg i det då mixtur avser en blandning av två eller flera läkemedel i en lösning.

Vem är man, egentligen. Till stor del en produkt av sin uppväxt, antagligen. Minnen som rent fysiskt dyker upp. Jag hittade en gammal artikel i pappas lägenhet. En skärva ur ett liv. Den väckte ett svagt minne hos mig och jag behöll den.


Fredagen den 23:e juni 1978

”Mixturens” redaktör avgår

Insändarbråket har skyndat på beslutet

Striden och irritationen kring insändaren i senaste numret av Mixturen påskyndade mitt ställningstagande. Det är inte roligt att hålla på när man inte längre har full kontroll över det som händer. Det säger Jörgen Adolphson, personalkonsulent vid Falu lasarett, som till helt nyligen satt som redaktionssekreterare för personaltidningen Mixturen, som är organ för de anställda inom Falu-Borlänge lasarettsdirektions område.

Från den 1 juli tar landstingets informationsavdelning över utgivningen av Mixturen. Det innebär att tidningen får samma redaktionella ledning som landstingets tidning ”Wårt landsting”. Redaktör blir informationschefen Birger Lundberg och redaktionssekreterare Hans-Göran Svensson. Sjukhusdirektör Inge Öberg kvarstår som ansvarig utgivare liksom redaktionskommittén, som består av representanter för de anställda och arbetsgivaren.

Enligt informationschef Birger Lundberg kommer redaktörsbytet inte innebära någon förändring av Mixturens inriktning. – Det kommer att vara högt i tak. Debatten om Ingvar Anderssons insändare har inte alls påverkat det här, säger Birger Lundberg.

Jörgen Adolphson har en annan uppfattning. I botten ligger visserligen en organisationsutredning, som visade att det inte längre är personalkonsulentens uppgift att sköta personaltidningen. Men den utlösande faktorn var den häftiga debatt kring det senaste numret. Då publicerades en kritisk insändare, författad av Ingvar Andersson, personalassistent vid Borlänge sjukhus. Han ifrågasatte hur sammanläggningen av Falu och Borlänge sjukhusdirektioner gått till och utdelade kängor åt olika håll. – Det blev diskussion om insändaren redan innan den publicerats, säger Jörgen Adolphson. Den ställde till med förtret och irritation för politikerna, som efter vad jag uppfattade starkt ogillade insändaren.

– När politiker utanför kretsen av redaktionskommittén, så som skedde, tillfrågas om innehållet, då har också kommittén tappat greppet. Det ska ju inte vara så att en insändarskribent rings upp och tillfrågas vad han egentligen menar med sin artikel, innan den trycks, fortsätter han.

Jörgen Adolphson har varit redaktionssekreterare för Mixturen i tio år och hade nog önskat sig en trevligare avslutning. Han hoppas och tror att den nya Mixturen blir en bättre tidning. Den kommer ju att göras av yrkesmänniskor, medan han hade tidningen som en uppgift bland många andra. – om redaktionskommittén får bestämma innehållet och informationsavdelningen svara för innehållet blir Mixturen en bra produkt. Men om det ska bli så att arbetsgivarna ska bestämma vad som ska stå i tidningen – då blir det fel. Jag är lite tveksam till att huvudmannen, arbetsgivaren tar hand om lasarettets personaltidning. Jag är böjd att hålla med facken, som anser att de ska svara för tidningen.

Den ”nya” Mixturen kommer att byta format till kvällstidningsstorlek. Sidantalet blir ca 12 och den kommer att utkomma med fyra nummer per år mot hittills ett-två. Den ska tryckas rulloffset, som ger större aktualitetsmöjligheter.

Jan Lind


Jag var drygt sju år när detta drama tilldrog sig och jag minns diskussionen hemma vid middagsbordet. Mamma undrade varför det alltid måste bli sådant väsen över struntsaker. Pappa replikerade med visst eftertryck att han inte ansåg att det rörde sig om någon struntsak. Det handlade om principer, hävdade han.

En skärva ur ett liv. I juni 1978 avgick han som redaktör för en personaltidning, och såg sig aldrig om. På något sätt stämmer det till eftertanke. Han var allt något av Fälldinare, pappa. Inget är värt att dagtinga med sitt samvete för. Det finns visserligen en mängd saker jag kan avgå ifrån men inte som redaktör för min egen personaltidning: den här bloggen. Än så länge trivs vi med varandra, redaktionskommittén och jag. Inte heller avgår jag någonsin från mina principer. Det har hänt en gång. Aldrig mer.

Numera heter landsting region och dess personaltidning Inblick. Det är ett bättre namn än det nästan plågsamt göteborgska Kanalen som sägs vara namnet på en personaltidning på avdelningen för koloskopi på Sahlgrenska sjukhuset.

Jag hoppas och tror att jag ärvt åtminstone något av pappas principfasthet. Vad tillvaron än kastat på den mannen tycks han hanterat det tämligen väl.

Håhåjaja. Livet är något av en mixtur. Vi blir aldrig klara och det är som det ska.



Relaterade blogginlägg:

Förflutenhetens landskap

Hälsing på avstånd


Musik:

Försvann du

Heroes

Creutz la(o)ve

Och si, ur den vaggande ångan klev Lorentz Creutz den äldre fram.

Platsens historia har alltid intresserat mig. Alla har vi platser som betyder något, låt vara att vissa av oss är mer fästa vid dem än andra. Kan man, om man upplevt en plats tillsammans med någon viss person ladda den igen – fast tillsammans med någon annan? Eller är platsen för evigt förknippad med det som var och vi människor dömda att ständigt söka nya horisonter?

Jag står stilla. Det är sent, mitt i natten faktiskt. Det råder ett blekt månsken men det disiga vädret gör att inga stjärnor syns. Ett världsarv ligger vid mina fötter. Jag är påväg hem efter vännen Mats halvsekelsfest men har blivit stående vid Creutz lave. Gruvan, stöten och alltihop ligger där. Hur mycket kärlek ryms det i stora stöten? En öppning i berggrunden fylld av både det som varit och det som kunde ha varit.

Jag känner Lorentz Creutz den äldres ögon på mig. Lorentz, en man i staten i stormaktstidens Sverige. På den tiden var en position i gruvans skugga en topposition. Jag vet egentligen inget om honom. Statsman, militär. En tuffing, säkert. Och nu träder han fram. Ska jag fråga honom hur Lorentz Creutz den yngre var?

Under en annan stund några veckor senare befinner jag mig tillsammans med evigheten på Saltskärsudde på Styrsö. En något oländig plats där himlen möter havet. Väl där lämnar man den ogärna. Här möter jag ofta de som gått före. Jag tänker på far, sörjer honom. Han fattas mig nu när också han gått in i den vaggande ångan.

Ännu en dag på Saltskär

En lave är en byggnad över ett gruvschakt. Creutz är en gammal adelssläkt med vida förgreningar. En ur släkten, Lorentz Creutz den äldre, var, om jag förstått det rätt, landshövding i Dalarna på 1600-talet. Laven bygges 1852 vilket gör den till landets äldsta på ursprunglig plats. Byggnaden är dessutom landets högsta bro då den spänner över ett 208 meter djupt schakt.

Jag står som sagt stilla. Låter dimman och mörkret omfamna mig. Från hjulhuset bredvid laven hörs ljudet från klockan som plingar dygnets alla timmar. Slutade klockan ljuda var det en varning för pumpstopp och då kunde gruvan översvämmas. Lite som livet i stort, må hända. I en tunna som fungerade som hiss tog de sig upp och ner ur gruvan, gruvdrängarna. Deras arbete. Deras plats. Upp ur jordens inre kom de, nakna till midjan, medan svetten rann ur deras kropp som vatten ur en ullpåse – som Linné uttryckte saken.

Creutz den äldres lave

Jag tappar nästan andan, där jag står. Gruvan, en plats i människors liv sekel efter sekel. Havet och bortom än mer så. Arbete, sjukdom, rikedom, fattigdom, liv och död.

För mig är båda dessa platser förknippade med kärlek. Som barn åkte jag under vintrarna plastpåse nedför slagghögarna i en vindlande fart, på somrarna lekte jag krig i de numera borttagna bunkrarna på Saltskär. Som student skrev jag akademiska uppsatser om både gruvan och skärgården. Jag har under mitt liv älskat, gråtit och skrattat i dess omedelbara närhet. Men gruvan förhåller sig likgiltigt ointresserad av mina känslor, hon bara ligger där, gamla mormor, ruvande på sina hemligheter. Och Saltskärsudde – många stunder har jag upplevt här. Med vänner. I ensamhet. Nu senast tillsammans med någon mycket viss. Det känns som udden/det är vår. Havet, ja det bara är som vanligt.

Varje plats är en kuliss. Det är människor som laddar scenen med innehåll. Vad människor känner på, eller för, platsen är för dem som lever där och då. Den stora historien är för historikern, det lilla mer för var och en. Ibland är historia som ett vykort från det förflutna och denna natt damp det ner ett från Lorentz Creutz den äldre.

Det är för tidigt att överblicka fars liv. Sorgen är för nära.

Självklart kan man återerövra en plats. Det sker ju hela tiden och är, som jag ser det, själva poängen. Platsen, var den än är, är något man delar med någon eller några som den är helt rätt för ändamålet.

Jag upplever, faktiskt, ett visst obehag av Lorentz Creutz den äldres blickar. Tillbaka in i dimman med dig, gamle man! Det är vår tid nu. Klockan i din lave klämtar för oss. Vinden på Saltskär är sydlig.



Relaterade blogginlägg:

Go west

Falun 1741


Musik:

Vi kommer aldrig att dö

Änglatango


Källor:

Dan Andersson: Gillet på vinden

Falugruva.se

Smepust

Någon sa att en dirigent ska ingjuta självförtroende och inte eftersträva kontroll. Det är bra uttryckt.


Vi arbetar med ett tema i en av mina kurser: historiska tyranner. Eleverna är dock nyfikna på angränsande ämnen, hur stor är militärens roll? Har du gjort lumpen Fredrik? Vad tycker du om Sveriges inträde i Nato?


Erik Smepust, som med tiden bytte efternamn till Dahlgren, var en riktig karlakarl – en svensk yrkessoldat, en person som förkroppsligade det karolinska idealet. Smepust föddes i Oxberg 1681 och hann under sin karriär som soldat och officer verka vid flera regementen (bland annat Dalregementet) under en dramatisk tid uppleva mycket. Han är en av de mest kända av dalakarolinerna beroende på att han förde noggrann dagbok. Jag följer honom under åren 1701—1714 från Mora till Falun, Stockholm, Dorpat, Riga, Ljesna, Poltava, Moskva, Petersburg, Brahestad, Stockholm och så åter hem till Dalarna. Men här hemma stannade han inte länge.

Särskilt intressant är Smepust öde efter slaget vid Poltava 1709, en händelse som givit eko i svensk historieskrivning. Historien om en armés undergång. Smepust hörde till dem som togs till fånga efter slaget och tvingades delta i det triumftåg genom Moskva, för att hånas och bespottas, ryssarna genomförde. Han tillbringade några år i olika arbetsläger men lyckades rymma 1714. Ensam tog han sig under åtskilliga strapatser genom vildmarken in i finska Karelen och vidare till fots upp till Österbotten som fortfarande var svenskt. Därifrån kom han med en båt till Stockholm där han sökte upp Svea livgarde för att kvittera ut sin innestående lön på 39 daler silvermynt.

Se där en man att dela skyttegrav med. Eller hur Lövet? (Internt skämt mellan mig och vår man i Nato.)

Inte Smepust utan Quintus Wilhelm II a.k.a grabben i skyttegraven bredvid

Efter några dagar reste Smepust hem till sitt barndomshem i Dalarna som han inte sett på tretton år. Det dröjde dock inte länge innan han åter anmälde sig till tjänst (vid Dalregementet). Han anställdes som fältväbel och deltog i de två fälttågen mot Norge och sårades vid Fredrikshall 1716. Han var med när kungen föll för en förlupen kula 1718 och måste (det framgår inte av källorna jag haft tillgång till) ingått i Armfeldts katastrofala återtåg över fjällen in i Jämtland. När han befordrades till fänrik vid Västerdals kompani i Kristiania (Oslo) 1716 var han den ende dalkarlen av regementets officerare och kunde därför ”med en viss självkänsla” anta namnet Dahlgren.

Smepust/Dahlgren fortsatte sin militära bana och stupade sextio år gammal under det nya kriget mot Ryssland i slaget vid Villmanstrand (Finland) 1741.


Jag svarar eleverna att visst har jag gjort lumpen. På Uplands Signalregemente, S1, i Enköping framlevde sergeant Adolphson sina dagar under en tid när alla män gjorde lumpen, försvaret fortfarande var anpassat till kalla kriget och tyrannens tid var avlägsen.

Och vad gäller Nato har jag alltid varit för ett medlemskap men på senare tid har jag börjat tveka. Dels inför tanken på vad som skulle kunna hända om en komplett galning blev president i USA. Å andra sidan styrs Ryssland av en. Dels reagerar jag på den snabba, okritiska processen. Att bli skrämd in i en allians kan man ha synpunkter på. Men nu är det som det är. Tyrannernas tid är tillbaka och arvsfienden i ens klor.

Ur ett längre perspektiv kan man konstatera att Sverige byter hållning i försvarsfrågan vart tvåhundrade år. Kalmarunionen, stormaktstiden, alliansfriheten efter 1809 och Nato är exempel på det. Nu är vi i alla händelser med, kanske beroende på att vi vill slippa dela Smepust erfarenheter som att tvingas utstå Walk of Shame på Moskvas gator. Eleverna ser fundersamma ut men säger inget. För övrigt, avslutar jag lektionen, har vi faktiskt en sak gemensam Smepust och jag: vi har båda tillhört Upplands regemente.

Upplands regemente. Bild: Wikipedia

Det är ett klokt citat, det där med självförtroende versus kontroll. Det gäller också för föräldraskap, undervisning och hur en fri, demokratisk värld borde fungera.



Relaterade blogginlägg

Livets vatten och avgrundshål


Musik:

Barcarolle

First train home

Dalregementets marsch


Källor:

Dalregementetsmuseer.se

Västerbro: Tyrannens tid om Sverige under Karl XII

Norslunds gård

Jag springer ofta förbi Norslund på min runda. Vid idrottsplatsen nedanför flerfamiljshusen ser jag barn och ungdomar spontanidrotta. Någon har varit min elev, andra kan komma att bli. Jag vet att namnet Norslund kommer från en gammal kungsgård. På arkivet fann jag en liten skrift över ämnet.

Platsens historia är både viktig och intressant. Att studera sin lokala historia fördjupar känslan av att allt är bara till låns, att plats och miljö är våra att förvalta enbart en liten tid. Men det ger även andra perspektiv.


Norslunds herrgård låg hundra meter öster om järnvägen på höger sida om man kommer från Slussen upp mot nedre Norslund och flerfamiljshusen. Jag tror adressen idag är Nybelius väg.

Teckning från 1865

Den första kungsgården i Falun låg i Främby 1552-57 men flyttades sedan 1663 till Gamla Herrgården. En kungsgård var en gård som kungen hade till sitt förfogande för att genom gårdens avkastning kunna försörja sig och sitt följe när han befann sig i området. Systemet härrör från före slottens och de givna huvudstädernas tid. En kungsgård kan ibland även kallas kungsladugård, vilket också kan syfta på de jordbruk som fanns i anslutning till kungliga slott och residens.

Platsen Norslund är gammal. Området har varit bebott åtminstone sedan 1500-talet. Den första kungsgården kallades Borns hyttegård och låg cirka trettio meter från Tisken väster om nuvarande Norslunds kyrkogård. Även området omkring nuvarande Slussen hörde till gården. Egendomen skapades i slutet av 1500-talet av den förmögne bergsmannen Christopher Olofsson Gyllenknoster som köpte flera markområden och skapade det som först hette Noret 1608 och 1663 blev det alltså kungsgården Norslund.

Det var en mäktig gård. Större än Staberg, för att göra en jämförelse. Våra dagars Norslund, kyrkogården, Surbrunn och området för regementet bildade under åren 1668-1764 grunden för landshövdingens självhushåll. Gården brann dock ner 1764 men ett mindre hus byggdes som officiellt residens 1812. Norslund fungerade som som sommarresidens för landshövdingarna till 1897 (dessa hade som officiellt residens sedan 1761 byggnaden på Åsgatan).

Under 1800-talet skiftade Norslunds gård ägare flera gånger och ägandet påverkades av järnvägens expansion. På 1890-talet såldes gården till kronolänsmannen Mathias Lissel. Han köpte även de delar av området kyrkan och järnvägen lämnat efter sig.

Del av byggnaden. Odaterad bild men gissningsvis 1950-tal.

Efter ytterligare ägarskiften såldes byggnaderna och marken slutligen till kommunen och en verksamhet på platsen, som kanske vissa falubor fortfarande minns, var Erik Strömbergs företag AB Möbeltass. 1966 var sagan all. Det var dags att ge plats för det framväxande moderna samhället och herrgården revs (eller faktiskt brändes som en övning för brandkåren) varefter flerfamiljshusen byggdes.


Jag stannar på min runda till vid idrottsplatsen och tittar på barnen och ungdomarna som, gissar jag, ovetandes om bergsmän och herrgårdar är mitt uppe i sin lek. Jag vrider på huvudet. Än idag påminner en trädallé i ett närliggande grönområde om vägen upp mot den gamla huvudbyggnaden på Norslunds gård. Den ska jag besöka i vår, tänker jag innan jag springer vidare bort mot kyrkogården.


Relaterade blogginlägg:

Slussen


Musik

Tribute to miss A

Mozart mässa i C


Källor:

Norslunds gård, arkivcentrum