Ondska

Det finns många intressanta perspektiv på ondska. Är människan i grunden ond eller god? Studerar man historien, och inte minst 1900-talet, är det lätt att förtvivla.

Jag och Dotter 1 gick och åt pizza idag. Det kanske är en sorts ondska i sig. Att ta ett barn till en pizzeria. Men nöden hade alltså idag ingen lag.

Hon spillde ut sin mjölk över min pizza.

Hade någon annan gjort det hade jag tagit det för ondska. Men så tittade jag in i hennes stora glada ögon och lyssnade till hennes förlåt. Så jag höll upp pizzan och hällde av mjölken på ett fat med pizzasallad och åt upp pizzan.

Däremot inte salladen.

En inspirerande föreläsare vid Uppsala Universitet, Mattias Gardell, fanns bland de svenskar som engagerade sig i Ships to Gaza.

En stor ondska, Förintelsen, har skapat några andra ondskor. Israel och Hamas. Onda handlingar sker överallt. Även bland det utmattade palestinska folket. Någon stjäl någon annans livsmöjligheter.

Nöd skapar ondska.

Vad är det de bråkar om? En stad, bland annat. Under kung David, känd från gamla testamentet, erövrade israelerna, småningom kända som judarna, Jerusalem omkring år 1000 fvt.

De hade makten i staden i ungefär 400 år. De styrde även staden en kort period strax före den romerska ockupationen.

En ganska blygsam historisk grund för att hävda sin historiska rätt till staden Jerusalem, kan man kanske tycka.

Och att motivera den typ av övervåld som inte bara får ens fiender att reagera, utan även ens vänner, kan väl inte vara sprunget ur något annat än rädsla?

Rädda människor begår onda handlingar. Kanske för att de upplever sig hotade, har brist på kunskap/insikt, eller är så panikslagna att dom fullständigt tappat greppet.

Återstår att se hur de hanterar sin ondska.

Kanske några blockader, en besk dos av sin egen medicin? Men jag tror inte på det. Öga för öga gör en människa blind. Man får gå till sig själv först. För att komma vidare måste man erkänna sin delaktighet och skuld.

Dit har Israel ännu inte kommit, anser jag.

 

En lektion om homosexualitet

Jag hittade en gammal artikel jag skrev efter en intressant lektion i skolan:

_________________________

Det är många som följer uppståndelsen kring att pingstpastor Åke Green nu ställs inför rätta till följd av sin predikan om homosexualitet. Som lärare blir det intressant hur man närmar sig denna fråga i skolan.

I skolan diskuterar vi ofta värdegrundsfrågor. Hur ser jag på livet? I vilket sorts samhälle vill jag leva? De demokratiska principerna är kärnan. Rätten att få uttrycka sin åsikt har alla. Man får också ta konsekvenserna av sina uttalanden. Kan man i religionsfrihetens namn sätta sig över detta? I fallet Green blir eleverna förbryllade.

Att diskutera den kristna normen kring sexualitet är inte lätt. Eleverna undrar vad en norm är och dom frågar om vad det är för en tidsanda man talar om som menar att man ska ha laglig rätt att hetsa vissa grupper.

Jag svarar: – Om vi tänker oss att en norm ger oss riktning om hur vi bör handla eller tycka enligt vad som är accepterat av en grupp eller i ett samhälle ser vi att minst två normer i detta fall står emot varandra. Den kristna synen på hur man ska leva samt den demokratiska synen. Eller, vissa gruppers uppfattningar om hur kristendomen och yttrandefriheten bör tolkas.

– Men förändras inte normer, undrar någon. Är det inte därför de finns, för att förändra samhället? Jag fortsätter: Vissa anser att en norm varken är sann eller falsk, det handlar om hur många som accepterar den, vill vi inte ha normen försvinner den på sikt.

Vad är det Green har sagt? Bland annat menar han att homosexuella är mer benägna att ha sex med barn och djur. Många i klassen reagerar starkt över detta yttrande. Jag påminner om att påståendet är taget ur sitt sammanhang och att man bör läsa hela predikan. – Men får man säga vad som helst i religionsfrihetens namn?

Vissa av Greens försvarare tycker att hans ordval kan diskuteras men att ha har rätt att uttrycka sina åsikter. Varför inte gå vidare med hans människosyn? Eller hur han tycker att yttrandefriheten ska hanteras? För hur är det egentligen med religion och demokrati, är dom begreppen förenliga?

– Jag är ingen expert på vare sig Bibeln eller lagen, säger jag. Det jag tycker mig ha uppfattat är att kvinnoprästmotståndare och motståndare mot homosexualitet stödjer sig på delar ur Gamla testamentet samt Paulus. – Undersöker man vad Jesus själv säger om saken, så tycker jag att en annan bild framtonar. Jesus ändrade på rådande normer och utmanade etablissemanget. Vi gör olika tolkningar på samma tema, Green och jag. Vem har rätt?

När jag frågar hur många som har gifta föräldrar räcker en tredjedel upp handen. Vi diskuterar att förhållandevis få lever enligt Greens uppfattning vad som är ett gott kristet äktenskap. Får man inte vara kristen om man inte omfattar det livslånga, monogama och heterosexuella äktenskapet?

– Yttrandefrihet, mötesfrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet är hörnstenar i vår demokrati. ”Hets mot folkgrupp” innebär att man inte får uttrycka sig nedvärderande om olika grupper.

– Men, undrar någon, om en nazist hotar en invandrare blir han dömd. Varför blir det diskussion om Green ska dömas för samma sak? – Så som jag förstår det, svarar jag, handlar det också om var det sägs. Om Green säger detta i en predikan gör han det offentligt. Han uttrycker sig inte som privatperson. Det finns religiösa ledare som delar hans uppfattning liksom det finns dom som inte gör det. Det är här frågan om religionsfrihet kommer in. Får man säga att homosexuella är pedofiler om man är pastor eller imam, men inte om man är politiker eller lärare?

Till sist kommer frågan: Vad tycker du själv då, magistern?
– Jag inser dilemmat med att kriminalisera en åsikt. Det låter sig inte göras i en demokrati. Personligen vill jag inte leva i ett samhälle där människor förföljs eller diskrimineras på grund av tro eller sexuell läggning. Den sexuella naturen, liksom livsåskådning, bör få vara var och ens ensak så länge den inte kränker andra. Har Green uppfyllt dessa krav? Läs hans predikan och fundera sedan över vilken värld ni vill leva i, oavsett om ni är religiösa eller inte.

”Tron allena” tror jag Luther sa. Det yttrandet kanske kan ge oss en vidare fingervisning än vi tidigare tänkt på.

Spegel, spegel

Vad är det egentligen för skillnad på självinsikt och självuppfattning kan man ju fundera över.

Ur mitt perspektiv är det egentligen inte så svårt. Jag kan exempelvis hävda att en nazist har stark självuppfattning och dålig självinsikt.

(Det där gäller många, men nassen fungerar bra som exempel).

Ett demokratiskt samhälle har förhoppningsvis självinsikt nog att inse att det har många svagheter som man måste arbeta med. Samma samhälle har ofta också en ganska stark självuppfattning att visa upp gentemot omvärlden.

När termernas betydelser börjar byta plats med varandra kan det vara dags att dra öronen åt sig.

Diskuterar vi istället träning och hälsa på individnivå får de här orden helt andra betydelser.

När självuppfattningen handlar enbart om kroppen är risken att självinsikten blir sned. Hur kan det bli så? Vad kommer framtiden att tycka om vår kroppsfixering, undrar jag ibland.

Sisyfos

I ett samtal med den f.d internationella finansmannen i Dubai som numera arbetar på sin båt på Irland och är arbetslös, bara är en hårsmån från att vara uteliggare, om varför vi förvärvsarbetar berättade han följande om följande.

(Jag hade problem att avsluta den där meningen, faktiskt).

En gång när han åkte bil genom öknen i Oman färdades han på en helt rak väg en hel dag. Han berättade att han då funderade över att några faktiskt måste ha byggt den här vägen.

Vi kom att diskutera frågor som hur lång tid det tog för dem att göra detta. Hur såg de på sitt arbete? Arbetade de för att de trodde på sin uppgift eller för att de gillade sina arbetskamrater?

Kanske arbetade de endast för att klara livets nödtorft?

Med svenska mått mätt är det hårda tider. Jag har lyxen att förutom för att klara livets basala värden så arbetar jag även för att få råd att göra det jag tycker är kul.

Jag tycker även om mitt arbete. Jag har det bra. Utgångspunkten måste vara att alla gör så gott man kan i sitt yrke. Gör man inte det finns det en anledning till det.

Kan man söka den anledningen själv och därmed finna sin meningfullhet, sin plats, eller syssla, på jorden har man kommit långt. Lyckas man har man kommit ännu längre.

Men i mål bör man nog inte komma. Det är väl strävan som är livet, antar jag.

La vie en rose

Jag älskar rosor. Röda rosor. Jag försöker köpa en bukett om inte varje vecka så varannan. Jag säger att de är till min fru. Det där väcker visst intresse i omgivningen. En del tror jag gör det för att skryta med vilken bra man jag är. Tänk om det vore så enkelt. Några på frugans jobb frågade varandra högt vid fikabordet vad jag varit ute på för dumheter som medförde att jag kom med rosor till hennes jobb. Nonsens. Om jag verkligen gjort något dumt och ville ha hennes förlåtelse, inte fan skulle jag köpa rosor i alla fall.

Men visst ligger det något romatiskt i att köpa röda rosor till den person man älskar. Fast jag har ju alltid köpt rosor. Och sanningen är att jag köper dem lika mycket till mig själv. Rosens användning i olika sammanhang återfinns på massor av ställen i vår kulturhistoria. Den röda rosen står för erotisk kärlek. Därför köper jag dem till min fru.

Far berättade att på en pensionärsdans han bevistade fanns det en herre som var så dement att han stötte på sin egen fru. I grånat hår, kritstrecksrandig kostym och en stor röd ros i knapphålet dansade han med föremålet för sin passion. Som han alltså länge redan varit gift med.Vilken otroligt vacker berättelse. Det är inte bara dåligt att bli gammal och glömsk.

Det har inget att göra med någon sorts show off när jag ger min fru blommor. Jag tycker blomman i fråga är magnifik och fulländad. Den står för en sinnlighet och en kraft som tilltalar mig. Jag finner den röda rosen inspirerande och därför tycker jag om att omge mig med röda rosor. Det där dravlet när gav du din fru en blomma sist ger jag inte mycket för. När gav du dig själv en blomma är en väsentligare fråga.

Prova att ingående studera en röd ros någon gång. Det är mödan värt. Tycker jag.