Kategori: Mat och dryck

Eftersom jag var lite irriterad på ICA-Maxi häromsistens, måste jag nog ge företaget lite upprättelse. I kväll har man njutit färska räkor. Förr var man hänvisad till a) sommar på västkusten eller b) fiskebilen ”Feskarn” som i bland förvirrade sig till vår landsända. Man kan äta räkorna som dansken med vitt bröd, citron och svartpeppar. Det är gott. Själv föredrar jag en god dippsås av något slag, gärna sweet chili-aioli. Facit är dock: Konsum Avenyns hemliga sås. Den är oslagbar. Men alltså hemligstämplad. Typiskt göteborgare.

Sedan Riesling. Vilken sällsam njutning denna kombination utgör. Malin vill ha Chablis den lilla läckergommen. Men till just räkor tycker jag bättre om Riesling. Så det fick det bli, i kväll. Det är ju jag som lagat maten, bevars. Te ska man inte köpa på en stormarknad. Varje stad med ett innevånarantal som överstiger 40 000 brukar ha en hyfsat välsorterad teaffär. Om man köper Mango och Earl Grey Premium och blandar dem får man French Earl Gray, en sort som inte återfinns i varje tehandel. En trevlig avslutning på kvällen.

(Envisas man med att dricka snaps på Valborgsmäss så vinner nog den norska Linje aquaviten i längden. Även om en riktig V-daling ser sig tvingad till Beska droppar. Det bara är så)

Jag överhörde under min ICA Maxi-seglats, vilket förövrigt inte var så svårt med tanke på tonläget, ett samtal med två äldre personer. Jag reagerade eftersom tonen var ovanlig för att vara två så pass till åren komna personer (de var i 80-årsåldern). Samtalet gällde reklamen för svensk glass.

Person 1 (sarkastisk): Du din smarte fan som vet allt, hur kan man påstå att det är svensk glass när den är gjord i Holland?
Person 2 (arg): Men din blinde jävel, det står ju Halland för helvete!

Jag höll på att nämna något om Volvo, äldreomsorg och kineser, men lät bli.

För det mesta har jag en positiv grundsyn på tillvaron. Livet är inte långt nog för att man ska gå omkring och vara arg eller ledsen över saker som händer på arbetsplatsen, i familjen eller i vänkretsen. Man får helt enkelt själv ta ansvar för sitt välbefinnande. Sedan bör man kanske ibland hjälpa andra att må bra, men det är en annan sak.

Jag föraktar emellanåt mitt patetiska, inrutade i-landsliv där en omorganisation på ICA-Maxi får gigantiska proportioner. Var tusan har de mjölken!? Här ska någon ansvarig tas i kragen! Jag talade resolut om för kundansvarige, en finnig tjugoåring, att anledningen till att jag en gång i tiden bytte affär från Hemköp till ICA-Maxi inte berodde på att Hemköp är förhållandevis dyrt, eller att man slutade saluföra lokalproducerade varor.

Nej, menade jag medan jag demonstrativt rätade på ryggen, lutade mig fram och med låg röst upplyste killen om att det var för att de möblerade om i butiken, serru. Just det.Triumferande vände jag på klacken och tågade iväg med min kundvagn. Så ska de tas, jajamän! Vardagshjälten rider iväg mot solnedgången samtidigt som eftertexterna börjar rulla.

Nu är det i alla fall äntligen vår. Därmed kan man ansa skägget utomhus utan att bry sig om att man dräller skäggstrån omkring sig.

Ack, du ljuva småborgerlighet!

Här har du mig.

Och här har du mitt liv.

Hej, meningsfullhet och nytta.

Mina barn närmar sig långsamt den ålder där Astrid Lindgren ofrånkomligen måste bli en del av deras liv. Redan har de lättare historierna passerat men vi har inte gått in på djupet. Min personliga favorit, som jag säkert delar med många andra, är Mio min Mio.

Kanske kan man se den som en barnvariant av Harry Martinssons Aniara: en resa in i sig själv. De är ju nästan samtida också. Mio min Mio publicerades 1954 och Aniara 1956. Jag har läst båda dessa böcker med stor glädje. Det är inte så ofta ondska är något helt klart definierbart. Det handlar mer om hur vi förhåller oss till den. De som gör ont saknar vissa grundläggande empatiska grundbultar och har dålig kontakt och kontroll på sig själv.

Varje person får göra sin resa och förhålla sig till saker som gör ont. Men vi kan inte fly den resan om vi vill bli lyckliga, självständiga och ansvarstagande människor. Om vi vill bli människor med integritet. Är ens värld erövrad av riddar Kato så får man se till att befria den. Oftare än man tror ligger det inom ens möjlighet att göra så. Men det krävs mod och självständighet att ta svärdet och stöta det rakt i riddar Katos hjärta av sten. Kato vill ju det, ja, han till och med ber om det.

Många av världshistoriens stora berättelser handlar om detta. De ovan nämnda, Mörkrets hjärta, Apocalypse now, Sagan om Ringen och många fler. Men även verkligheten handlar ju just om detta. Man måste föra sin egen kamp. Och det vill jag förmedla till mina döttrar. Därför ska jag med stor glädje läsa denna bok för dem med den lite småpatetiska förhoppningen att de någon gång ska tänka och känna som Mio: För min fader konungen tycker så mycket om mig, och jag tycker så mycket om min fader konungen.

I helgen har jag kryddat mitt Falu, ett måste på julbordet. Genom åren har jag snapp(s)at upp lite historia kring det brännvinet. Jag gillar ju inte att bara krydda egen snaps, utan även att sjunga till den. För några år sedan travade jag ner till Dalarnas museum och bad om att få lära känna hemligheten bakom Falu brännvin. Med mig hem fick jag en avhandling och recept av en viss Rune Bondpers.

Varje gård tillverkade i stort sett sitt eget brännvin från 1600-talet och framåt. Ofta var det svagt och av dålig kvalitet. Man kryddade produkten för att slippa finkelsmaken eftersom framställningsproceduren inte alltid var den bästa av detta liffsens vathin, som en del kallade drycken. De första kända tillverkarna och försäljarna av Falu brännvin var systrarna Bovin i början av 1800-talet. Det sägs att plommon ingått som en beståndsdel. Tyvärr, som en del ser det, drabbades systrarna Bovin av den religiösa väckelsen, som var stark vid seklets mitt, och utvandrade till Amerika. Med sig tog de hemligheten av hur Falu brännvin tillverkades.

Några år senare började en Gustaf Litström tillverka en mycket uppskattad variant fast på delvis annat recept. Han vann priser för sin snaps både i Stockholm och London under 1860-talet. Det fanns visserligen andra tillverkare men skulle man ha en ”äkta falu”, var det Litströms variant som gällde.

Efter monopolets införande 1917 fortsatte tillverkning på andra platser än i Falun och snapsen såldes på Systembolaget fram till 1972. Smaksättningen på monopolblandningen var annorlunda och många klagade på att den var för söt och kryddsmaken för blek. V-dala Nation i Uppsala köpte upp så mycket det gick inför nedläggningen av snapsen och fram till åtminstone 1997 kunde man få sig ett äkta glas, fast av systemets variant. Det fick exempelvis jag när jag det året valdes till Förste kurator (ordförande, typ) där.

Här följer det recept jag själv använder, vilket alltså anses vara äkta, eller ursprungligt:

0,75 liter Absolut eller möjligen Brännvin Special (man känner ingen skillnad efter kryddningen vilket från början var poängen).
Knappt 1 dl socker
18 g pomeransskal
1,5 g anis
1,5 g fänkål
1 g kummin
1 droppe citronolja

Beredning: Blanda ner finmalda kryddor med socker och citronolja i brännvinet. Låt dra 2-7 dagar. Sila i kaffefilter. Den som vill ha ett klarare brännvin kan sila ytterligare en gång.

Anmärkning:

Darke påstår att alkoholkristallerna försvinner i kaffefiltret och att brännvinet blir svagare.

Man numera köpa en färdig kryddblandning vid gruvan men mitt tips är att skippa sockret helt.

Ett alkoholfritt alternativ är, förutom julmust, enligt följande från 1600-talet. Har någon problem med spriten, gör som följer:

Lägg sprit i munnen på ett lik.

Låt dra i två dagar.

Giv att dricka åt den alkoholberoende.

Det finns måltider under livet som sticker ut mer än andra. I Aix-en-Provence fanns det en liten restaurang som hette La petite maison. Jag åt där ofta. Ibland med sällskap. Där smakade jag oeffs en coucotte för första gången. En profylaktisk chock för kroppen. Men gott.

Jag bestämde mig för att innan mitt år i staden var till ända skulle jag ha ätit allt på menyn på just den restaurangen. Till sist hade jag en rätt kvar. Kokt fårhjärna. Kyparen försäkrade sig om flera gånger om vi verkligen visste vad vi beställt. När vi framhärdade rekommenderade han ett kraftfullt vin. När vi hade rätten framför oss blev det tyst ett tag. Det såg verkligen ut som….. hjärna. Kommentaren kan någon skicka senapen var förlösande.

Den godaste ostbricka jag ätit var i den franska lilla staden Fleurville. Kyparen kom fram med en stor planka som säkert innehåll ett tjugotal ostar. Kyparen blev upprörd, personligen kränkt, om jag inte smakade dem alla. Lite portvin gjorde susen till. Malin sa senare att hon sällan sätt mig njuta så, glömsk av allt. Det är nästan så man blir avundsjuk på en ostbricka, menade hon.

En gång, senare i livet, gick något fel. Jag hade tagit med mig en matlåda till personalmatsalen med fiskbullar i sky och klyftpotatis kryddad med rosmarin. Jag har en tudelad inställning till personalmatsalen, men oftast är det lite gemytligt när alla kommenterar varandras matlådor. Kvar sen helgen eller, om det är något som ser lite extra festligt ut, eller påpekandet att det är dåligt att äta direkt ur plastlådan för farliga ämnen frigörs. Och så vidare. När jag kom med den den aktuella matlådan blev det tyst kring bordet. Sedan hävdade någon att det där måste vara det äckligaste som någonsin ätits här. Med all rätt. På en mätt mage vilar ett muntert huvud, som min gamla faster på Lidingö brukar säga.

Hur väl känner vi våra medmänniskor egentligen? Jag träffar mängder av människor varje dag. Vissa oftare än andra. Och egentligen vet jag ganska lite om dem. Beror det på mig eller omgivningen, frågar jag mig ibland. Till och med de som vi lever väldigt nära vet vi inte allt om. Jag tror inte att det går att veta precis allt om någon. Vissa värnar mycket om sin egenart och vill inte finnas med i register, kameror och system. Andra blir upprörda över att ICA tilltalar dem vid förnamn i direktadresserad reklam.

Det är kallt där ute.

Ibland lägger jag soporna vid dörren för att ta ner dem till sopstationen på gården nästa morgon. Det sker oftare nu när det är kallt än när det är varmt. I söndags hade jag lagat en kyckling vilken fått marinera en god stund. Följdaktligen luktade soporna lite mer än vanligt. Jag löste problemet genom att välja den parym jag tycker minst om, och ändå aldrig använder, för att spraya lite över sopberget. När jag nöjd över min eleganta lösning vände mig om stod min livskamrat där och iakttog mig.

Och så tror man att man känner nån, muttrade hon innan hon försvann runt hörnet.

Ah, lycka. Det finns inte mycket som slår Hackat Rött på julbordet. Här har ni skinkpåläggens, smörgåspåläggens, äggpåläggen etcetera egen mästare. Receptet härrör från Styrsö.

Receptet är som följer:

3 hårdkokta ägg
1 burk rödbetor (mellanstor)
1 rödlök
Orökt kaviar
Majonäs

Allt finhackas in i minsta beståndsdel.
Blandas.
Stå kallt.
Smaka.
Njuuuuut.