Förnuft och känsla

Hur väl känner vi våra medmänniskor egentligen? Jag träffar mängder av människor varje dag. Vissa oftare än andra. Och egentligen vet jag ganska lite om dem. Beror det på mig eller omgivningen, frågar jag mig ibland. Till och med de som vi lever väldigt nära vet vi inte allt om. Jag tror inte att det går att veta precis allt om någon. Vissa värnar mycket om sin egenart och vill inte finnas med i register, kameror och system. Andra blir upprörda över att ICA tilltalar dem vid förnamn i direktadresserad reklam.

Det är kallt där ute.

Ibland lägger jag soporna vid dörren för att ta ner dem till sopstationen på gården nästa morgon. Det sker oftare nu när det är kallt än när det är varmt. I söndags hade jag lagat en kyckling vilken fått marinera en god stund. Följdaktligen luktade soporna lite mer än vanligt. Jag löste problemet genom att välja den parym jag tycker minst om, och ändå aldrig använder, för att spraya lite över sopberget. När jag nöjd över min eleganta lösning vände mig om stod min livskamrat där och iakttog mig.

Och så tror man att man känner nån, muttrade hon innan hon försvann runt hörnet.

Hackat rött

Ah, lycka. Det finns inte mycket som slår Hackat Rött på julbordet. Här har ni skinkpåläggens, smörgåspåläggens, äggpåläggen etcetera egen mästare. Receptet härrör från Styrsö.

Receptet är som följer:

3 hårdkokta ägg
1 burk rödbetor (mellanstor)
1 rödlök
Orökt kaviar
Majonäs

Allt finhackas in i minsta beståndsdel.
Blandas.
Stå kallt.
Smaka.
Njuuuuut.

Rättshaverist

Det fanns en period i livet då jag roade mig med att försöka vinna strider mot myndigheter. Oklart varför, egentligen, men det triggade mig att få mitt liv dikterat av myndigheter. Likt Primus Svensson, inbilldae jag mig att jag förde jag den lilla människans kamp mot överheten. Det kan ju låta lite pretentiöst, eller rättshaveristiskt, men det var samtidigt rätt kul. En gång fick jag ersättning för besvär jag rest mot självaste SJ, minsann. Jag hittade korrespondensen när jag städade i datorn. Här är brevet som avgjorde striden till min favör:

Hej!

Tack för ditt svar.

Jag respekterar självklart SJ:s regelverk med utgångspunkten att dom är utformade till kundens bästa. Alltså kräver jag givetvis inte längre någon ersättning för den försenade ankomsten. Inte heller tycker jag det är nödvändigt att informera kunden om att det troligen sker förseningar, jag tänker att det är säkert fasligt många spår att hålla reda på. Bemötanden och möten är ju alltid upp till den enskilda människan och det finns säkert rötägg bland både resenärer och SJ-personal.

Jag ringde förvisso några mobilsamtal men det kan ju kännas lite överambitiöst att skicka in telefonräkningar till det redan upptagna SJ för att kräva ersättning för utlägg på ett par tior. Under min väntetid på Hallsbergs central begick jag också misstaget att besöka järnvägsrestaurangen och där inmundiga en av efterkrigstidens vidrigaste måltider. Som parentes kan nämnas att vattenfaciliteterna på nämnda restaurang närmast förde tankarna till Henrik VIII:s tortyrkammare. Det har i efterhand inte känts angeläget att bevara några minnen från denna ”måltid” varpå jag inte heller kan uppvisa kvitton. Att allt detta är mitt eget fel är alldeles självklart. Möjligen kanske servitrisen minns en depraverad och hålögd figur vid ett av hörnborden, sittandes framför en knappt påbörjad måltid. Men det är inte heller troligt då hon hade hemskt mycket att göra som ensam arbetande i restaurangen denna söndag.

Inalles: Kvar på perrongen finns jag allena, en alldeles vanlig försenad och tilltufsad SJ-resenär, utan möjlighet att resa krav på Er utifrån resepolicys, regler och lagar.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik Adolphson

P.S.
När du nästa gång dinerar på järnvägsrestaurangen i Hallsberg rekommenderar jag att skippa Falukorven med ägg.
D.S.