Kategori: Mat och dryck

Historia, Mat och dryck, Resor

Rom 3.0

av adolphson1 kommentar till Rom 3.0

Jag börjar, så här efter mitt tredje besök, kunna Rom rätt bra. Nyligen skulle fars 80-årspresent äntligen inkasseras i form av ett veckoslut i den eviga staden.

Jag föreslår att man som förstagångsbesökare i Rom bor centralt – gärna i närheten av Panteon. Där råder ett myllrande folkliv till långt in på kvällen, där finns god och prisvärd mat och där finns den enda antika byggnad som i princip är intakt. Det är min absoluta favoritplats i Europa – antagligen för att byggnaden är intakt.

Det beror på att templet rätt snabbt blev en kyrka och på så vis fridlyst från förstörelse eller söndervittrande. Hursomhelst: Panteon är fantastiskt att iaktta mellan klunkarna av ett flyktigt rödvin eller mer bestående (!) pastatuggor.

Panteons magnifika entré.

Från denna del i Rom är det nära till platserna man kanske vill besöka om man bara har ett par dagar till förfogande. Så som Fontana di Trevi eller kanske Spanska trappan. I närheten av trappan rekommenderas att stanna till på det berömda Caffe Greco.

Detta ståtliga lilla vattenhål grundades redan 1760 av en, som namnet antyder, grek. Hit har sedan många stora kulturpersonligheter, ofta konstnärer, sökt sig och ofta skänkt något konstverk som sedan dess hänger på väggarna.

En kaffe, en liten sötsak, och en grappa är värt varenda euro. Just där och då är tillvaron värd en lite dyrare nota.

Gillar man äkta romersk mat är restaurang Alfredo, (den närmaste, sett från Panteon, av de åtminstone två restauranger med detta namn som finns i Rom) där man uppfann pastan med samma namn, verkligen att rekommendera.

För att citera Gunnar Sjögren: When in Rome Malin and Fredrik allways dine at the Alfredos. Sedan är det dags för Petrus – klippan varpå kyrkan byggdes. Bokstavligen såväl som andligen.

Nära den plats där Nero lät korsfästa aposteln Petrus (som anses som den första påven) byggde kejsar Konstantin en kyrka. Denna kyrka renoverades med Michelangelo som chefsarkitekt och Petersplatsen/kyrkan invigdes på 1600-talet.

Det är värt besök även för den som inte gillar barock och renässans. Ska man uppleva de mer kända scenerierna rekommenderar jag att avsätta två dagar för hela Vatikanen. Man blir alldeles överväldigad av såväl Peterskyrkan som Vatianmuseerna. Och det är långa köer.

IMG_1624

En god idé är att anta något av erbjudandena om guidad tur. Man får gå förbi köerna och upplever väsentligheterna på ett enkelt sätt. Det är värt sina 35-45 euro. Sixtinska kapellet och Peterskyrkans basilika hör till det man hinner på en dag.

Själv valde jag ut några godbitar eftersom jag redan varit här: drottning Kristinas (ja,ja, det bor väl en liten nationalist i oss alla) grav inne i kyrkan samt Michelangelos underbara skulptur av Jesus och Maria. Framför den kan man bli sittande en god stund.

Nästa dag är det Forum Romanum och Colosseum som gäller. Den senare är intressant ur så många perspektiv.

En anledning att byggnaden klarat sig så bra, trots flera jordbävningar, är den gedigna konstruktionen samt att Colosseum relativt snabbt fick martyrstatus på grund av de många kristna som offrades på arenan.

Varje påsk håller påven en mässa till minne av detta.

IMG_1631 (1)

Den Flaviska Amfiteatern, som arenan hette back in the day, är ett dåtida mått mätt ett telniskt underverk. Dels beroende på den sinnrika logistiska konstruktionen tänkt att hantera 50 000 besökare med ingångar där varje individ effektivt slussades till sin placering enligt dennes sociala rang. De fattigaste satt längst upp.

Endast män hade tillträde till arenan men överklassens fruar kunde få delta och då sitta bland de fattigaste. Spelen pågick i princip hela dagen och åskådarna visste aldrig vad som väntade.

En dag på Colosseum kunde innehålla djurkamper, hönstävlingar eller gladiatorspel. I samband med Vesuvius utbrott år 79 förstördes staden Pompeji och ett viktigt tempel vilket fick kejsaren att ordna spel i 100 dagar i streck för att blidka gudarna (och kanske folket).

Scenen var täckt av sand. Detta för att sanden torkar upp blod men även för att när djur och gladiatorer gjorde entré genom luckor i golvet uppstod ett sandmoln vilket gjorde entrén mer effektfull då det tog ett tag innan publiken visste vem, eller vad, som kommit.

Annars använde man de fyra portarna för att komma in på själva scenen vilka symboliserade livet, döden och de segerrika vilka alltså hade var sin ingång/utgång. Givetvis hade kejsaren sin egen.

Kejsaren lyssnade på folket när han beslutade om liv och död för någon kämpe. Detta gav en psykologisk effekt och stärkte illusionen om verkligt inflytande. Jag, en man av folket, påverkade kejsaren. Jag dödade/räddade en människa i dag. Kejsaren lyssnade på mig. 

Tvärt om mot vad många tror betyder tummen upp en dödsdom (svärd upp) medan tummen ner innebar nåd (svärd ner). Detta kanske någon borde upplysa Facebooks likande om, tänker jag.

När spelen var slut gick man till Vomitorium, utgångarna, vilka spyr ut folkmassorna. Även Forum Romanum bör upplevas via guide eller någon kunnig. Den här gången intresserade jag mig nästan uteslutande för Konstantins triumfbåge.

När kejsaren eller generalen åkte på triumffärd och tog emot folkets och senatens hyllningar, på Via sacra fram till Capitolium, stod en slav bakom och viskade kom i håg att du är dödlig som en påminnelse om att makten är av folket och folkets gunst kan ändras om du tar dåliga beslut.

Enligt bröd och skådespel-teorin är detta en av förklaringarna till att Colosseum byggdes. För att hålla folket, vulgus, på gott humör.

Men varför fick Konstantin en båge? Han la ju ner Rom som huvudstad och flyttade till Konstantinopel, dagens Istanbul. Själva bågen är någon sorts budgetvariant och består mest av hopplock tagna från andra byggnader och berättar egentligen ingenting om kejsar Konstantin.

Nåja. Han beslutade om att tillåta kristendomen som en av flera tillåtna religioner i det romerska riket och lät enligt legenden döpa sig på sin dödsbädd varpå kristendomen blev statsreligion. I den ortodoxa kyrkan är han helgon.

På triumfbågen kan man se män med skägg. Romarna var själva slätrakade och ansåg de skäggiga folken utanför riket som barbias. Alltså barbarer. För grekerna betydde barbar en som inte pratar grekiska. 

Romarna tyckte också att människor som inte talade latin eller grekiska var obildade men la till det där med skäggen. Ordet barberare får härmed anses förklarat.

Tala ur skägget så jag hör vad du säger.

Jag visste det. Barbershop är barbari (internt körnörd-skämt).

Men jag tror jag börjar bli långrandig. För att sammanfatta: åk till Rom, om du har möjlighet. Det är facit.

Relaterade blogginlägg:

Den Flaviska amfiteatern

Jag = Hatte Furuhagen

– Hesekiels kod

Historia, Mat och dryck, Retorik, Skola, Språk

akuten/avslutning/Erasmus

av adolphson

Har du någonsin besökt en akutmottagning under press? Om inte så rekommenderar jag att prova det.

En kollega gjorde så samma kväll som mösspåtagningen (en relativt ny ritual sedan tiotalet år, en tradition som har sitt ursprung på universitet och högskolor runt om i landet och som därefter spridit sig till gymnasium) gick av sin stapel här i stan.

Jag har också besökt sjukvård och sociala myndigheter när trycket varit högt. Man imponeras. Och man tonar ner sitt eget yrkesrelaterade smågnäll till förmån för en i lika delar generad och imposant tystnad.

Det är inte roligt på akuten dessa gånger. Där råder fullt kaos. Det kommer in ungdomar som måste magpumpas, det utbryter slagsmål, gråt och elände, människor kräks på golvet, flaskor krossas.

Och vilka är det som får städa upp och organisera kaoset? Sjuksyrrorna, så klart.

Nu skulle jag kunna gå på om föräldrars respektive skolans ansvar och annat som hör sammanhanget till. Men det gör jag inte. Jag nöjer mig med att konstatera att så länge staten har kostnader och ansvar för konsekvensen av droger så har också staten rätt att reglera förekomsten.

—

Som kontrast, och eftersom jag vet att någon säkert på grund av det jag skrev ovan ändå redan ser mig som moralist, tar jag och drämmer till med Erasmus av Rotterdams bok från 1530 med den svenska titeln; En gyldenne book om unga personers seders höffweligheet.

Denna bok var standardlitteratur från 1571 års skolordning och lästes (på latin) i skolorna. Här är ett utdrag (jag har moderniserat språket och stavningen lite):

Utur näsan skall intet snorens överflöd hänga (…).

Att tala genom näsan är löjligt, ty sådant hör trumpetare och elefanter till.

Man ska sig väl renlig hålla, dock inte som pigor sig bepryda. Man ska också vara utan gnetter (lössens ägg – min anmärkning) och löss. Att klia sig i huvudet i främlingars närvaro är ohövligt.

Att hålla sig är skadligt, att i enskildhet låta sitt vatten är hövligt. En yngling skall inte släppa väder bland andra utan hövligen hålla sig om han inte därigenom blir sjuk. Kan han komma avsides skall han släppa väder i ensamhet, om inte, då må han, efter det gamla ordspråket, det med hosta överhölja. 

—

Man bara måste älska Erasmus.

Kärleken måste också omfatta de samhällets hjältar som återfinns på valfri akutmottagning under studentnatten.

Salig mor sa till mig i min ungdom, när hon förstod att jag smakat starkt, att en gentleman vare sig äter eller dricker mer än att han behöver besvära någon.

Lite ålderdomligt, kanske, men mer än väl tillämpbart här i tillvaron.

Salig mor var sjuksköterska. Och en hjälte. Hon sitter alltid på min ena axel och viskar i mitt öra. På den andra sitter Erasmus och viskar lite, han med.

Luther hänger väl och dinglar i svansen gastande sina mindre kända ord: Den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång.

Han har väl egentligen aldrig varit helt tidsenlig, den där Luther.

Erasmus

Vi hade far på middag i går. Det är alltid uppiggande.

Bland annat fick jag lära mig att farmor köpte ett piano och lät sina 4 barn ta pianolektioner till övriga Bodens ogillande. Det gick ju an på den tiden man hade pianister på biografernas stumfilmer menade byborna. Men vad ska det tjäna till nu (när ljud finns på bio)?

Far uppmanade mig också att tala om för skolöverstyrelsen att det finns många barn och ungdomar som lider av fetma och övervikt varför fler aktiviteter på raster, och mer idrott på schemat, måste prioriteras.

Skolöverstyrelse! Betrakta dig som apostroferad.

Mat och dryck

Tsarens favorit

av adolphson

Mat. Det är ju gott.

—

När jag och Darke var sambos i Uppsala la vi inte merparten av vår tid på att laga mat. Och eftersom detta, hör och häpna, utspelade sig före dagens hamburgerkedje-täta verklighet hade vi ett logistiskt problem de gånger både kylen och krävan var tomma och vi inte orkade ta oss till en affär. Vilket var relativt ofta. I stället tog vi oss till Råbygrillen och köpte var sin ”Tsarens favorit”. Det var en hamburgare med bearnaisesås och stenbitsrom. Nu var denna hamburgare inte ställets bestseller varför det inte var ovanligt att vi fick en femtilapp av killen som gjorde hamburgaren och snällt fick traska över till grannen, Norska Hydro, köpa bea och stenbitsrom, gå tillbaka till korvmojen med växeln och ingredienserna för att därefter betala och erhålla vår hamburgare.

—

Vi har en äggskivare hemma. Det är en praktisk liten sak att ha tillhands när man vill äta äggmacka. Jag har berättat en hemsk och bloddrypande historia för Vildvittrorna om hur denna tingest används av en elak trollkarl, cirka fem centimeter lång, mot sina likaledes korta medmänniskor. Blodet skvätter i berättelsen, hjältar föds och trollkarlen går till sist ett hemskt öde till mötes. Vildvittrorna kallar tingesten för ”Äggdödjaren” till våra potentiella frukostgästers stora förvåning.

—

Wienerbröd heter något annat på andra platser i världen. På engelska kallas de för ”Danish pastrys”. Det tycks ofta som om namnet har lite, eller inget, med själva rätten att skaffa. Det verkar ha mer med uppfattningar och kanske fördomar att göra när en maträtt får sitt namn. Nåja. En hästräka är en hästräka. Åtminstone på Torsångs kafe.

En gång för länge sedan var jag och Den Änglaljuva i Skagen. Jag beställde då, viss om att få en mycket vällagad och speciell variant, Skagenröra till min bakade potatis. Servitören såg ut som en fågelholk. VA E DE!? ropade han på danska och försvann. Han återkom med den likaledes förvånade kocken för vilken jag fick förklara hur man lagade till en schysst skagenröra.

—

Ibland när jag står i en kö till en allmän toalett, eller i ett mer privat sammanhang, hör jag till min stora förvåning någon, som motivering till att tränga sig förbi eller ursäkt för dröjsmålet, säga ”jag ska bara kissa.” Det, om uttrycket tillåts, skiter väl jag i. Ska vederbörande bara låta sitt vatten innan något annat görs, exempelvis gå ut, är väl allt gott och väl. Men formuleringen används i en vidare kontext och det är det som gör frasen lite lätt burlesk.

—

En gammal vän, Johnsen, hade ett trix i 80-talets Falun. I kön till Ghandi (han som hade korvmojen på Stora torget) körde han alltid med ”jag ska bara ha korv kan jag få gå före…” varpå han väl framme vid luckan med hög röst beställde en stor hamburgare med extra allt. En gång blev en stor kvinna, medlem i Bilentusiast-klubben (raggar-) Blue Dots (och det var ju inga man fintade bort hursomhelst) arg, stegade fram och gav honom en (välförtjänt) dagsedel. Sedan hände allt mycket fort.

Johnsen satte upp handen, i vilken han bar sin 150-grammare, till skydd med resultatet att hela kön sprejas med dressing. Fram stiger en uppretad pojkvän, också medlem i Blue dots, med en rejäl klick dressing i pannan tillsammans med en vän som fick burgaren på, så att säga, klubb-emblemet. Johnsen meddelade snabbkäftat att det inte kunde vara han som kastat dressing eftersom han hade sin burgare kvar. Tyvärr hade brödet till hans 100-grammare tagit slut -det var därför hans hamburgare inte syntes under bröden eftersom dessa alltså egentligen var tänkta för en 150-grammare… ja, så där höll han på. Språngmarsch.

Varje gång vi ses nuförtiden tycker jag mig kunna se en igenkännande glimt i Gandhis ögon och han lägger, åtminstone i min fantasi, lite extra krut i tillagningen av min hamburgare. Jag såg någon dricka kaffe med sugrör. På frågan varför svarades att vederbörande hade ont i käken. Och då slog det mig: det finns inget säkrare tecken på ohälsa för den välmående svensken än att någon dricker sitt kaffe med sugrör.

Demokrati och samhälle, Mat och dryck

Arabia Felix

av adolphson5 kommentarer till Arabia Felix

I Wikipedia står det att läsa:

Under mitten av 1800-talet startades Sveriges och världens första alkoholmonopol i Falun, ”i sedlighetens intresse”. All alkoholförsäljning i staden reglerades och skulle ske ansvarsfullt. År 1860 blev det olagligt att sälja alkoholdrycker till personer under 18 år och tillverkningsförordningen förbjuder husbehovsbränningen. 

Jag funderar. Varför just i Falun? Som vanligt beror det på gruvan och i det här fallet företagets, världens äldsta företag, Magasinsverksamhet. Under tidigare århundraden kunde arbetaren istället för lön hämta ut förnödenheter, mat, kläder och…sprit, ur bolagets eget magasin. Detta naturasystem var inte bra ur mänsklig synpunkt. Bland annat beroende på att arbetaren lätt hamnade i skuld och därigenom blev ofri. Inte minst alkoholen spelade in därvidlag.

Jag kommer för övrigt ihåg när jag följde med mina föräldrar till det gamla systemet i Falun, det som idag är ett hotell. Där inne stod man i kö och beställde över disk fjärran från självplock och lördagsöppet.

Det är än idag omstritt hur vi ska utforma alkohollagstiftningen. Ska EU fortsätta det undantag de nordiska länderna åtnjuter? Hoppas! Å ena sidan betonas individens frihet och ansvar, å andra sidan samhällets ansvar. Tillgång ger efterfrågan. Ökad tillgänglighet ger ökad konsumtion och i förlängningen av det utslagning bland dem som inte klarar hanteringen.

Sedan kan man ju fundera över vad som är ett bruk och vad som är ett missbruk.

Är det egentligen inte rätt logiskt? Har staten högre kostnader för ett bruk respektive missbruk har staten också rätt att reglera förekomsten. Om man nu inte vill minimera statens inflytande till nattväktarvarianten. (Alltså från sprit till T-party. Vidare till Tsprit-party vill jag emellertid inte.) Kanske ska vi ge upp helt och dela ut sprutor till heroinister eller bygga egna motorvägar för rattfyllerister. Nej, man får aldrig ge upp. Sedan finns ju, för oss liberaler, och andra, den gamle John Stuart Mill där i bakgrunden. Lärofadern menar att en människas missbruk eller bruk helt och fullt är vederbörandes eget ansvar och därför inte är att ingripa i. Om, och detta är viktigt, personen ändå sköter sina plikter trots sin last. En alkoholiserad yrkesperson, kompis, anhörig, som är briljant är bättre än en nykter inkompetent dito. Eller?

Hur avgör man när någon inte sköter sina plikter? Och kan en stat ha individuell lagstiftning, en för skötsamma och en för missbrukare? Kanske en tredje för brukare? Nej. Vi är lika inför lagen. Det är en demokratisk grund. Jag tror inte man kan bygga ett samhälle på sådana villkor. Jag tror att man måste enas om vissa grundläggande regleringar inom vilka vi är fria att utöva vår individualitet.

Jag gillar Systembolaget. De har kunnig personal och brett utbud. Ändå, motsägelsefullt nog, köper jag också vin från ett tyskt företag som kör hem en låda till min dörr när jag så önskar. Företaget ifråga har ett annat utbud än systembolaget. Utan att gå in på min vinsmak ytterligare kan jag säga att jag är glad för detta komplement och tror dessutom att konkurrensen gör att systemet blir ännu bättre. Jag skulle trots det inte vilja avreglera marknaden helt. Det skulle inte gynna den. Sämre och ett mer slätstruket utbud. Mycket tetra, kanske.

ICA med flera klarar sig nog ändå.

Som vanligt tänker jag att man bör fundera över vad ökad tillgänglighet, avreglering, i förlängningen leder till. Ökad tillgänglighet, enligt snabbköpsprincipen, på vapen och droger har ett framtida socialt pris.

Romarna kallade arabiska halvön för Arabia Felix, alltså Lyckliga Arabien. Detta eftersom de tyckte att landet var rikt på myrra, rökelse och vete. Ett välmående land, helt enkelt. Men vid närmare granskning hittade de samma typ av problem som de själva hade hemma i Rom.

Med andra ord: Gräset är inte grönare på andra sidan. Vare sig för Bob Marley, Vin & Sprit-bolaget, mig och mina grannar som håller på att anlägga trädgård eller i den antika världen.

Mat och dryck, Spännande människor

Random i mars

av adolphson

Vad vet man egentligen.

De flesta antar, förmodligen helt korrekt, att Sovjetunionens ledare Brezjnev inte var någon muntergök. Men det kan också ha varit så att han var skitrolig. Han kan mycket väl ha varit ett totalt missförstått humor-geni i ett i övrigt humorlöst land.

Lite som en Janne ”Låffe” Carlsson i Sverige. Fast tvärt om.

Det är inte troligt. Men omöjligt är det inte.  

—

Vad hände förresten med minnet av Per Oscarsson? Det är anmärkningsvärt, och lite småtrist, att en sådan briljant kulturpersonlighet bara försvunnit ur vårt medvetande. Eller har det gått något minnes-program jag missat?

Någon meningsfrände har i alla fall lagt ut en egen tribute på tuben.

—

Å andra sidan måste man uppskatta briljans närhelst man stöter på den. I går gick jag, som jag plägar i sådana situationer, lite vilset omkring bland överflödet på ett stort varuhus här i stan. Jag ville nämligen köpa mig en god varmkorv till lunch.

(Inte stå i lobbyn och slaska i mig, jag ville köpa med mig korven och tillreda den hemma med all den finess som en varmkorv faktiskt kräver).

Men det finns ju så många olika sorters korv.

Utan vidare förhoppningar om ett rakt och tydligt svar vände jag mig till någon som vid en hastig blick inte så lite påminde om en prao-elevs sävliga lunk. Kan du något om korv, eller? undrade jag lite uppgivet. Killen sken upp. Visst! Jag är gud på korv! löd svaret.

Jag blev påtagligt nöjd. Personality goes a long way. Självförtroende och briljans går ofta hand i hand. Eftersom han var så osvensk i sitt svar var jag det med. Jag talade sålunda om för honom att jag uppskattade hans hjälp och förövrigt höll med honom: han var duktig på korv.

Till skillnad, kan i förbigående noteras, från en del andra i vederbörandes omgivning. Dessa alla vilka inte riktigt verkar ha alla hästarna i lasagnen, för att citera en kompis.

Men, som sagt, vad vet man egentligen?

—

Om korten spelats annorlunda, om lust och briljans gått hand i hand vid ett explicit tillfälle i min ungdom, vem vet vad det blivit av mig. Kanske kunde någon av mina få huvudroller genom åren tagit mig ända fram till de stora scenerna?

 

Som det nu är nöjer jag mig att spela huvudrollen wherever I lay my hat. Ungefär som han i korvdisken, alltså.

Det gäller inte bara att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör, också. Lite som den här killen.

Film och TV, Historia, Mat och dryck, Sång och musik, Skola

Passageriter (sir Brian del 3)

av adolphson1 kommentar till Passageriter (sir Brian del 3)

Under senhösten har eleverna och jag arbetat med passageriter. Kort uttryckt, vanans makt är stor.

Hur vi beter oss när antingen vi själva, någon oss närstående, eller hela vårt samhälle rör sig från ett skede till ett annat i tillvaron. En rit är en sorts standardiserad form av beteende som vi av känslomässiga, sociala, vidskepliga eller trygghetsbaserade skäl ägnar oss åt.

Vanligen handlar det om födelse, vuxenhet, giftermål, ålderdom och död. Det kan också handla om högtider, eller andra sedvänjor och traditioner. Som studenten, brottas med lejon eller omskärelse.

Ta seden dit du kommer kanske exempelvis den genomsnittligt begåvade sverigedemokraten tycker. Men jag tänker att det väl beror på vilken sed det handlar om. Just nu handlar den svenska debatten om vi ska fira skolavslutning i skolan eller ej.

Ursprunget till ordstävet ovan kan vara when in Rome do as the romans. Vilket i sin tur, om jag minns rätt, kommer från en milanesisk (heter det så om man kommer från Milano?) biskop som när han besökte Rom upptäckte att man utförde vissa riter, som bönen, på annat vis i Rom än i Milano. Han tog till denna tankebana för att lösa problemet.

Karl XII tog förvisso seden dit han kom och åt koldomar när han var hungrig. Så rätt gjort av honom. Jag vet inte var jag skulle vara utan kåldolmar. Lost in translation, kanske.

För mig är högtiderna viktiga. Får jag inte min äggtoddy rykande het på julafton blir jag sur. Lika så om syltan och rödhacket uteblir från julbordet. Alltså fixar jag det själv, det blir bäst så.

För 60- och 70-talisterna är Kalle Anka viktig på julafton. Men inte, måste smärtsamt inses, för våra barn. Fast ju äldre de blir desto mer ökar intresset. Det där har Henrik Schyffert pratat om i sin utmärkta show om 90-talet.

En annan viktig referensram för min generation är Grevinnan och Betjänten. I avdelningen onödigt vetande kan man anföra att vi i Sverige fått berättelsen via tysk tv men att den skrevs på 1920-talet av en viss Lauri Wylie.

Det som hos oss och i vissa delar av Tyskland är en riktig klassiker och ett måste på nyårsafton har aldrig visats i brittisk TV överhuvudtaget. Freddie Finton, som spelar betänten, hade en halvhyfsad karriär som skådespelare och komiker.

Under 1980-talet växte en annan tradition fram: Ivanhoe (1982) skulle ses på nyårsdagen. Filmerna och boken har hängt med mig genom livet och jag kan kanske mer om historien än vad som anses helt sunt. Läs gärna alla tre delarna av Sir Brian om du vill veta mer.

Apropå nyår så vore det synd att inte nämna nyårsklockan. Sveriges nyårsfirande på nyåret måste ramas in med en folkkär uppläsning av Lord Tennysons dikt. Många namnkunniga skådespelare har på nyårsafton läst den för nationen. Genomförandet av denna rit är alltså inget nationen Sverige lämnar över till vem som helst. Men så är det också en osedvanligt vacker dikt.

Jag och Malin har också en tradition. Vi rimmar, dricker glögg, slår in paket och ser på filmen med världens bästa inledning (Love actually) dagen före julafton.

Eleverna brukar sluta med att säga att traditioner skapas för att de betyder något. Och alla familjer jag väl sina egna traditioner.

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Sång och musik, Språk

bild 97 – livets vatten/avgrundshål

av adolphson2 kommentarer till bild 97 – livets vatten/avgrundshål

Redigerad i september 2024.

Med förkortningen MACK avses vanligen en bensinstation där man också kan köpa godis och andra saker.  Från början var MACK ett företag, grundat i början på 1900-talet, som sålde bensinpumpar. Efter ett tag kom alla bensinstationer att kallas mack. Ska vi gå till macken? Namnet härrör från begynnelsebokstäverna i grundarnas efternamn och har enligt IKEA-principen bildat ett företagsnamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key.

Förr, ja så långt tillbaka som under min barn- och ungdomstid, kunde man åka till en mack och få hjälp med sin bil. Idag kan du köpa tusen olika sortiers korvar, godis, porr (edit 2021-06-05: även de de flesta mackar har gjort sig av med porren numera. Tror jag?), Sven Ingvars-cd:s, ballonger, blingbling, pinka, spela på tipset och tanka. Men sällan få hjälp med några allvarligare bilhaverier. Alla som arbetar med serviceyrken borde prova på att vara i den behövandes position, brukar jag tycka.

Man har lagt ner La Petite Maison, min favoritrestaurang då jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence. Denna smärtsamma upptäckt gjordes vid ett återbesök i staden för ett par år sedan. Där, på restaurangen, lärde jag mig faktiskt att tala franska eftersom jag innan jag behärskade språket i okunskap råkade beställa kalvhjärna. Kan någon skicka senapen, typ. Kunskap är makt.

På La Petite Maison fanns det, när jag en gång i ensamhet frekventerade stället, en gammal dam och ett piano på vilket den gamla damen spelade Je ne regrette rien bara för mig. En kypare bjöd oväntat på på en Galloise och en Dry Martini. Varför? Jo, eftersom jag varit där tidigare ett par gånger och då med en kvinna (min resekamrat Jessica, men det visste ju inte personalen på restaurangen) men nu åt ensam antog de att jag hade hjärtesorg. De betraktade mig som stammis och ville ta hand om mig. Jag tror det där är mitt livs bästa middag. Ensam, på en restaurang i södra Frankrike. Och även om jag tämligen omgående slutade röka franska cigaretter betraktar jag än i dag Dry Martini som king of drinks.

Jag undrar för övrigt om inte världens bästa jobb vore att vara inköpsansvarig på ett reseföretag. Alltså att få resa jorden runt och avgöra eller upptäcka platser för bolaget att satsa på. Platser med restauranger som La Petite Maison.

Vi förändras alla under resans gång och vi påverkas när vi stannar till vid livets mackar. Jag är inte längre riktigt samma människa som den som en gång tog studenten i Falun, gjorde lumpen i Enköping och studerade i Frankrike. Jag träffar ibland, inte så ofta numera, människor som jag kände förr. Personer som jag i vissa fall inte träffat sedan aktuellt sammanhang. Det är ofta ett sjå att övertyga dem om att jag inte längre är den odräglige typ de en gång lärde känna. För jag var ofta dryg, inser jag när jag som vuxen blickar tillbaka. det kanske jag fortfarande är, ska medges. Värst var jag nog på gymnasiet och när jag gjorde lumpen. Kunde jag, lite som i reklamfilmer för pensionssparande, träffa mitt unga 17-åriga jag idag skulle jag ta mig  själv i kragen och läxa upp mig.

Fast det är inte bara negativt att bli kapprustningen av det förflutna. En gång klev jag och barnens mor in på en amerikansk hamburgerrestaurang här i Falun. Adolphson! vrålade genast en vagt bekant person vid ett av borden. Det visade sig att det var en gammal lumparkompis som studerat flera år på högskolan här och länge väntat på att få träffa mig. Stan är ju inte så stor, menade den godmodige torsbysonen. Han framhärdade rätt länge i att försöka övertyga min tämligen skeptiska hustru om hennes mans förträfflighet. Din man var en legend i lumpen – han är en sådan man berättar vandringssägner om! 

Lumpen

Hur har ditt liv sett ut de senaste åren om allt du pratar om är en arrogant och självgod fåne försökte jag lite lamt replikera men möttes av skratt och ett bestämt avvisande av mitt diskreta försök att ta maten med mig hem. Här skulle catchas up. Och det var rätt kul, tyckte till och med Malin senare.

Jaja, ack du ljuva medelålder. Jag har, kan jag konstatera vid en tillbakablick, gjort så mycket dumheter. Men här är jag nu, i alla fall, och försöker göra lite gott också. Även om jag ibland får återfall. En gång för ett par år sedan höll jag ett födelsedagstal för en person. Bland åhörarna fanns en av mina gamla lärare. Alla var efteråt nöjda med min vittra och underhållande insats. Det blev ett bra högtidstal och föremålet för det blev också nöjt. Den gamle läraren kom fram efter ett tag och nickade uppmuntrande. Så där bra var du inte i skolan sa han med ett tvetydigt leende. Inte du heller, svarade jag varpå vi gick åt var sitt håll. Eller det gjorde vi ju inte. Vi skrattade båda.

Mat och dryck, Personligt

Ockhams rakkniv

av adolphson5 kommentarer till Ockhams rakkniv

Ockhams rakkniv är en filosofisk term som egentligen handlar om att man inte ska krångla till det så mycket för att förstå verkligheten. Man ska helt enkelt inte anta en massa saker för att begripa det man ser. Om tåget inte anländer i tid beror det mer sannolikt på ett tekniskt fel, inte på att det blivit kapat av pirater.

När jag blev pappa för andra gången besökte jag vår nyfödda dotter och hennes mor iförd sjukhuskläder. Når jag klev ut ur hissen mötte jag en lokalvårdare och eftersom jag själv under flera år med framgång arbetade som sådan på sjukhus stannade jag glatt upp för att diskutera det senaste inom moppterminologin. Det visade sig vara en gammal elev som tittade strängt på mig och utbrast: Jaha, har du blivit läkare nu också!? varpå vederbörande raskt avlägsnade sig utan vidare krumbukter. Jag fick inte ens tillfälle att säga att jag inte alls hade blivit läkare utan bara pappa.

Några för mig okända elever satt i ett hörn på skolan och diskuterade. När var det antiken tog slut nu igen? 476 teaterviskade jag på min väg förbi. Senare under dagen hade jag åter nöjet att från min position lite längre bak i matsalskön överhöra och hjälpa samma elever med ännu en svår nöt. De himlade sig och undrade argt: Han igen! Vad är det där för jävla advokat som går runt på skolan och vet saker!? Advokat? Varför antog de inte det uppenbara: att jag är lärare?

Enligt släktskvallret besökte farfar en gång Stockholm. I tunnelbanan blev han upprörd och frågade uppbragt vart alla var på väg, egentligen. Att de var på väg till sina hem eller arbeten var inte ett möjligt scenario för någon som var född i Boden 1892.

Idag fyller jag fyrtiotvå år. Grattis till mig. Nu blir jag misstänkt för allt. Ända sedan Christer Pettersson som 42-åring blev misstänkt för mordet på Olof Palme tycker jag att så fort något hemskt dåd har begåtts, och media av hänsyn till att vederbörande inte omedelbart (nåja) vill gå ut med namn och bild, nog tusan är det 42-åringen som är misstänkt.

Nåväl, nytt år och nya händelser. År 41 har inte varit så bra. Man känner igen ett skitår när man ser det som Lövet brukar säga. För ett par år sen verkade det inte sannolikt att jag på min fyrtio och andra  födelsedag på internet skulle skriva om Christer Pettersson.
Vad vet man, egentligen.

I dag kommer Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai, världsomseglaren, bestsellerförfattaren, projekteraren, vännen, kamraten, hit och firar sin 40-årsdag tillsammans med oss. En stor ära även om han alltså fyller år på samma dag som jag. Don´t steal my thunder.

Jag ska icke desto mindre bjuda honom och Den Änglaljuva på en riktigt schysst födelsedagsmiddag. Det blir först en ostpaj med löjrom och champagne. Han fyller ju 40, ändå. Sedan fortsätter vi med lite blandade pickels tills skumpan är slut. Därefter en riktigt klassiker: kalvfilé Oscar tillsammans med en schysst Bourgogne. Innan vi avslutar med chokladtårta och en sauterne får vi nog ner en bit Gruyere. Inte glömmer jag bort Vildvittrorna denna stora dag. De ska få en extra krispig blodpudding-skiva med tillhörande sked lingonsylt. Ett skepp kommer lastat. Det verkar inte rimligt, men det är allt de begär.

Vi är alla att gratulera.

Mat och dryck, Politik

Barnen bakar så det smakar

av adolphson

Då och då händer det att barnen bakar på förskolan. Första gången detta skedde övervägde jag att ta ett samtal med personalen över det lämpliga i att förse barnen med mordvapen. Eller att på detta sätt gynna tandläkarrörelsen.

Finns det något som heter tandläkarrörelsen, förresten? Jag blandar nog ihop orden folktandvård och folkrörelse.

Hursomhelst. Nu förtiden är det faktiskt riktigt smakliga brödstycken som kommer hem.

Vid ett tillfälle, på en förskola långt bort, uppfattade någon en gång ett hjärtskärande samtal. En inte helt hel och ren förälder frågade lite försiktigt om inte barnen kunde baka lite oftare, och i lite större volymer, så att barnet ifråga kunde ta med sig det goda brödet hem lite oftare.

När jag handlar på ICA Maxi slås jag ibland av allt överflöd. Och tänk vilken vilken lyx det är att kunna gå och handla utan att tänka allt för mycket på vad varorna kostar. Bara ta det man vill ha och lägga ner i varukorgen. Det klart, någon form av matbudget har man väl. Men ändå, i valet av glöggsort, hur mycket fiskpinnar man tvingas äta per vecka eller hur mycket ens barn kan få med sig i matsäck, ligger kanske ett dolt utanförskap.

När jag handlar i någon specialaffär och där köper mitt te, kaffe eller ost får jag alltid lite mer av den aktuella delikatessen än vad som från början var avsett. Sålunda räcker den schweiziska osten lite längre än annars. Personalen är ovilliga att minska för mycket på måttet när man säger inte riktigt så mycket. Till sist blir det lite pinsamt och man ger sig. Det klart, ostdamen och kaffekillen måste ju också leva. Och det är ju så gott.

Och så får man en extra stämpel på bonuskortet, dessutom.

—

Teorin om två tredjedels-samhället handlar om att alla partier söker vinna sitt huvudsakliga stöd bland två tredjedelar av befolkningen. Det gäller att genom sin politik tillfredsställa de som har utbildning och en hyfsat säker anställning. Tillgodoser man denna del av befolkningen spelar det med enkel logik ingen roll vad den marginaliserade och sämst lottade tredjedelen tycker. Detta eftersom de ändå inte kan rubba maktbasen då de alltid är färre.

Så väljs partierna om, val efter val.
Partierna tränger ihop sig i mitten för att ingen ska bli utan stol i diskussionen.

Västerpartierna försöker ibland, även om S och MP tonat ner detta, allmängiltigt hävda att det är de
borgerligas fel. Det må så vara, det är dessa som styrt Sverige sedan 2006. Men fenomenet går längre tillbaka än så. Argumentet att allt elände är överklassens fel går inte längre hem eftersom det är oförenligt med verkligheten.

Människor är idag medvetna till en nivå som ligger över floskelnivå.

En mer konstruktiv diskussion innebär att vi tillsammans funderar över vad vi kan göra åt detta.

Vem tar hand om dem som vandrar i mörkret? Det borde, som jag ser det, FP göra. Mår individen bra mår även kollektivet bra. Därför måste vi ta oss an och bekämpa SD. Därför måste vi gå till val på en egen socialliberal politik och söka breda överenskommelser som stöd för denna.

Så som vi alltid brukat före 2000-talet.

För min personliga del innebär detta att jag först och främst tvättar min egen byk och försöker påverka FP i en mer socialliberal riktning. Sedan försöker jag i min egen politikergärning ha denna utgångspunkt. När jag har det klart kan jag gå vidare och diskutera med företrädare för andra partier om deras brister, kanske, men ännu hellre fundera över hur vi löser problemet tillsammans.

Man ska inte behöva hoppas på sina barn i förskolan för att kunna njuta av nybakat bröd.

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Vadet

av adolphson

Jag slår ibland vad.

Inte för att vinna pengar utan för att det triggar igång vinnarskallen i mig. Besegra den sämre sidan av mig, visa att jag kan. I sådana lägen blir jag lätt lite manisk.

Följaktligen har jag slagit vad med Thuresson om att vi båda ska gå ner tio kilo till nyår. Jag vägde in mig på 89 kg och ska således ner till 79. Den som vinner får bjuda den andre på en middag ute.

”Ute” är inte närmare definierat. Det kan vara en Dubbeldennis med pulvermos hos Gandhi på Stora Torget det rör sig om.

Thuresson väljer att fäktas en gång i veckan samt en LCHF-diet för att bekämpa kilona. Det är ännu obekant hur det går. Jag tycker mig skönja ursäkter och kringförklaringar i stil med jag har ingen våg och sånt.

Well, don´t bullshit a bullshitter, som man säger.

Själv väljer jag att springa och tänka lite på de snabba kolhydraterna samt portionernas storlek. Alltså, nog tänker jag på kolhydrater och stora portioner när jag springer, men ni fattar. Ack, dessa syftningsfel.

Distanserna jag springer varierar mellan 3-4 mil per vecka. Förra veckan blev det mer än en mara: 44,2 km. Och jag mår så oerhört bra av det.

Löpningen blir en drog, ett gift, en längtan. Och, utan att bli alltför melodramatisk, min räddning. Frustrationer och ilska rinner undan i samma takt som kilometrarna. Alltså mycket, mycket långsamt.

Men ändå. Under ett par kilometer tänker jag också oerhört bra och snabbt. Jag löser problem, tänker ut skämt och planerar livets gång.

Jag vilar och slappnar av genom löpning. Jag kallar det hela för min Forrest Gump-diet. Run, Forrest, run, ni vet. Man kanske borde söka patent? Det går snabbare än man tror att komma igång.

Löpning blir lätt en livsstil med allt vad det innebär. Och rätt som det är så börjar man hoppa morotskakan på jobbet.

Jag har förresten hört flera människor, helst sådana som jobbar på kontor, ondgöra sig över klockan tio-fikat. Går man inte ut i personalrummet och fikar tycker kollegorna att man är lite knepig. Och så är tugget i gång. Så att säga.

Problemet med klockan tio-fikat är att det infaller när man är som mest produktiv. Denna produktivitet ska man istället ägna åt att tugga, i dubbel bemärkelse, strunt.

Själv saknar jag helt bruksanvisning för sånt där. Jag rycker mitt kaffe i farten och går och arbetar. Oftast, tack vare trådlös uppkoppling, återfinns jag i klassrummet. Inte i fikarummet. Mitt arbete ger kanske bättre möjligheter att undvika  tiofikat-fällan.

Fast vi gör ju alla en morot ibland. Helst jag och kollega Åke. Vi gjorde ett riktigt sunkigt nummer på en personalcabaret en gång. Det var en morot inblandad, mer säger jag inte. Allt för konsten.

Åke är annars ett fysiskt praktexemplar för att uttrycka sig lite tveksamt. Åke är idrottslärare. Hans vader är så stora att de inte går ner i ett par ordinarie gummistövlar. En bristning i dessa får Titanics förlisning att framstå som fånig.

På Gustaf Vasas tid ansågs ett par svällande vader vara oerhört…sexigt. Därav valet av trikå-byxor: vaden måste framstå ordentligt. Till skillnad från idag när man skiter i vaden när man väljer trikåer. Gissar jag. Tanken är väl att något annat ska framträda.

Nåja, huvudsaken är att man inte bokstavligen skiter i trikån. Det blir lätt lite oaptitligt vilket knappast var avsikten när man valde att sätta på sig plagget i fråga. Fråga Gunde hur det känns. Han orenade i landslagtrikån under femmilen i OS. Det var i direktsändning, det.

Darth Vaders vader faller utanför ämnet.

(Ber om överseende, jag är lite trött.)

Jag tror jag ska ringa upp Thuresson och fråga hur hans gräddstuvade omelett smakar.