Slagruta

Det är ett växande problem med rökning på skolan. Senast i morse när jag glad i hågen anlände förvisade jag med all den pondus och auktoritet som väl bara en sliten adjunkt i läroverket kan uppbringa, några unga brukare från skolans område.

Okej, boss, jaja, mannen, vi är på väg! 

Förutom att man inte får, det är alltså olagligt, så drar röken också in genom dörrar, fläktar och förpestar därigenom miljön i största allmänhet. Frågan är: vad ska man göra åt det? Ska man ens göra något?

Kanske ta hit Cigarr-Bengtsson för att lära de unga blossarna kvalitet?

Visa filmen om tobakens skadeverkningar från mitt eget högtravande förmyndar-sjuttiotal?

Jag har ju tidigare gjort försök att bli Tillsynslärare. Mitt samvete är rent.

Nu är det kanske inte batong-pedagogik som efterfrågas. Nej, till dagens vuxna människor får man inte säga: du får inte. Och vuxna individer, som jag ryktesvägen hört sägas att gymnasieungdomar är, ska vara fria att göra som de behagar.

En dag i våras kom jag och Joel, vännen, förutvarande kollegan numera överordnade (jag är inte bitter), vilken jag alltid tilltalar med Captain, my captain!, ut från matsalen efter den högtidliga studentlunch vi firar varje år dagen före dopparedagen.

Där stod några personer, med ögonlock a la Sylwester Stallone (till de unga: Stallone var en actionhjälte på 80-talet som hade väldigt tunga ögonlock), och rökte. Vi lät dem förstå att vi gärna såg dem avlägsna antingen sig själva eller cigarretterna men vi lät dem också förstå att en kombination av de två var möjlig.

Man gav oss en (tung) blick. Man tog ett bloss. Och? 

Jag var nog själv lite näbbig, kan jag i ett lika plötsligt som sällsynt ögonblick av klarsyn medge, under min egen gymnasietid. Men hade rektor styrt upp mig hade jag sannolikt varit rätt spak. Det var…(NEJ! SÄG DET INTE!)…bättre förr.

Okej. Jag sa de förbjudna orden. Jag är härmed att betrakta som gammal. Lika bra att ta skeden i vacker tass. Och i enlighet med denna smärtsamma insikt är det hög tid för krafttag enligt gällande lag.

Mitt rökrute/slagrute-förslag föreligger nu enligt följande:

1. Vi skapar en rök-ruta utanför skolans område.

2. Vi smyckar rutan fint med girlanger, bilder på Astrid Lindgren. Lillbabs, MagnusBrasseåEva med flera, och spelar i högtalare introt till The Muppets show. Väldigt högt.

3. Vi hyr in Kapten Zoom (lever han?) och betalar honom för att hänga i rutan och snacka lite med ungdomarna.

Det bara måste fungera. Om inte, hade vi iallafall roligt under tiden.

Pandemi

Låt mig berätta om min svåger.

Min svåger är en utmärkt person med många talanger. På många sätt är vi förvisso olika men samtidigt har han många egenskaper jag också skulle vilja ha. Som att vara noggrann, tålmodig, konsekvent, lojal och estetisk.

Döttrarna älskar honom.

Min svåger har också delvis en annan syn på tillvaron och världen än jag.

Det där kan vara lite svårt att förhålla sig till ibland. Det är enkelt att avfärda det som konspirationsteorier. Alltså, enligt principen att en konspirationsteoretiker alltid besvarar varje källkritisk fråga med en ny fråga.

Det blir förvisso intressanta diskussioner ur ett filosofiskt perspektiv. Sen får man väl hålla med varandra eller inte. Oftast gör vi inte det. Mycket i detta synsätt handlar, för den som är intresserad, om zeitgeist-terorierna.

En del saker inom zeitgeist är klart intressant. Annat låter lika vansinnigt som religion måste göra för en ateist.

Nåväl, så har det varit ett par år. Människor, släktingar, är olika men gillar att umgås ändå.

Så kom svininfluensan och mass-vaccineringen av landets befolkning.

Inget annat land vaccinerade sin befolkning i samma utsträckning som Sverige med ett snabbt framtaget vaccin som inte var tillräckligt kontrollerat. Vi satt fast i avtal som krävde att vi köpte.

Och idag sitter vi med facit.

Många människor har som biverkning av vaccinet drabbats av en obotlig sjukdom: narkolepsi.

Vi var lite tveksamma, Den Änglaluva och jag. Det fanns ju de som menade att vaccineringen kunde man gott låta bli. Min svåger, exempelvis.

Han ställde de kritiska frågorna. Vem tjänar på att Sverige köper miljoner doser vaccin? Vem håller i trådarna? Vet vi vad som finns i sprutorna staten vill spruta i oss?

För att räta ut frågetecknen tog jag upp saken med sjukvården i allmänhet och några läkare jag känner i synnerhet. Jag fick samma svar överallt. Man skulle lita på systemet.

Man skulle vaccinera sig av solidariska skäl. Olika sorters vaccin har genom historien räddat miljoner liv. Tänk om man haft vaccin mot Spanska sjukan när det begav sig eller mot HIV eller cancer idag?

Vi vaccinerade vår äldsta dotter.

Men vi gjorde det bara en gång. Vi avstod från den andra sprutan. Oklart varför, det var mer än känsla bara.

Och nu vet vi som sagt svaret. Det fanns gott om indicier som pekade på att influensan inte var så farlig. Tänk om min dotter fått narkolepsi. Tänk om hon utvecklar det i framtiden – risken verkar vara förhöjd hos unga vuxna.

Sedan blir man ju lätt lite konspirationsteoretisk: har vaccinet bidragit till att jag fick min stroke på något bakvänt, läskigt vis? Har mitt blod eller mina vener påvekats av substansen och därför blivit känsligare för den skada jag fick som gav upphov till stroken?

Vi svenskar tillhör dem som har högst tilltro till staten i världen. Vi litar på att systemet ska fixa allt åt oss. Sjukvård, arbete, skola, omsorg och försäkringsbolag. Det löser systemet.

Zeitgeist eller inte, min tilltro till staten är skadad. Sannolikt delar jag den känslan med många.

Och det är kanske bra det. Man ska aldrig överge sitt sunda förnuft för att sätta sin tilltro till en norm, ett kollektiv eller en auktoritet. I botten av varje statiskt system finns en individ. Bakom siffrorna i statistiken döljer sig människor som fått sina liv förstörda.

Även om jag ömmar för dessa offer så är jag också så oerhört lättad att det inte är min dotter, ännu så länge, som döljer sig bakom procenttalen.

Vi klarade oss, den här gången.

I en annan del av världen

Jag vet att jag inte är hemma i Falun när jag tvingas köpa ”Munksjö Dubbeltoa – en Svensk Klassiker. 100 % returpapper” i storpack.
Nej, då är jag på semester någonstans.
Hemmets sköna atmosfär är det inte heller frågan om när jag får min nattsömn störd av katten Täppas gnagande på torrfoder och jag småningom av skräck i tron att sängen invaderats av kackerlackor flyr i vild panik.
Vi är långt i från våra svenska vägar när jag och två kollegor (som av hänsyn till internets ohemliga karaktär inte nämns vid namn) åtminstone en gång i våra liv beslutade att på Autobahns fria hastigheters villkor framföra ett fordon i över 200 km/h.
Och inte var vi hemma i Sverige när vi den hastigheten blev omkörda av en BMW.
Det är inte i mitt kvarter som kvinnor och barn våldtas systematiskt, krigshärdarna där sånt sker ligger långt borta. Det är inte i mitt hus hundratusentals människor svälter ihjäl av vilket skäl som helst.Inte har över femtio procent av mitt lands befolkning HIV.
Och varför ska jag förresten bry sig om dem när det finns andra som har det minst lika jävligt annorstädes? Inget av eländet ser jag ju från min farstukvist.
När planeten sprängs i tusen bitar sker det dock sannolikt i närheten av mitt hem. Åtminstone lär effekten märkas, kanske kan jag se spektaklet från min balkong?
Möjligen borde jag i egenskap av europeisk (lite för) välmående medelklass fundera över detta.

Men det finns det säkert andra som gör.

Månbas Alpha

Ovanpå Mc Donald´s här i stan har det länge suttit en flera meter hög uppblåsbar clown, och irriterat varenda människa som kommer till Falun den vägen. Jag tror den blivit lite omstridd, för det var ett tag sedan jag såg den.
Hamburgerkedjan Max har fått bygga en orange självlysande Månbas Alpha-byggnad (kommer ni ihåg serien) vid stationen.
En tysk skofirma har slagit upp gigantiska skyltfönster i regnbågens alla färger mot Stora torget.
Man kan kanske se det som utveckling.
Jag tycker det är vämjeligt.
Möjligen kommer clownen här i Falun undan eftersom hela området kring den är nybyggt. Om vi i demokratins namn vill att det första nyanlända ska se när de kommer hit är en Mc Donalds-clown så är det väl så.
Men stationen har en tydlig prägel av sekelskiftet 18-1900. Och stora torget i Falun är ett av norra Europas bäst bevarade renässanstorg med ett kulturhistoriskt värde. Dessa miljöer borde vi vara rädda om.
Stadsbilden är viktig och den säger något om kommunen. Inte minst den historiska identiteten. Man bör därför skynda långsamt när man förändrar historiska miljöer i en stad.
Den stora rivningshysterin av gamla delar av Stockholm, och i många andra svenska städer, under 1960-talet beklagas numera av många. Vi borde ha lärt oss något, kan man tycka.
Nu senast har man lite ad hoc tagit en ny symbol för Falun. Lite yrvaket undrar en del vad som egentligen har hänt. Men någon från riksarkivet såg sig i alla fall tvungen att reagera. Alltid något.
Symbolik är också något man bör handskas varligt med. Jag tycker hur som helst inte Falun ska symboliseras av hamburgare, clowner eller tyska skor.
En viktigare fråga är vad symbolen står för, vad som finns bakom den. Om vi lyckas locka hit människor som vill leva och bo är nog miljön viktig. Mer långsiktigt tänkande handlar om hur vi utformar vår medborgarservice, vård, skola och omsorg.
Uppdatering 8/9 2016:
Coop eller inte  i gruvrondellen.
Det har som bekant under lång tid sett ut som typ DDR 1976 på platsen i fråga – så fulare kan det ju inte bli.
Men behöver stan verkligen ännu en matvarubutik, funderar jag trots att jag genom denna nya butik får betydligt närmare än nu till en stor matvarubutik med en ny på den aktuella platsen.
Jag tog mig tid att lyssna på DT:s ledarredaktion. Det är en tung opinionsbildare i regionen. De argument som framförs blev som väntat de som vann i fullmäktige. Affärsmässiga och i vissa delar logiska.
Men att försöka anslå kulturella skäl för att en kommersiell aktör ska få etablera sig mitt i världsarvet, nej, det ger jag inte mycket för. Coop vill sälja grejer. Och att matvaruaffären skulle verka gynnsamt för stans centrum förhåller jag mig tveksam till.
Men visst, osvuret är bäst.
Ett spektakulärt hotell, en ny skola, en satsning på högskolan, något i anslutning till gruvan eller kulturen, ett Bubo-mausoleum…vad som helst bara någonting mer fantasifullt än en matvarubutik hade stått på min agenda om jag haft något att säga i saken.
Det klart: äta bör man annars dör man. Och äter gör man ändå dör man. Det enda som är säkert i livet är skatter och döden, tror jag Mark Twain sa.
Själv handlar jag i princip bara på ett enda ställe: hos ICA-Mats i Slätta. Där har vi en butik som går bortom kommersiella intressen och satsar på närområdet. Där spenderar jag mina slantar.

Snövitar

Jag tänker på en gammal Adolphson & Falk-låt, I fördatorisk tidsom handlar om förändring.

Jag undrar om mänskligheten har ett kollektivt minne, eller om allt är begränsat till individen.

Alltså: om vi utgår från att det funnits hyfsat utvecklade människor mellan de olika istiderna men att dessa gått under eller under olika istider haft ganska taskiga levnadsförhållanden, kan vi som art ha lärt oss något av dessa?

Finns det någon sorts mentalt arv eller band, vi snackar liksom inte visdomständer nu, till dessa förfäder?

Man kan ju tänka sig att överkonsumtion i förhistorisk tid inte direkt såg ut på samma sätt som idag. Och att klimathotet var mer påtagligt: typ två kilometer inlandsis. Inte tvärt om, något som vi inte kan ta på men ständigt påminns om.

Eller är det så illa att vi människor ständigt gör om samma misstag fast med lite olika tekniska resurser och levnadsomständigheter?

Jag har i helgen deltagit i ett veritabelt överdåd. Min äldsta dotters sexårskalas. Vi höll det nog med våra svenska nutida mått mätt på en ganska hyfsad nivå.

Men jag kan inte låta bli att fundera över detta medan hon glatt ropar, samtidigt som hon öppnar ännu ett paket, att hon nu har tre Snövitar.

När jag senare ska läsa saga om Tant Gredelin så kallar mina barn henne för Tant Grädde. Fett symboliserar överflöd.

Nåja, det är kanske som mina gamla hjältar sjunger i refrängen till ovan nämnda sång:

Tiderna förändras
Andra ska ta vid
Sanningar föråldras
Dom formas av sin egen tid

Friluftsdag

I morgon är det friluftsdag.

Detta är ingen självklarhet nuförtiden, man har tagit bort det som allmän skolföreteelse och det är numera upp till varje enskilt gymnasieprogram att själv bestämma hur man vill ha det.

Möjligen kan man sätta in detta i en helhet i riket över tid där idrott och fysisk aktivitet inte längre ses som viktigt för alla elever i skolan.

Åtminstone inte på gymnasiet. Kanske kommer detta att synas i antalet hjärt- och kärlsjukdomar i framtiden, kanske inte.

Nu är det eleverna på estetiska programmet som själva önskat att få en friluftsdag. Sagt och gjort. Eller?

På Natur är det bara att trycka på en knapp så sätter ett väloljat maskineri igång och ordnar fantastiska friluftsdagar. Det är inte lika självklart för oss estetlärare, verkar det som.

Men i morgon har vi en, ialla fall. Själv ska jag ska åka slalom i Källviksbacken.

Droganvändandet, utöver alkohol, ökar. Det kryper också nedåt i åldrarna. På Lucianatten åkte sju näringsställen i stan dit på att sälja folköl till minderåriga. Det var ett nykterhetsförbund som gjorde ett test.

Brottsprovokation? Kanske det. Men hur ska vi i skolan förhålla oss till droganvändandet bland eleverna? Är det vårt ansvar? Jag tycker nog det.

Jag har föreslagit ett kontinuerligt arbetssätt över alla tre åren i gymnasiet. Inte bara en skräckföreläsning då och då enligt principen ajabaja.

En idé är att använda friluftsdagar och ha en ordentlig organisation kring det.

Jag skulle vilja arbeta med frågor som vad en hållbar livsstil och livskavllitet handlar om. Jag brukar lite dumdrygt, det medges, säga att det enda jag behöver berusa mig av är livet, kärleken och kulturen.

Den alkohol som slinker ner innanför västen kvalar in under denna rubricering. Men just frågan om alternativa rus och kickar, vad som gör livet bra, bruk och missbruk, kan absolut aktualiseras vid friluftsdagar.

Man kan även fundera över alternativet till en hållbar livsstil. Vad innebär det på sikt att leva med ett aktivt bruk eller missbruk av droger? Och visst bestämmer varje människa över sin egen kropp (eller nej, det gör ju varje människa inte alls, förretsten, men det ligger utanför ämnet) och vad man stoppar i den.

Men man bör även betänka hur en persons drogbruk drabbar familj och vänner i omgivningen. Och samhällskostnaden – vad vill vi ha för samhälle och medborgare i framtiden?

Det är kanske där man hittar tiden, resurserna och motivationen till morgondagens skola och dess eventuella friluftsdagar. Som någon kärnfullt uttryckte saken i arbetslaget: knarkare åker sällan pulka.

Den okände elefanten

Det sitter i väggarna är ett välbekant uttryck.

Att socialiseras in en miljö, viljan att accepteras. Uppfattningen att det råder en viss kultur på en viss instutition. Om samma människor är verksamma tillräckligt länge på samma plats blir ett visst klimat rådande där.

Ett exempel på det är när nyutexaminerade lärare på ett ögonblick blir lika stock-konservativa som resten av kollegiet trots att de kommer med de senaste rönen inom pedagogisk forskning.

Man har studerat det där. Vilka individer som är kulturbärande och ledande i en viss grupp. Ibland måste man bryta dåliga klimat, antingen genom att förflytta sig själv eller på de element som påverkar en grupp negativt.

Ska man exempelvis flytta på offret eller mobbaren? Det fins inget givet svar på det, det beror på omständigheterna. Men att gå emot strömmen, om strömmen är dålig, kan man göra på olika sätt och ändå behålla sin integritet.

Jag försöker hålla mig oåtkomlig för sånt som sitter i väggarna. Det gör ibland att jag framstår som en elefant i en porslinsaffär. Det har redan blivit några sådana incidenter i socialnämnden. (Därmed inte sagt att det är en dålig atmosfär där, tvärt om!)

Jag tyckte exempelvis att det var jätteroligt när en miljöpartist i ett sammanhang ansåg att vederbörande var alldeles grön. Jag började skratta varpå en förvånad tystnad uppstod på sammanträdet.

Ett annat exempel var när vi diskuterade samåkning till en utbildning och det slumpade sig så att en bil skulle bestå enbart av moderater. Åh, vad vi ska snacka skit, utbrast en av dem glatt. Ja, moderater gör ju gärna det skämtade jag. Tystnad, igen.

Men det ska nog gå bra det här. Att tala har sällan varit ett problem för mig. Men det slog mig att de andra där i nämnden inte känner mig särskilt väl. För dem är jag Folkpartisten.

Den ende från det partiet just där. Det betyder att allt jag säger och gör filtreras genom den uppfattningen. De vet även att jag är lärare, men inte var eller i vilka ämnen. En vet att jag sjunger, för det gör han med.

Undrar förresten hur det påverkar vår syn på olika politiska sakfrågor. Eller vår förmåga att sjunga tillsammans.

Klimatet

Det finns en forskare, eller egentligen flera, som jag inte minns namnet på. Men ämnet handlar om klimatet sett ur ett historiskt perspektiv. Eller kanske tvärt om, egentligen, hur historien påverkats av klimatet.

Exempelvis att det i genomsnitt var ett par grader varmare under Antiken gjorde att romarriket kunde bli så enormt dominerande. Eller tvärt om under Medeltiden, att kylan påverkade nedgången. Eller att en viktig orsak bakom franska revolutionen var klimatet.

Dåligt klimat ger missväxt som ger svält som ger uppror. Ungefär. Jag förenklar. Sett ur det perspektivet är vårt klimat just nu inte särskilt märkligt.

Nu är jag emellertid ingen klimatskeptiker. Jag kan helt enkelt för lite om klimatet. En sak jag dock har lite problem med är FP:s hållning i kärnkraftsfrågan. Mitt parti är positivt och vill bygga ut kärnkraften. Annars kan vi inte bibehålla vår livsstil.

Men jag är tveksam till om vi borde behålla den. Vi konsumerar jordklotet i en hiskelig takt.

Vi lever på en inteckning av framtiden sa Stefan Jarl på en föreläsning jag bevistade. Om man bortser från den uppenbara orättvisan i hur planetens resurser fördelas (som om det vore möjligt) måste vi tänka om.

Hur kommer det annars att gå? Grön socialliberalism, är det något för mig? Jag har alltid gillat (MP) men tycker de hamnat i dåligt sällskap.

Det är upp till mig att lära mig mer så jag vet vad jag talar om. Jag börjar med att studera ekonomi, så fort jag läst ut Adrian Goldsworthys utmärkta biografi över Caesar.

Bajsar björnen i skogen?

I dag kan jag konstatera att Orsa Björnpark rockar skiten ur Skansens trötta djur veckans alla dagar. Utom möjligen när det är Allsång, men gillar man sånt kan man istället besöka Hedenborg eller Rättviksparken. Lite sämre artister men samma grej.

I Orsa Björnpark välordnat, få människor men fler isbjörnar tigrar…och inte helt genom-kommersialiserat. Bra service också. Alla nöjda i familjen. Helt klart värt ett besök i sommar!

Jag minns, apropå björnar, när jag och Den Änglaljuva fjällvandrade i Vålådalen med paret Darke för några år sedan. Vi gick utanför lederna och Darke hade läst en bok om björnar varför han visste att berätta att vi nu befann oss på björn-tät mark.

Se där! utropade han plötsligt. Spillning! Fru Darke undrade oroligt om det var björnspillning. Hennes man, som den människokännare han är, försökte mildra den spänning som uppstått: Nja, det kan vara från en människa men jag ser inget toapapper.

Ett (annat) roligt björnskämt stod Pontus Lindgren, mannen med världens mest medryckande skratt, för.

Han brukade till någon kollega lägga in en post-it med ett telefonnummer och orden Ring Björn! Numret gick till Skansen och personen som fick meddelandet inledde alltid samtalet med: Hej, det var någon Björn som ringt mig...

Klick.

En dag i den första världen

Ett något udda i-landsproblem (fast kanske är alla i-landsproblem såväl udda som bisarra) inträffade i går. Händelseförloppet kräver dock en bekännelse:

Jag har köpt en näshårstrimmer. Så där, nu är det sagt.

Jorå, den slank med på Claes Ohlsson härförleden. Jag kan inte med gott samvete påstå att jag använt den så där särdeles och eftersom jag är en person som gillar att få valuta för mina investeringar tänkte jag att jag kunde prova den på far också.

Sagt och gjort, jag iklädde mig strax rollen som staylist. 

Operationen gick väl okej, men pappa gillade inte direkt behandlingen. Du måste ju se proper ut på pensionärsuniversitetet sa jag med den gälla baryton som är så utmärkande för varje staylist med självaktning.

Hrm, just ja sa han med den lite undersätsiga lågmäldhet som är lika utmärkande för den som genomgår något vederbörande egentligen inte vill.

Efteråt kokade jag de vitala delarna på trimmern. Det visade sig att plasten inte var anpassad för detta varför den deformerades. Ridå.

Sammanfattar man i-landsproblemet kan man göra det enligt följande: Visst är det åt helvete när ens näshårstrimmer inte pallar tryckrengöringen efteråt?