Slagruta

Det är ett växande problem med rökning på skolan. Senast i morse när jag glad i hågen anlände förvisade jag med all den pondus och auktoritet som väl bara en sliten adjunkt i läroverket kan uppbringa, några unga brukare från skolans område.

Okej, boss, jaja, mannen, vi är på väg! 

Förutom att man inte får, det är alltså olagligt, så drar röken också in genom dörrar, fläktar och förpestar därigenom miljön i största allmänhet. Frågan är: vad ska man göra åt det? Ska man ens göra något?

Kanske ta hit Cigarr-Bengtsson för att lära de unga blossarna kvalitet?

Visa filmen om tobakens skadeverkningar från mitt eget högtravande förmyndar-sjuttiotal?

Jag har ju tidigare gjort försök att bli Tillsynslärare. Mitt samvete är rent.

Nu är det kanske inte batong-pedagogik som efterfrågas. Nej, till dagens vuxna människor får man inte säga: du får inte. Och vuxna individer, som jag ryktesvägen hört sägas att gymnasieungdomar är, ska vara fria att göra som de behagar.

En dag i våras kom jag och Joel, vännen, förutvarande kollegan numera överordnade (jag är inte bitter), vilken jag alltid tilltalar med Captain, my captain!, ut från matsalen efter den högtidliga studentlunch vi firar varje år dagen före dopparedagen.

Där stod några personer, med ögonlock a la Sylwester Stallone (till de unga: Stallone var en actionhjälte på 80-talet som hade väldigt tunga ögonlock), och rökte. Vi lät dem förstå att vi gärna såg dem avlägsna antingen sig själva eller cigarretterna men vi lät dem också förstå att en kombination av de två var möjlig.

Man gav oss en (tung) blick. Man tog ett bloss. Och? 

Jag var nog själv lite näbbig, kan jag i ett lika plötsligt som sällsynt ögonblick av klarsyn medge, under min egen gymnasietid. Men hade rektor styrt upp mig hade jag sannolikt varit rätt spak. Det var…(NEJ! SÄG DET INTE!)…bättre förr.

Okej. Jag sa de förbjudna orden. Jag är härmed att betrakta som gammal. Lika bra att ta skeden i vacker tass. Och i enlighet med denna smärtsamma insikt är det hög tid för krafttag enligt gällande lag.

Mitt rökrute/slagrute-förslag föreligger nu enligt följande:

1. Vi skapar en rök-ruta utanför skolans område.

2. Vi smyckar rutan fint med girlanger, bilder på Astrid Lindgren. Lillbabs, MagnusBrasseåEva med flera, och spelar i högtalare introt till The Muppets show. Väldigt högt.

3. Vi hyr in Kapten Zoom (lever han?) och betalar honom för att hänga i rutan och snacka lite med ungdomarna.

Det bara måste fungera. Om inte, hade vi iallafall roligt under tiden.

Pandemi

Låt mig berätta om min svåger.

Min svåger är en utmärkt person med många talanger. På många sätt är vi förvisso olika men samtidigt har han många egenskaper jag också skulle vilja ha. Som att vara noggrann, tålmodig, konsekvent, lojal och estetisk.

Döttrarna älskar honom.

Min svåger har också delvis en annan syn på tillvaron och världen än jag.

Det där kan vara lite svårt att förhålla sig till ibland. Det är enkelt att avfärda det som konspirationsteorier. Alltså, enligt principen att en konspirationsteoretiker alltid besvarar varje källkritisk fråga med en ny fråga.

Det blir förvisso intressanta diskussioner ur ett filosofiskt perspektiv. Sen får man väl hålla med varandra eller inte. Oftast gör vi inte det. Mycket i detta synsätt handlar, för den som är intresserad, om zeitgeist-terorierna.

En del saker inom zeitgeist är klart intressant. Annat låter lika vansinnigt som religion måste göra för en ateist.

Nåväl, så har det varit ett par år. Människor, släktingar, är olika men gillar att umgås ändå.

Så kom svininfluensan och mass-vaccineringen av landets befolkning.

Inget annat land vaccinerade sin befolkning i samma utsträckning som Sverige med ett snabbt framtaget vaccin som inte var tillräckligt kontrollerat. Vi satt fast i avtal som krävde att vi köpte.

Och idag sitter vi med facit.

Många människor har som biverkning av vaccinet drabbats av en obotlig sjukdom: narkolepsi.

Vi var lite tveksamma, Den Änglaluva och jag. Det fanns ju de som menade att vaccineringen kunde man gott låta bli. Min svåger, exempelvis.

Han ställde de kritiska frågorna. Vem tjänar på att Sverige köper miljoner doser vaccin? Vem håller i trådarna? Vet vi vad som finns i sprutorna staten vill spruta i oss?

För att räta ut frågetecknen tog jag upp saken med sjukvården i allmänhet och några läkare jag känner i synnerhet. Jag fick samma svar överallt. Man skulle lita på systemet.

Man skulle vaccinera sig av solidariska skäl. Olika sorters vaccin har genom historien räddat miljoner liv. Tänk om man haft vaccin mot Spanska sjukan när det begav sig eller mot HIV eller cancer idag?

Vi vaccinerade vår äldsta dotter.

Men vi gjorde det bara en gång. Vi avstod från den andra sprutan. Oklart varför, det var mer än känsla bara.

Och nu vet vi som sagt svaret. Det fanns gott om indicier som pekade på att influensan inte var så farlig. Tänk om min dotter fått narkolepsi. Tänk om hon utvecklar det i framtiden – risken verkar vara förhöjd hos unga vuxna.

Sedan blir man ju lätt lite konspirationsteoretisk: har vaccinet bidragit till att jag fick min stroke på något bakvänt, läskigt vis? Har mitt blod eller mina vener påvekats av substansen och därför blivit känsligare för den skada jag fick som gav upphov till stroken?

Vi svenskar tillhör dem som har högst tilltro till staten i världen. Vi litar på att systemet ska fixa allt åt oss. Sjukvård, arbete, skola, omsorg och försäkringsbolag. Det löser systemet.

Zeitgeist eller inte, min tilltro till staten är skadad. Sannolikt delar jag den känslan med många.

Och det är kanske bra det. Man ska aldrig överge sitt sunda förnuft för att sätta sin tilltro till en norm, ett kollektiv eller en auktoritet. I botten av varje statiskt system finns en individ. Bakom siffrorna i statistiken döljer sig människor som fått sina liv förstörda.

Även om jag ömmar för dessa offer så är jag också så oerhört lättad att det inte är min dotter, ännu så länge, som döljer sig bakom procenttalen.

Vi klarade oss, den här gången.

Sisyfos

Under ett samtal med den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai som numera seglar sin båt runt Irland och är arbetslös, bara är en hårsmån från att vara uteliggare, om varför vi förvärvsarbetar berättade han följande. En gång när han färdades med bil genom öknen i Oman befann han sig på en helt rak väg under en hel dag. Den bara fortsatte rakt fram moy evigheten. Han berättade att han under bilturen funderade över att några människor faktiskt måste ha byggt den här vägen.

Detta väckte min nyfikenhet. Vi kom att diskutera frågor som hur lång tid det tog för dem att färdigställa vägen. Hur såg de på sitt arbete? Arbetade de för att de trodde på sin uppgift eller för att de gillade sina arbetskamrater? Sannolikt arbetade de endast för att klara livets nödtorft?

Perspektiv. Med svenska mått mätt råder hårda tider. Jag har lyxen att förutom för att klara livets basala värden att arbeta även för att få råd att göra det jag tycker är kul. Jag tycker dessutom om mitt arbete. Jag har det bra. Utgångspunkten måste vara att alla gör så gott man kan i sitt yrke. Gör man inte det finns det en anledning till det. Kan man söka den anledningen själv och därmed finna sin meningfullhet, sin plats, eller syssla, på jorden har man kommit långt. Lyckas man har man kommit ännu längre. Men i mål bör man nog inte komma. Det är väl strävan som är livet, antar jag.